Reserapport ifrån nya Wembley
Välkomna hem
Vi hade väntat i något som kändes som evigheter. Diskuterat, spekulerat och byggt upp förväntningar. Svurit över förseningar och andra fadäser innan vi äntligen kunde vända blad i kalendern och konstatera att det var fredagen den 1 juni. Dagen då England skulle spela sin allra första officiella match på nya Wembley mot Brasilien.
Jag tog morgonflyget över till London där min vapendragare chris mötte upp mej. Efter att ha dumpat av väskor och lite annat hemma hos honom tog vi tunnelbanan in till Leicester square för att möta upp med de andra grabbarna nere på puben.
Det var en underbar eftermiddag. Solen sken på englandsfansen där de gled runt på torget i kortbyxor med en ölburk i näven samtidigt som de skrålade Rule brittiania.
Jag var inte sen att falla in och snart var även jag inne i den värsta massan och deltog i uppladdningen. Det är ganska intressant att se hur våra uppladdningar alltid följer samma mönster. Först möter man upp, en snabb dunk i ryggen och en fråga om hur man haft det sen senaste matchen. Kanske några glåpord om mc clown eller en liten pik angående hur full eller sleten någon va sist man sågs. Sedan är de dags för första rundan öl. Man går laget runt och sedan börjar man om. Det är oftast i detta skede som sångerna börjar. Efter ännu några rundor blir det även lite hopp och dans innan allt kulminerar i en ramsa som heter Lets go fucking mental då alla ska hoppa i en hög på varandra och hälla öl över varandras bara svettiga kroppar. Efter detta brukar det vara dags att tränga ihop sig inne tunnelbanan mot arenan.
Så var även fallet denna gång. Glada, segervissa och svettiga trängdes vi inne i tunnelbanan sjungandes ring of fire i vanlig ordning.
Vanliga civila passagerare förfärades.
När vi väl ramlade ur den ångande tunnelbanan började vi vandra upp mot Wembley. Man kunde nästan ta på förväntningarna som låg i luften. När den stora bågen tonade upp sig framför oss fick man den där specialle känslan i kroppen av lycka.
Äntligen.
Jag såg mej omkring på de andra tusentals fansen som gick brevid mig uppför den lilla backen mot ingången. På sidan av Wembley stod det "We are England" med stora bokstäver. Det stämde verkligen. Vi var england!
Så mång olika människor med olika bakgrund, intressen och jobb som nu alla hade samlats för en och samma sak.
För en enda kväll i juni hade vi samma drömmar.
Drömmar om att få se vårat älskade fotbollslag vinna sin första match på Wembley.
Då spelade det ingen roll vilka vi var till vardags. Vi var allihopa enade i våran kärlek till England och för studen var det det enda som räknades.
Det höll oss samman och skulle alltid göra.
Det var med oerhörd förväntan som jag styrde stegen mot läktaren. Jag kunde redan nu höra sorlet från fansen. Jag tog de sista kliven uppför trappan och såg hela wembley tona upp sig framför mina ögon. Jag blev stående på översta trappsteget och bara beundrade all dess skönhet som spelades upp framför mina ögon.
Jag ville suga i mig varenda ögonblick och spara i mitt minne för alltid. Den gröna gräsplanen, läktarna som tonade upp sig, sorlet och glädjen.
Precis allting kändes fantastiskt denna ljumma fredag kväll i juni.
Det var en sådan mäktig känsla, något så obeskrivligt och bara ett äkta fan kan förstå hur de känns att kliva ut på sin egen nya hemmaplan för första gången.
Jag överdriver inte när jag säger att jag var blank i ögonen så tagen var jag.
Jag kämpade mig upp till min plats där mina polare redan stod. De gav mej lite av den mat de köpt och sen stod vi bara tysta och såg ut över hela härligheten.
När sedan spelarna sprang ut på plan och hela Wembley fullstädnigt exploderade vände jag mig mot min polare och vi log mot varandra. Inget behövdes säga.
Vi delade samma känsla av övermäktigthet.
Under nationalsången stod vi allihopa med armarna om varandra och bara skrek ut de så välbekanta orden. God save the queen har aldrig sjungts så högt.
När läktaren mitt emot oss helt plötsligt formerade texten "Welcome home" fick jag tårar i ögonen.
De är svårt att förklara men känslan av att äntligen komma hem var stark. I efterhand har fler erkänt att just detta var ett starkt ögonblick.
Där står vi med wembley och våra älskade spelare framför oss och sjunger nationalsången samtidigt som welcome home kommer upp.
Obeskrivligt.
Matchen blåser igång och stämningen fortsatte. Den bittra smaken av matchen nere i barcelona var som bortblåst.
Då hade vi stått ihopkurade på en regning, blåsig arena och sett hur spelet bara blev sämre och sämre. Våra ramsor hade handlat om att sparka mclaren och peta frankie. Idag var det tvärtom.
Spelet var förändrat och de tog inte lång tid innan vi började hylla den förlorade sonen becks som gjort en fantastisk återkomst.
Man måste vara totalt okunnig inom fotboll för att inte se vad den mannen har att ge oss fotbollsmässigt.
Hur han läser spelet in i minsta detalj och lyckas servera smörboll på smörboll. Hans crossbollar och frisparkar är otroliga och sist men inte minst hans passion för laget är svår att överträffa. Han är hjärtat i laget helt enkelt. Utan ett hjärta fungerar ingenting och så var det även här.
Hans come back hade lyft hela laget och för första gången på nästan en helt år kunde vi le igen. Efter botten noteringar såsom israel, makedonien, kroatien och andorra var detta vad vi behövde.
När så John terry kunde peta in bollen var glädjen total. Hela wembley kokade och alla flög upp och i armarna på varandra. Alla bekymmer var som bortblåsta och äntligen dog ljudet av brassarnas förbannade trumma ut för en stund. Nu hördes bara våran rena klara sång.
En sång om ett lag vi älskade mer än någonting annat på jorden.
En sång om vårat England.
Frammåt slutet började vi faktiskt bli lite nervösa. Inte för att det var en viktig match men de handlade om självförtroende och prestige. Att få slå brassarna i våran första match på Wembley skulle vara otroligt och något att ta med oss som en positiv indikation inför onsdagens oerhört viktiga match mot Estland.
Vi behövde varenda liten knuff i rätt riktning vi kunde få.
När vi var inne på stopptid sjöng hela Wembley. Vilken kväll, vilken seger.
Nåväl. Vi vet väl alla hur det gick sedan. Med våran vanliga otur så kvitterade givetvis Brasilien med 30 sekunder kvar.
Jag bara sjönk ned på min stol. Det var som om luften gick ur mig.Varför skulle vi alltid tappa i slutsekunderna?
Jag var dock inte dummare än att jag förstod att vi gjort en uppryckning, vi hade spelat 1-1 mot världen bästa fotbollslag och vi hade dessutom varit det bättre laget större delen av matchen. Stämningen hade varit otrolig och för första gången på länge lämnade vi inte arenan med ett stort mörkt moln över våra huvuden.
När besvikelsen så lagt sig över våran tappade ledningen reste jag mig upp och applåderade spelarna när de lämnade plan.
Beckham var som vanligt runt och tackade oss alla.
Innan jag lämnade Wembley vände jag mig om en sista gång och såg ut över planen och log.
Vi ses snart igen tänkte jag för mig själv.
När vi så vandrade tillsammans tillbaks från wembley gick jag och chris och filosoferade. Tänk så många gånger vi skulle gå denna sträckan efter en match.
Vi hade ett helt liv av fotboll framför oss och den känslan är svårslagen.
Senare på natten när vi väl kommit hem var vi totalt utslagna. Jag stupade i säng och chris gick även han för att lägga sig. Innan han stängde dörren till mitt rum vände han sig om mot mig och sa:
- Välkomen hem!
Jag log för mig själv där jag låg i sängen och kikade ut på den svarta natthimlen.
Nu var allting som det skulle vara. Becks var tillbaks, vi var hemma på Wembley igen och spelet hade vänt.
Livet kunde omöjligt bli bättre.
Tack England.
Ni är mitt livs största kärlek!
