Ett ögonblick...
Millwalls supportrar har inte haft det lätt denna säsong. Vi tar tempen på Henrik Lundgren efter att Willie Donachie fick sparken.

Ett ögonblick...

... Henrik Lundgren på Millwallredaktionen som nyligen fick se tränare nummer nio på 30 månader lämna klubben.

Hur är känslorna dagen efter?
- Det känns som det var ett nödvändigt beslut. När ett lag som de stora spelbolagen hade som tredjehandsfavorit till att vinna League One efter 10 spelade omgångar ligger sist i tabellen måste man agera. Men samtidigt måste man komma ihåg att Willie Donachie inte ensam bär skulden för klubbens fiasko. Grunden lades redan under försäsongen och redan då borde styrelsen, vi supportrar och även media ha genomskådat luftbubblan. När Donachie under sommaren gjorde sig av med lagets två bästa målskyttar, lagets unga kreativa stjärnskott samt den eviga mittfältsdynamon, vilka om de ens ersattes gjordes det med relativt ospelade kort på free-transfer, ja då borde varningsklockorna ha börjat ljuda. 

Men jag antar att vi så gärna ville ha framgång igen att vi var blinda inför detta faktum, särskilt efter lagets magnifika vårsäsong som nästan tog oss till play-off. Sen måste man nyktert även konstatera att den trupp vi ändå förfogar över i stora hela underpresterat jämfört med förra våren, och stundtals väldigt märkliga laguttagningar och ett förvånansvärt defensivt tänkande har förstås gjort sitt. Jag tror att Donachie fick slut på idéer, vilket är livsfarligt för en manager, och det fick styrelsen att ta det slutgiltiga beslutet. Ändå måste jag erkänna att den före detta skotska landslagsbacken hade de flesta attribut vi Millwall-supportrar uppskattar. Han håller laget före individen, han förespråkar fysisk fotboll, han försvarar alltid sina spelare och han är inte den där klämchecka managern som gör populistiska uttalanden i media.

Nästa tränare blir den tionde på 2,5 år. Varför denna omsättning?
- Den främsta anledningen är att klubben har missköts av svaga människor som gömt sig inne bakom de tunga dörrarna till styrelserummet. Många klubbar skulle drömma om de ändå reella framgångar Millwall upplevt under 2000-talet, ändå känns det som att varje gång Millwall tar ett kliv framåt är det endast en tidsfråga innan vi faller två bakåt. Trots att vi har Londons kanske centralaste arena, trots att vi inte alltför länge sedan vann dåvarande Division 2, kvalade till Premier League, tog oss till FA-cupfinal, spelade i Uefacupen och sålde bra spelare som Steven Reid, Lucas Neill och Tim Cahill misslyckas vi gång på gång. Aldrig lyckas vi rida på en framgångsvåg, och pengarna som borde ha forsat in har snabbt försvunnit ned i ett svart hål någonstans. För att svara på frågan så skulle jag kunna svara felrekryteringar från styrelsens håll. Men det är varken hela sanningen eller helt rättvist. Exempelvis var ju Dennis Wise väldigt framgångsrik inledningsvis. 

Ett klassiskt förfarande från Millwalls styrelse är att utlova stöd, ekonomiska medel och sedan snabbt måla upp en vision om framgångar och gröna skogar. I själva verket brukar detta innebära att ifall managern säljer spelare för £1 miljon kan han eventuellt få £200.000 att leka med, men troligtvis får han nöja sig med pengar att låna in någon avdankad Premier League-spelare för, en spelare utan hunger och som aldrig kommer att lyfta den här klubben. Millwalls supportrar kräver mycket, men Millwalls styrelse ger väldigt lite. Hur tänkte man exempelvis när man gav Steve Claridge sparken efter 36 dagar? Innan han ens fått leda laget i en riktig tävlingsmatch! Under de senaste åren har Millwall haft ett antal nödlösningar som managers, vilka uppenbarligen inte ens styrelsen tror på, och sedan blir de förvånande när fansen visar sitt missnöje och uteblir från matcherna. Fortsätter det så här kan inte ens Atletico Madrid under Jesús Gils era mäta sig med Millwall!


Vilken sorts tränare kan hantera Millwall egentligen?
- Det är uppenbart, en manager som kan arbeta med minimala ekonomiska medel och är bra på att förädla unga talanger. För är det något Millwall är bra på är det att fostra egna produkter i klubbens ungdomsakademi. Tyvärr så visade dock varken Dennis Wise, Nigel Spackman eller Willie Donachie någon större tilltro för klubbens unga spelare. Nu pratas det om att man söker en manager med ett "proven record" och jag vet inte om det är rätt väg att gå. Jag liksom de flesta andra Millwall-fans skulle exempelvis hellre se en Martin Allen, som gjorde stordåd i ett Brentford utan resurser, före en självgod Graeme Souness som brände miljoner på ingenting i Blackburn och Newcastle. Nu diskvalificerar visserligen Allen sig på grund av ett tveksamt förflutet som spelare i West Ham, men ändå, ni förstår var jag menar.

Till sist... vad önskar du mest just nu?
- Att intervjuer inte nödvändigtvis behöver avslutas med en sådan här fråga? Inte det? Fred på jorden då, duger det?

Henrik Landström
[henrik.landstrom@svenskafans.com]
2007-10-11 10:00:00
Author

Fler artiklar om England