1-0, 4-0, 0-4, 0-1
Det var blandad kompott under januaris andra halva. Segrar mot Fleetwood och Wimbledon följdes upp av hemmaförluster mot toppduon.
1-0, 4-0, 0-4, 0-1. Palindromresultat över en tvåveckorsperiod. Med dagens match mot Charlton inställd på grund av att bollen inte kunde studsa (det var aldrig något problem på den gamla goda tiden) blev det fyra matcher och sex poäng. Inte bra nog egentligen och även om säsongen bara är halvspelad och Portsmouth ligger femma är det mycket negativa tongångar bland fansen. Annars började det bra när Portsmouth efter några veckors uppehåll från ligaspelet besegrade Fleetwood.
Det var stor skillnad mellan nya Fleetwood och Barton-Fleetwood. Den här gången gjorde Fleetwood bara sju tacklingar. Vid senaste mötet hade domaren delat ut sju kort i paus som en följd av Bartons provokationsinriktade taktik. Det blev en renare match med mer spel och färre avbrott. Fleetwood var något bättre på att spela då de slog fler bollar till rätt adress. Portsmouth hade svårt att hantera den ojämna planen och fick inte ordning på vare sig kortpassningsspel eller långbollar. Bollen ville inte fastna på offensiv planhalva och kom ganska snabbt tillbaka.
Men när den fastnade blev det också mål. Ryan Williams hittade en yta på högerkanten och slog ett perfekt inlägg. John Marquis dök och nickade in sitt första mål på länge. Det var väldigt välkommet att han bröt sin måltorka, även om Portsmouth under perioden utan mål av Big John ändå har lyckats plocka många poäng. Resten av matchen var inte helt bekväm att betrakta. Portsmouth fick aldrig vila med boll. De få hörnor laget skapade missade jag när jag var tvungen att gå ifrån sändningen några minuter. Laget fick inte chansen att vila med bollen och istället var det mycket boll för Fleetwood. När Portsmouth försökte vinna tillbaka den föll Paul Coutts enkelt och rutinerat vid flera tillfällen. Det frustrerade mig, men sedan såg jag Bruno Fernandes få väldigt ont i örat efter en lätt beröring och var tacksam över League 1 igen.
Portsmouth höll undan tack vare ett organiserat försvarsspel som fick tankarna att gå till Pelle Olssons Gefle. Det var starkt att vinna mot Fleetwood som matchen utvecklade sig. Men det är ingen tillfällighet att laget håller tätt. Det här var femte raka nollan i ligaspelet och då har man ändå mött målfarliga Hull och Peterborough, samt normalt vassa Ipswich och utöver det två möten med fjolårskvalarna Fleetwood.
Fratton Park bjöd på en helt annan matta än Highbury efter en månad utan spel. Som en följd fungerade Portsmouths passningspel mycket bättre, även om man hade problem med Wimbledons presspel. Ett vettigt anfall under den första delen av första halvlek, men sedan lossnade allt. Efter några passningar på ett tillslag hittade bollen ut till Callum Johnson. Hans inlägg nickades mot mål av Williams och vid bortre stolpen slog Marquis in 1-0. 2-0 kom på ett snabbt anfall åtta minuter senare då Williams skruvade in bollen vid bortre stolpen och 3-0 nickades in av Sean Raggett på Michael Jacobs frispark.
Wimbledon gav aldrig upp och jag gissar att de av den anledningen kommer att hålla sig kvar. Bra presspel genom hela matchen gjorde att 3-0 inte känns så säkert som det borde vara, men nicken från Joe Piggott som smet utanför stolpen var det enda de skapade. Det direkta spelet gav aldrig Jack Whatmough och Raggett en lugn stund och mänskligare mittbackar hade inte kunnat hålla rent. Ett reduceringsmål hade kunnat skapa spänning, men Wimbledon hade inte tillräckligt mycket framåt för att vara riktigt nära och istället kunde inhopparen Ben Close sätta 4-0 i slutminuten. Segern var odiskutabel även om den var något mål för stor för att vara helt rättvisande.
Det var upplagt för en seriefinal mot Hull, men Portsmouth räckte inte till mot ett lag som för närvarande håller god Championship-klass. Hull är i bra form och ska normalt sett vinna den här serien ganska klart då de har en stark trupp och inte är bundna av ett lönetak som bland annat innebär max 22 spelare över 22 år. Hull nullifierade Portsmouth fullständigt och lyckades även få Raggett ur balans. Var det en hämnd för att Jacob Greaves nickade i Raggetts fot i förra mötet? Mallik Wilks rev och slet i Raggett matchen igenom för att sedan kasta sig så fort han blev petad på och det är klart att man blir förbannad över sådant beteende. Sura druvor, tänker du säkert, men jag skyller inte 0-4 på domaren. Hull gjorde ett jobb på Portsmouth helt enkelt och såg sedan till att göra målen. Ja, Portsmouth gjorde förstås ett regelrätt mål vid 0-0 då Marquis sprang förbi Greaves och rullade in bollen i nät. Detta blev bortdömt då Greaves gick omkull pinsamt enkelt och Anders Frisks kommentar om att försvarare inte filmar känns väldigt avlägsen. 0-1 var sedan mycket tursamt då Craig MacGillivray räddade bollen rakt på Whatmough som snubblade in sitt första självmål för dagen, men det kom också som ett resultat av att två man var omarkerade vid straffpunkten på en frispark. Jackett gjorde ett dubbelbyte i paus eftersom laget saknade bett, men det var dessvärre spelarna som hade bett som fick kliva av.
Hull förtjänade ledningen trots flyt vid det bortdömda målet och 0-1. I andra halvlek blev skillnaden mellan lagen större då matchen öppnade upp sig och ett lag anföll med ett helt annat tempo. 0-2 kom efter ett felpass och en blixtsnabb attack. Även om det krävdes fyra avslut för att förpassa bollen i mål, Whatmough och MacGillivray kämpade heroiskt framför mållinjen, var det ingen tur inblandad den här gången. 0-3 kom två minuter senare efter att försvaret inte hängt med och Whatmough tvingades till sitt andra självmål i ett desperat försök att hinna före anfallaren. Två självmål igen, precis som när Portsmouth vann bortamatchen mot Hull.
Det här var inte Portsmouths dag vilket blev tydligt när resultaten började trilla in. Lincoln vann, Peterborough vann, Sunderland vann, Charlton räddade en poäng. Portsmouth kunde legat på direktuppflyttningsplats, men föll till en fjärdeplats. Laget försökte även vid 0-3 efter att Hull dragit ned på takten, men istället kom 0-4 på tilläggstid. Innan matchen var slut hann Greaves spela Allan igen när han siktade in sig på Ellis Harrison och låtsades få ont i huvudet av "kontakten". Reprisen visade tydligt att Greaves bara tittade på spelaren och stack fram huvudet för att det skulle se ut som att Harrison gjorde något fult. Fernandes-klass.
Vi lägger det bakom oss och går vidare. Det är lättare att acceptera en förlust mot ett klart bättre lag även om Portsmouth ska föreställa ett topplag som ska kunna knipa andraplatsen bakom Hull. Frustrerande med Wilks, Greaves och domaren. Hade inte Marquis mål blivit bortdömt och hade Raggett fått närkampa på lika villkor kanske det här hade utvecklats annorlunda, men det här var nog ett för bra motstånd för dagen.
Portsmouth under Jackett förlorar sällan två matcher i rad, men nu skedde det vid sämsta tidpunkten. Med möten med ettan och tvåan på hemmaplan hade i det här skedet två kryss varit ett bra resultat. Istället blev det två självmål, en utvisning, ett eller två bortdömda mål och en utebliven straffspark, noll poäng och stor fördel till Lincoln.
Portsmouth har startat lite segt i varje match efter det påtvingade uppehållet och Lincoln tog initiativet. Hemmalaget var på väg in i matchen när Whatmough stoppade Jorge Grant på mittlinjen med en resolut tackling som såg ut att ta boll först och spelare sedan, men domaren var av åsikten att det var en vårdslös satsning (det kunde ses som det) och halade upp det röda kortet efter att flera Lincoln-spelare påpekat att Grant minsann fick rulla runt flera varv efter kollisionen. Michael Appleton, som var den förste att inkludera Whatmough i en a-lagstrupp vid 16 års ålder, uttryckte det så här: “Some people will think it’s harsh. The thing that doesn’t help Jack is that he came off the floor with both feet.” Ja, det ligger något i det. Whatmough hoppade in i duellen och gav domaren chansen att visa ut honom. Men när det är sagt ska det också påpekas att vi sett motståndare komma undan med betydligt värre tacklingar än så den här säsongen.
Med en man mindre blev det handbollsspel med få målchanser, men MacGillivray fick tippa en boll i ribban och Lee Brown räddade ett givet mål. Portsmouth hade inte mycket av förståeliga skäl. Dock skulle man nog haft straff när Curtis frispark såg ut att slås undan med handen av en försvarare. I brist på reprisbilder (det var tydligen viktigare att rulla ett harmlöst långskott av Lincoln istället) får vi förlita oss på att spelarna runt omkring tyckte det var hands och att Jackett tyckte att det lät som att bollen träffade en arm och inte ett huvud. I efterhand lades det upp klipp på händelsen, med reprishastighet och inzoomning, och ja, det var en tydlig hands några meter från domaren.
Lincoln fick till slut hål på ett heroiskt försvar med tio minuter kvar och då borde det ha varit godnatt, men Jackett satsade med ett dubbelbyte och det var mycket nära att resultera. Charlie Daniels hörna hittade pannan på Curtis vars nick nickades undan på mållinjen. Daniels, som stod i linje, var säker på att bollen var en halv fot över linjen. Målkameran fällde Portsmouth i kvalet då Harrison gjorde självmål med någon centimeters marginal och bristen på målkamera kanske har bidragit till sju poängs gap istället för fyra med halva säsongen spelad.
Nej, marginalerna var inte med Portsmouth de här två matcherna. Å ena sidan har inte laget kommit upp i tillräckligt hög nivå för att besegra de två bästa lagen i serien just nu, två lag som dessutom var i strålande form. Å andra sidan förändrar mål och domslut matcher. Blir Marquis mål mot Hull godkänt utvecklas den matchen åt andra hållet. Blir inte Whatmough utvisad kan möjligen Portsmouth fortsätta ta sig in i matchen. Låt oss hoppas på att sådant där jämnar ut sig.
Matchfakta
Fleetwood 0 - 1 Pompey
Fleetwood (4-2-3-1): Hilton; Connolly, Hill, Mulgrew, Rydel; Whelan (Rossiter 72), Coutts (k); Vassell, Camps, J.Morris (S.Morris 79); Madden
Pompey (4-4-2): MacGillivray; Johnson, Whatmough, Raggett, Brown; Harness, Naylor (k), Cannon, Jacobs; Marquis, Williams
Mål: 0-1 (Marquis 16)
Pompey 4 - 0 Wimbledon
Pompey (4-4-1-1): MacGillivray; Johnson, Whatmough, Raggett, Brown; Harness, Naylor (k), Cannon (White 70), Jacobs (Curtis 64); Williams (Close 83); Marquis (Harrison 70)
AFC Wimbledon (3-5-2): Walker; O’Neill (Kalambayi 64), Nightingale (k), Czoka; Alexander, Rudoni, Woodyard, Reilly, Guinness-Walker; Pigott, Longman (Robinson 78)
Subs not used: Tzanev, McLoughlin, Oksanen, Hartigan, Chislett
Mål: 1-0 (Marquis 28), 2-0 (Williams 36), 3-0 (Raggett 44), 4-0 (Close 89)
Pompey 0 - 4 Hull
Pompey (4-4-1-1): MacGillivray; Johnson, Whatmough, Raggett, Brown; Harness, Naylor (k), Cannon (White 46), Curtis (Harrison 64); Williams (Close 46); Marquis
Hull (4-2-3-1): Long; Coyle, Jones, Greaves, Elder; Smallwood (k), Docherty (Slater 85); Whyte (Crowley 72), Honeyman, Wilks (Magennis 72); Lewis-Potter (Chadwick 85)
Mål: 0-1 (Whatmough 23, självmål), 0-2 (Honeyman 61), 0-3 (Whatmough 63, självmål), 0-4 (Magennis 90+1)
Pompey 0 - 1 Lincoln
Pompey (4-4-1-1): MacGillivray; Johnson, Whatmough (utv 30), Raggett, Brown (Daniels 81); Harness (Nicolaisen 46), Naylor (k), Cannon (Byers 81), Curtis; Williams (Jacobs 76); Marquis (Harrison 70)
Lincoln (4-1-4-1): Palmer; Eyoma, Jackson, Walsh, Edun (Melbourne 86); Bridcutt (k); Scully (Rogers 70), McGrandles, Grant, Johnson (Anderson 89); Hopper
Mål: 0-1 (Rogers 79)
Kommande matcher
6/2: Plymouth (h)
9/2: Swindon (h)
13/2: Crewe (b)
16/2: Bristol R (h)
20/2: Blackpool (h)
23/2: Oxford (b)
27/2: Gillingham (h)