Portsmouth - Wigan, en reserapport
Robert Larsson, ny i redaktionen, delar här med sig av sina upplevelser från sin första Premier League-match på Fratton Park.
Att vara på Fratton Park och se mitt kära Pompey spela på riktigt. Dessa drömmar har jag haft nästan så länge jag kan minnas. Nu så har jag äntligen varit där och upplevt det underbara man bara kan uppleva på Fratton Park. Tänkte återge några minnen från Portsmouth och matchen mot Wigan Athletic den 9 september.
Jag har som sagt drömt om att åka till Portsmouth under en väldigt lång tid. Under skoltiden i grundskolan och gymnasiet så gick det helt enkelt inte att få ihop det ekonomiskt. Senaste tiden har jag jobbat och haft en lön. Därför var det dags nu. Jag och några fotbollsintresserade vänner har under sommaren försökt planerat ihop lite matcher i England. Vi har dock helt olika favoritlag så det har blivit svårt att få ihop det. Därför bestämde jag mig för att åka själv istället.
Matchen spelades på lördagen, men jag valde ändå att flyga tidigt fredag morgon. Tänkte passa på att besöka några butiker när jag ändå kunde bestämma själv vart jag ville gå. Svårt att hinna med sånt annars. Jag bodde på ett ganska centralt hotell i London, några kilometer ifrån Liverpool Street station. Trodde att tåget till Portsmouth skulle gå ifrån den stationen men de tågen gick ifrån Waterloo station istället.
Jag klev upp tidigt för att ta bussen till Waterloo, jag visste att ett tåg avgick vid 11.30, men jag ville till Portsmouth lite tidigare för att kunna se mig omkring lite mer.
Det var först vid tågstationen jag för första gången verkligen kände att nu var det dags att åka till Portsmouth på riktigt. Andledningen till den känslan var att jag såg två tjejer komma gåendes i Pedro Mendes matchtröjor. Det kittlade till i magen, inte så ofta man ser någon annan i Pompey tröja. När väl tåget lämnade London så var vi väl ett tiotal supportrar på väg söderut. Stämningen på tåget blev allt hetare desto fler Pompey tröjor det steg på.
Känslan av att känna sig unik med matchtröja avtog ganska rejält när jag klev av tåget på station Fratton. Hela området var fullt med supportrar. Det pirrade i magen, det kändes verkligen att om några timmar är det dags för avspark!
Allt kändes så naturligt som om jag varit där förut, jag hittade precis överallt. Kan ju vara alla timmar framför datorn som man drömt sig bort till Portsmouth genom bilder, därav känslan att man varit där.
Jag var där i väldigt god tid och klarade av de saker jag hade tänkt mig göra innan matchstart. Köpt matchprogram, druckit lite öl och besökt klubbshopen (Utanför klubbshopen kunde man köpa Southampton toapapper för två pund, det
var lite roligt). Efter några varv runt Fratton Park, där jag kollat alla målningar bakom Milton End så kunde jag inte hålla mig utanför arenan längre.
Fratton Park är en gammal, liten och mysig arena. Jag gick runt och kollade en stund innan jag misstänkte att uppvärmningen kunde ha börjat. Jag tog min plats på North Stand som för övrigt är en mycket bra plats. När gamla Pompey hjälten Arjan de Zeeuw kom in för uppvärmning med sitt Wigan så blev det som väntat hyllningar trots att det kanske endast var 2000 personer som bevakade uppvärmningen. Jag blev redan då mäkta imponerad över vilken stämning det var. Ännu mera jubel blev det när David James blev förste Pompey spelare ut för att värma.
Johnny Westwood var där med sin ko plinga och det var dags för avspark. Stämningen var magisk. När hela Fratton Park sjunger ”Play up Pompey” då går det inte att stoppa ståpälsen. Det måste bara upplevas.
Som ni säkert vet så gjorde Benjani Pompeys ända mål i en ganska dålig match. Det är väl det som skiljer årets Pompey mot tidigare år, lyckas vinna trots knackigt spel.
