Real Zaragoza - Villarreal: 2-1

Först sade man att vi skiter i matchen. Vi går inte dit, som en protest mot styrelsen. Sedan kom någon på bättre tankar, insåg att det värsta man kan göra är att göra styrelsen och Real Zaragoza till ett, man måste hålla dem åtskilda, stödja den del man älskar och motarbeta den man hatar. de trognaste enade sig om att dyka upp. Och trots att läktarna inte gapade tomma på La Romareda i bottenfinalen mot Villarreal kunde - och borde - uppslutningen (det var i runda slängar 15 000 som dök upp) varit betydligt bättre. För det blir inte mer dramatiskt än såhär.

 

Manolo Jimenez, som tidigare i veckan sade att 1.) Förlorar vi mot Villarreal blir jag den olyckligaste mannen i världen och 2.) Men på träningarna håller vi Champions League-klass, valde att låta följande spelare starta:

Roberto

Alvarez - Lanzaro - Paredes - Obradovic

Apoño- Ruben Micael

Lafita - Luis Garcia - Abraham

Aranda

 

Särskilt mycket att säga om den här uppställningen finns det egentligen inte, med tanke på att vi efter landslagsuppehållet blev lite fattigare på alternativ. Jag vidhåller att man bör spela med två anfallare då det är "möjligt" men kanske var det inte det idag, i alla fall inte i nittio minuter.

 

Matchinledningen var trevande och öppen. Ängsligt försökte Real Zaragoza och Villarreal känna på varandra utan att behöva komma så nära att någon råkade nuddas vid, och bollen flyttades fram och tillbaka mellan lagen utan att någonting hände.

Så försvann en kvart ur våra liv som få kommer minnas, och plötsligt tyckte gästerna att de fått tillräckligt med information om de vankelmodiga värdarna och beslutade sig för att slå till.

Ledningsmålet kom ganska plötsligt. Camuñas, framspelad av Nilmar, tog sig förbi ett glest Zaragozaförsvar och hade Martinuccio fri till vänster. Han serverade honom bollen lekande lätt. Det var elegant genomfört, det är sådär man väntar sig att Villarreal ska spela, små genialiska, retsamma drag som ingen kan värja sig mot. Roberto, som var en gigant i målet också ikväll, var chanslös då Martinuccio slog till. Målet på La Romaredas blev hans första i Villarrealtröjan, och trots att det var han som skrevs in i målprotokollet förblir målet som sådant kollektivets. 

 

Real Zaragoza försökte hitta ett sätt att stå rakryggade efter det här men utan att tappa balansen, utan att behöva gå med armarna utbredda. Det gick inte. Lafita, som sett bättre dagar, stöp i backen och Edu Oriol började värma upp. Ruben Micael befann sig enligt envisa rykten på planen för att vara någon slags "spelfördelare", men han syntes över huvudtaget inte till. Det fanns ingen organiserad, eller ens lite skissad på, offensiv plan och det de farligaste chanserna var det våra ytterbackar, Pablo Alvarz och Abraham som hade.

I den 35:e minuten borde Nilmar ha gjort 2-0, men Roberto klev fram och satte stopp för debaclet. Strax därefter ville gästerna ha straff då Paredes arm kom emellan bollen och målet, men på reprisbilderna såg det inte särskilt avsiktligt ut. Han befann sig redan på språng i luften med armarna flaxande omkring sig och visst ska de inte vara där, men glöm inte bort hur vi kämpade med balansen fortfarande.

Hands är alltid känsligt. Det är och förblir en bedömningsfråga och beroende på var ens sympatier ligger skriver vi våra egna dommar. Jag tycker inte Paredes avsiktligt var uppe med armen, jag slår vad om att varenda - nåja - Villarrealsupporter är av en motsatt uppfattning men domaren som är den som dömer valde att fria här. Jag anser att han gjorde rätt. ( I varken Marca eller As nämns något om att beslutet skulle vara felaktigt.) 

Och Lanzaro skadade sig...
 

I slutet av första halvlek skadade sig Lanzaro, en av få som vågade låta bli att krypa runt på knä, och in i hans ställe kom mannen som krossar ljudbarriärer med sin anmärkningsvärda snabbhet, Paolo Da Silva.

Modfällda Real Zaragoza slog iväg någon frispark, satsade på panikrensningar och ville bara se minuterna rinna undan.

Jag undrar vad Manolo Jimenez sade till dem i pausen.

Hade det varit jag sa jag till Joel, hade jag skrikit och klappat och örfilat upp en och annan, gjort vad som helst för att väcka dem ur denna jävla koma.

 

Innan andra halvlek drog igång fick bildproducenten lite att göra då Los Maños, som var ett par minuter före Villarreal in på planen, beslutade sig för att jobba på enigheten en aning. De stod i en ring tillsammans med fystränare Daniel Pastor (en halvtimme senare skulle han komma att visas ut), höll om varandra, dansade runt och passade bollen fram och tillbaka. En klassisk uppvärmningsövning. Precis vad som behövdes.

Real Zaragoza gjorde sitt andra byte i paus. In i Lafitas ställe kom Edu Oriol, som vuxit enormt sedan Jimenez tog över laget. 

Det skulle komma att ta ett tag, för andra halvlek var trevande och Villarreal började tidigt bevaka sin ledning, men långsamt reste sig hemmalaget, prövade att stå på fötterna - jo då, benen bar - och så sakteligen räta upp sina ryggar.

 

I den 58:e minuten valde Manolo Jimenez att göra sin sista förändring, en offensiv sådan. Ut gick Ivan Obradovic, och in kom canteranon Jorge Ortí och äntligen bytte publiken ton på sina läten, äntligen visade de prov på förmåga att applådera laget och inte bara vissla ut presidenten och stämningen höjdes betydligt på La Romareda. Knappa minuten senare kom Zaragozasonen Cani in för Villarreal, och för första gången på sex år hälsades han av applåder. (Det var känsligt när Cani, som var kapten då det fortfarande gick bra, krävde högre lön för att förlänga kontraktet och slutade upp i Villarreal, ni vet hurdana vi är, vi förlåter inte snart.)

 

Real Zaragoza började rada upp halvdana chanser. Visst var vi fortfarande både utanför, ovanför och offside som traditionen bjuder, men det gick inte att blunda för förbättringen. När det i minut 77 - andra halvleks 32:a - blev dags för Agapitadan del 2 - Agapiradan - började den fientligare delen av publiken lämna arenan.

Att de gick miste om säsongens mest dramatiska minuter alla kategorier serves them right.

Men först skulle Paolo Da Silva hinna med att göra ett juniormisstag - ett felaktigt inkast - och domslutet, eller Da Silvas enfaldighet, gjorde Daniel Pastor så vansinnig att han skrek rakt ut. Det här gillade inte fjärdedomaren. Aja baja, så säger man inte, så han skyndade sig att framställa sin utvisningsbegäran till Gonzalez Gonzalez direkt via öronsnäckan. Kortet kom och Pastor fick se resultatet av sitt arbete strax innan avspark från läktaren.

 

Minut 80 gick, minut 81, 82, 83 och ingenting hände. Så tilldömdes Real Zaragoza en frispark. skulle den gå utanför eller över? Abraham gick fram, fick in bollen i Villarreals straffområde och hoppsan, där var Bruno uppe med huvudet och skulle rensa. Men ack så dåligt han gjorde det. Bollen landade rakt framför tårna på Luis Garcia, som lyfte upp den till sig själv och placerade den säkert rakt upp i krysset. Vilket konstverk. Vilket otroligt vackert mål. 

 

Kvitteringen gjorde båda lagen nervösa, vad göra? Måste vinna - har inte råd att förlora. Chansningarna var halvdana och vaksamheten var mer påtaglig än viljan att anfalla. Domaren lade på 3 minuters tilläggstid.

Gonzalo fick ett inkast med sig och bollen landade hos Manolo Jimenez. Som tog upp den och lite lagom nonchalant kastade bort den. Inte fan tänkte han ge motståndaren bollen inte, när han kunde få sekunderna att gå.

Man är lite förtjust i honom, eller hur?

 

22 sekunder över 3 minuter och spelet var fortfarande igång. Carlos Aranda plockade upp bollen omringad av Villarrealförsvarare, krigade sig förbi och fann Abraham. Iskalla, fantastiske Abraham, sm hade nerver och mod att ge oss ledningen, segern, värdigheten, hoppet med bara sekunder kvar.

Det gick i hans handlande inte att urskönja vare sig nervositet eller tvekan, han hade förutsatt sig för att sänka Villarreal, ge Zaragoza en liten, liten, liten chans, och han gjorde det.

 

Glädjeruset efter avblåsning går inte att göra rättvisa. Tårarna, hur man inte kan sluta skaka, hur man skriker ("Vad högt du skriker," skrek min son) hur man frågar vad än för högre makter man tror på om man verkligen får hoppas, om man får och om man kan fånga det här abstrakta, tvinna det till något konkret och sedan klamra sig fast vid det. Kanske börja klättra.

 

 

Real Zaragoza: Roberto, Álvarez, Lanzaro (Da Silva, min. 40), Paredes, Obradovic (Jorge Ortí, min. 57), Apoño, R. Micael, Abraham, Lafita (Edu Oriol, min. 45), Luis García och Aranda.

 

Villarreal CF: Diego López, Ángel, Gonzalo, Zapata, Jaume Costa, Marcos Senna, Bruno, B. Valero, Camuñas (Marchena, min. 82), Martinuccio (Cani, min. 59) och Nilmar (Joselu, min. 75).

 

Mål: 0-1, Martinuccio (min. 15); 1-1, Luis García (min. 84); 2-1, Abraham  (min. 93:22).

 

Domare: José Luis González González 

 

Varning, Real Zaragoza: Paredes (min. 88)

Utvisning, Real Zaragoza: Daniel Pastor - fystränare - i 79'.

Varnignar, Villarreal: Nilmar (min. 28), Martinuccio (min. 42) och Marchena (min. 90)

Kapten Paredes, efter slutsignal.

 

 

 

 

Redaktionens tankar, kärlek och samlade förhoppningar om ett snabbt tillfrisknande till mannen som i samband med Abraham Mineros segermål fick hjärtattack och i ilfart transporterades till akuten rakt över gatan (ja sjukhuset ligger lägligt). 


Aupa Zaragoza, nunca se rinde!