Portsmouth till Wembley
Trots att man på förhand var nederlagstippat och sedan under matchen utspelat lyckades Portsmouth krångla sig vidare till semifinal i FA-cupen. Där väntar inte Chelsea, som fick stryk mot jättedödarna Barnsley, utan ett av fem potentiella lag som alla ligger under Portsmouth i seriesystemet.
Matchfakta
Mål: 0-1 (Sulley Muntari, 78 str)
Utvisad: Tomazs Kuszczak 76
Publik: 75463 (Old Trafford)
Domare: Martin Atkinson
Manchester United (4-4-2 från höger): Edwin van der Sar (Tomasz Kuszczak, 46, utv 76) - Wes Brown, Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Patrice Evra - Luis Nani, Paul Scholes, Owen Hargreaves (Michael Carrick, 68), Cristiano Ronaldo - Wayne Rooney, Carlos Tevez (Oliveira Anderson, 68)
Portsmouth (4-5-1 från höger): David James - Glen Johnson, Sol Campbell, Sylvain Distin, Hermann Hreidarsson - John Utaka (Lauren, 74), Papa Bouba Diop, Lassana Diarra, Sulley Muntari, Niko Kranjcar (Richard Hughes, 81) - Kanu (Milan Baros, 54)
Matchrapport
Jag vet inte var jag ska börja någonstans. Jag hade sagt ja till att köra mina undervisningspass på lördagen eftersom jag ändå inte hade gjort annat än lidit framför Sopcast så för en gångs skull har jag faktiskt missat en Portsmouth-match. Glädjen, och förvåningen, var stor när Figge skickade ett sms som berättade att vi ledde med 1-0. Mina studenter måste ha märkt att deras lärare var väldigt mycket mer nervös än vanligt. Koffeinkick kan man förstås alltid skylla på.
Ligacupen hösten 1994, drygt 13 år sedan, var senast Portsmouth inte förlorade på Old Trafford. Det blev 2-2 efter två mål av Paul Walsh. I slutet av matchen viftade domaren bort en solklar straffspark för Portsmouth enligt många som såg matchen. Inget konstigt med det egentligen. Straffspark får nästan aldrig bortalaget på Old Trafford.
Mycket närmare inversionen av en självuppfyllande profetia kommer jag nog aldrig att komma. Jag blev mycket förvånad när jag såg att Portsmouth hade tagit ledningen på straff. Att få straff som bortalag på Old Trafford är osannolikt, att Portsmouth gör mål på straff är om inte osannolikt så åtminstone långt ifrån säkert.
Niko Kranjcar slog in bollen till en fristående Milan Baros efter att två hemmaförsvarare tyckt att det var en bättre idé att med gemensamma krafter försöka stoppa Kranjcar än att dela på ansvaret och låta den ena markera Baros istället. Sådana felbeslut sker ibland efter 75 minuters total dominans i ren frustration eftersom den där runda saken inte vill krypa över mållinjen.
Baros kom fri med polacken vars namn är omöjligt att stava till. Kuszczak kom ut fort men Baros flyttade bollen i sidled. Målvakten försökte undvika en kollision men den var oundviklig. Baros filmade inte för en gångs skull inte. Handen upp alla som skulle klara att lyfta högerbenet över Kuszcaks huvud utan att sträcka ljumsken. Det spelar ingen roll om man fäller någon med armen, benet eller huvudet. Fäller man en motståndare utan att vara i närheten av bollen blir det straff. Visst, Kuszczak kan inte dra in huvudet i skalet som min systers sköldpaddor men det spelar ingen roll. Utrusningen var dåligt tajmad, därav kollisionen.
Martin Atkinson hade inte mycket val. Med ett i stort sett öppet mål hade Baros lätt kunnat göra mål på egen hand om han inte blivit fälld. Rött kort för målchansberövandet enligt regelboken, även om jag personligen tycker regelboken kan förbättras en hel del på den punkten. I och med att van der Saar hade skadat sig och bytts ut samtidigt som United hade gjort sina tre byten fick Rio Ferdinand ställa sig mellan stolparna.
Tackar för det, tänkte Sulley Muntari, mer press på mig att sätta straffen. Visst vore det pinsamt att missa en straff när en utespelare står i mål?
Men det var aldrig något snack. van der Saar hade inte haft någon chans, Kuszczak hade inte haft någon chans och Ferdinand hade inte heller någon chans trots att han gick åt rätt håll. Muntari tog två steg och dunkade in ett stenhårt skott lågt i Ferdinands vänstra hörn. Otagbart.
Jag har, av yrkesmässiga skäl, inte sett matchen utan enbart höjdpunkterna på Viasat Sports hemsida. Utifrån dessa kan jag konstatera att Portsmouth nu har haft tur så det räcker för en hel säsong. Alternativt kan man se det som kompensation för följande saker:
- Semifinalen mot Liverpool 1992 då Portsmouth ledde med 1-0 med tre minuter kvar av förlängningen då Ronnie Whelan, som enligt de som såg matchen (och även medverkade i matchen) borde varit utvisad, petade in 1-1.
- Omspelet mot Liverpool samma år då Liverpool vann på straffar.
- Den uteblivna straffen i ligacupmötet mot United på Old Trafford 1994 vid ställningen 2-2.
- Den mycket tveksamt dömda och matchavgörande straffen som Southampton fick på stopptid mot Pompey 2005.
- Alla gånger vi lottats mot Manchester United i FA-cupen.
Man hade väl hoppats på att möta United på en så kallad off-day, men United var inte dåliga idag. Skärpan saknades dock i avsluten och jag räknar till tre tillfällen då bollen dansade på mållinjen. Fotbollslag har sådana dagar då inget går in, även Portsmouth. Vi minns bland annat matcher mot Fulham och Bolton som dominerats fullständigt men ändå inte vunnits.
Sir Alex Ferguson var förstås rasande efter matchen. Motståndarlaget hade fått en straff mer än hans lag (sånt händer aldrig på Old Trafford), trots att Ronaldo faktiskt tacklades omkull i straffområdet av Distin. I vilken situation som helst när Ronaldo och Distin möts axel mot axel är det ju givet att den först nämnda flyger som en vante. Han väger ju lite mindre och Distin är en något tuffare spelare.
Det hade mycket väl kunnat bli straff. Distin spelade inte på bollen, men å andra sidan var bollen praktiskt taget i James skopa när tacklingen skedde. Ronaldo hade troligtvis inte hunnit upp bollen ändå.
Portsmouth har mycket att tacka för segern. Uniteds oskärpa givetvis, men också heroiska insatser av James, Distin och Johnson. James tippade Evras skott i stolpen och det var bara en av många vassa räddningar. Johnson nickade undan Tevez skott på mållinjen, Tevez sköt sedan rakt på två bortaspelare från nära håll innan Distin på något konstigt sätt lyckades komma i vägen för Carrick som bara skulle raka in bollen från en halvmeters avstånd från mållinjen.
Och så stod Muntari där som matchens enda målskytt. Han rörde inte en min trots att han slagit en straffspark av absolut högsta klass. På Old Trafford. Mot Manchester United. En straffspark som kom att innebära semifinal mot Wembley mot Barnsley, Bristol Rovers, Middlesbrough, Cardiff eller West Bromwich.
Favoriterna att ta hem bucklan heter plötsligt Portsmouth, och de har kommit dit utan att imponera. David James har räddat laget från omspel mot Ipswich, Plymouth och Preston. Segrarna i de matcherna var inte orättvisa men inte i närheten av klara heller. Segern idag var direkt orättvis på många sätt.
Men den var rättvis på ett sätt ändå. Laget som gör flest mål i en match är alltid rättvisa segrare, för det är det som spelet går ut på. För Portsmouth innebar segern att ytterligare en lång, dyster svit sprack. Det var 51 år sedan man vann på Old Trafford senast. Vi lägger den segern till samlingen av historiska resultat som nu innehåller första Premier League-poängen mot Chelsea, första bortasegern över Newcastle på 58 år och första bortasegern över Aston Villa på 52 år.
Allt på en säsong och nu drömmer vi om första titeln sedan 1950.
