- -
Pompey - Fulham 0-1
Pompey lyckades inte bryta den negativa trend man haft, utan avslutade säsongen med fyra raka förluster. Samtidigt får man passa på att gratulera motståndarna Fulham som istället avslutat säsongen på ett fantastiskt sätt och därmed säkrat nytt kontrakt.
Sommaren låg i luften på engelska sydkusten precis som här hemma, och det syntes på den lättklädda publiken. David James fick innan avspark inträda planen för att ta emot priset för fansens spelare, James som inte kunde medverka på grund av hans skada. Klubben valde att spela i den helt nya bortadressen med nytt klubbemblem dagen till ära.
Harry valde som väntat en stark startelva, trots att det egentligen bara fanns ära på spel. Respekten till de andra lagen och publiken är alltid viktig. Fyra ändringar i startelvan jämfört med Boro matchen, Noé Pamarot, Kanu, Pedro Mendes och John Utaka in. Pamarot var tillbaka från sin skada och ersatte Sol Campbell som dragit på sig lårskada, Arnold Mvuemba, Milan Baros och Papa Bouba Diop var de övriga som fick stå tillbaka.
Det sägs att det alltid är värst att följa en match från sidan än att spela den, då tänker jag på nervositeten som alla Fulham supportrar måste ha känt idag. För på spelarna märktes det inte inledningsvis i alla fall när det skapades en farlig chans direkt i matchupptakten, Paul Stalteri slog in bollen till Simon Davies som inte kom förbi Jamie Ashdown i Pompey målet.
Annars var det hemmalaget som tog tag i spelet och skapade nästa chans, en frispark som Jermaine Defoe inte lyckades göra något bättre med än att skjuta i muren. Strax efteråt samarbetade Niko Kranjcar med Kanu, det slutade med att Kroaten sköt precis över Fulham målvakten Kasey Keller. Kranjcar sköt sedan en frispark men lyckades inte överlista Keller.
Matchens hittills farligaste chans skulle komma efter en fin prestation av Utaka som bröt sig in i straffområdet för att sedan skjuta ett skott som lika gärna kunna ha varit en perfekt passning för Kanu, men han nådde inte fram till bollen. Ett ännu bättre läge skulle komma efter en grym solo räd av Glen Johnson som sedan lägger fram bollen till en fri Defoe som också lyckas få bollen förbi Keller, tyvärr lite för högt.
Trots att det var jämt spelmässigt så var det Pompey som skapade de flesta chanserna. Det var ett pressat Fulham som gick till halvtidsvila, de var tvingade att vinna matchen nu med tanke på hur resultaten gick i övriga matcher. Det måste ha varit en hemsk upplevelse att följa matchen som Fulham supporter.
Andra halvleken började hemmalaget riktigt piggt och Kranjcar och Defoe hade varsitt skott. Efter 55 minuter så var det återigen tid för Kroatiskt krut, denna gång efter passning av Kanu.
Brian McBride hade mycket farligt skott som styrdes till hörna, just hörnorna blev till kaosartade målchanser varje gång så kändes det. Det berodde till stor del på att Fulham hade med fler och fler spelare desto längre matchen led. En Pompey försvarare höll sedan på att göra självmål efter att ha störts av McBride.
Det förlösande målet skulle tillsist komma, efter en frispark från Bullard kunde Danny Murphy nicka in bollen relativt ostört förbi Ashdown.
Pompey gjorde vad de kunde på slutet för att göra ett kvitteringsmål men Fulham försvarade sig väl med hela laget sista kvarten av matchen. Självklart ruskigt nervösa minuter för Roy Hodgson och övriga anhängare att följa slutet eftersom ett mål för Pompey skulle innebära nedflyttning.
Fulham har gjort en fantastik slutspurt och slutfört säsongen på ett mirakulöst sätt. Riktigt meriterande segrar har tagits speciellt på bortaplan, 12 poäng på fem matcher talar sitt tydliga språk, Grattis!
