Wembley tur och retur
Redaktör Gunnarsson delar med sig av sina upplevelser från helgen då Portsmouth vann FA-cupen för andra gången.
Som god fotbollssupporter måste man en gång i livet resa dit. Till fotbollens Mecca, the Home of Football eller med andra ord Wembley, London. Jag sade det när jag var liten, att jag en dag skulle se en FA-cupfinal på Wembley. FA-cupen var stor för mig redan då och jag visste att turneringen är världens äldsta nu existerande fotbollstävling. Jag trodde dock aldrig att Portsmouth skulle medverka i en sådan tillställning. Portsmouth var bofast i gamla division ett som ni alla vet, men vad som kanske är mindre känt är att Portsmouth är ett notoriskt svagt cuplag.
Men efter den knappa segern i semifinalen mot West Bromwich skulle det ske, och jag började omedelbart söka efter möjligheter att få tag på en finalbiljett. Klubbarna skulle få 25000 biljetter var, men dessa fanns det ingen chans att buda på. Kraven var tuffa men rättvisa. Säsongsbiljettinnehavare samt medlemmar som fanns i klubbens biljettdatabas var de enda som fick köpa biljetter och där fanns man ju inte med. Agenturer sålde biljetter för 600 pund och Steve Perryman sålde ett hotell plus Club Wembley-paket för 11000 kronor. Hur mycket är en FA-cupfinal värd? Senare visade det sig att den nordiska supporterföreningen som jag är medlem i, Venner av Portsmouth, hade fått de 19 biljetter som de frågat efter. Undertecknad tillhörde inte de som hade gått den vägen.
Jag hade gett upp hoppet och svurit mer än en ramsa om den stinkande biljettindustrin där folk gör stora pengar på andra människors intresse när Johan från Jomalive ringde. Ett pris på strax under 5000 för två hotellnätter och matchbiljett var för bra för att tacka nej till. Flyget med Ryan Air bokades snabbt och en vallfärd till Wembley var på gång.
Vi skulle träffa de norska och danska fansen på Chandos vid Trafalgar Square där Pompey Anorak Brigade väntade på att välkomna oss till England. Joakim från Norge presenterade mig för en lång kille som ”the biggest Pompey fan in Sweden”. Vi kan väl diskutera det där, men självklart tyckte de brittiska fansen, som fortfarande kommer ihåg Mathias Svensson, att det var roligt och en smula underligt med utländska fans. ”Why Pompey?” frågades det titt som tätt. ”Why not?” svarade jag och lade till ”Pompey chose me”. För det är ju så det är. Man väljer inte en klubb att supporta, man blir vald av den.
Det blev en härlig kväll tillsammans med likasinnade och god öl för ynka £2 för en pint. Vi sjöng Abide Pompey tillsammans och stämningen var på topp. Ingen såg ut att vara speciellt orolig inför matchen. Portsmouths supportrar är ju per definition motgångssupportrar, vi är inte vana vid framgång utan är enbart tacksamma när den drabbar oss.
Folket började droppa av inför den spännande matchdagen. Vi tog oss tillbaka till hotellet för några timmars sömn. Jag hade inte den där pirriga känslan av att jag skulle få uppleva något stort den här gången. Mest beroende på att biljetterna fortfarande inte var i min hand och att plan B, en storbildsskärm på Southsea Common i Portsmouth, därmed var högaktuell.
Lördag förmiddag var jag nervös. Inte för matchen utan för biljetterna. Jag försökte lugna ner mig genom att åka ner till centrum, men det hjälpte föga. Runt Oxford Street dominerade Pompey-fansen stort. Walesarna lyste med sin frånvaro även om en och annan hade tagit sig ut.
Det löste sig till slut med biljetterna och med en dryg timma kvar till avspark stod vi där utanför Wembley. Tunnelbanetåget hade varit fyllt av röststarka Pompey-fans och på Wembley Park klämde de i för fullt. Jag var imponerad över hur mycket de hördes, trots att jag sett mängder med fotbollsmatcher och deltagit på mängder av studentikosa tillställningar.
Portsmouth-fans på väg till Wembley. Större bild (öppnas i nytt fönster/ny flik).
Bågen gör arenan än mäktigare. Större bild.
Väl inne på Wembley fick vi ta fyra rulltrappor för att komma upp till vår sektion. Vi satt utspridda över Cardiffs sektion två och två. En av oss fick sitta ensam. Det var förstås inte det ideala, men en FA-cupfinal är en FA-cupfinal och jag hade absolut inte bytt bort min biljett för att istället befinna mig på Southsea med 60000 Pompey-fans, även om Cardiffs fans har ett negativt rykte. Jag visste inte hur jag skulle reagera med jublande walesare runtom mig ifall de skulle göra mål, eller ännu värre, vinna matchen.
Vi klev in på Wembleys tredje etage i höjd med straffområdeslinjen. Det var inte långt kvar till match, men tillräckligt med tid för att insupa så mycket som möjligt av atmosfären. För en kille som aldrig varit på en större arena än Ullevi var detta stort. Mer än dubbelt så många sittplatser, inga löparbanor, inget IFK Göteborg utan Portsmouth, Blue Army och en titel i sikte. Wales så kallade nationalsång spelades och sedan God Save the Queen. Volymen var lite väl uppskruvad för att högtalarna skulle klara av sin uppgift.
Cardiffs sektion fylls på… Större bild.
Jag var inte den enda Portsmouth-supportern på vår sektion, men vi var verkligen inte många. Kaxigare stunder i livet har jag haft om man säger så. Några rader nedanför befann sig två muppar som stod upp större delen av första halvlek trots att flera åskådare runtom dem påpekade att andra inte såg så bra. Mupparna reagerade som muppar brukar göra. Aggressivt och utan förståelse för andra åsikter än deras egna. Jag höll en låg profil, men visst måste grannarna ha märkt att jag inte hejade på Cardiff när jag hela tiden reagerade på alla de billiga frisparkar som laget fick av Mike Dean.
Japp, gott om walesare även på min högra sida. Större bild.
Så kom tillfället som skulle testa min låga profil till det yttersta. Portsmouth gjorde mål och inombords kände jag en enorm glädje. Mitt pokerfejs bestod. Tror jag. Mupparna var inte så kaxiga längre. Den walesiska sektionen var ganska tyst för en gångs skull. Även om den inte kunde mäta sig med Blue Army stod den upp bra för sitt lag.
One-nil, to the boys in blue. Större bild.
0-1 i halvtid var bra, men nu var det ju så att det tyvärr skulle spelas minst en halvlek till. Denna var en av de mest nervösa jag upplevt, jämförbar med andra halvlek av Elfsborg-Djurgården hösten 2006 som den var.
Andra halvlek var en enda lång nedräkning. 60 minuter passerades, 70 minuter likaså. Mer än halva andra halvlek var avklarad och Portsmouth hade god kontroll, men det enda som skulle kunna få min oro att släppa var ett andra mål för mina blå hjältar. Att Portsmouth hade vunnit samtliga 21 matcher man gjort första målet i spelade ingen roll just då, inte heller att Diarra aldrig förlorat en engelsk cupmatch som han deltagit i.
Jag såg på klockan att det nu var mindre än tio minuter ordinarie tid kvar och Cardiffs lägen var få. Portsmouth var odds on för seger när Figge ringde några minuter senare och sade lite halvt skämtsamt att ”det kan gå”. I slutet av första halvlek hade Cardiff en boll inne, men målet blev bortdömt. Från vår position kunde vi inte höra domarsignalen och det var hårt att se bollen gå in, men ganska snart förstod vi att det var bortdömt.
Känslan av att se det där hade varit än värre om det hade skett 45 minuters speltid senare, men när klockan tickade upp mot 90 minuter var det precis det som nästan hände. Två gånger på kort tid tilläts Cardiff avsluta i Portsmouths straffområde, bägge gångerna täckte försvaret undan. Vid det andra tillfället träffade bollen Glen Johnsons arm, men Mike Dean, som gav Portsmouth en felaktig straff mot West Ham för handboll, friade.
Matchen tog slut och jag knöt min näve för nu var det klart. Blue Army jublade högt och spelarnas glädje gick inte att ta miste på. En stor merpart av Cardiffs sektion stannade kvar för att hylla de sina och för att applådera cupmästarna. Sol Campbell höjde pokalen och dagens så långt högsta jubel bröt ut. Det skulle överträffas två gånger, först när pokalen gick till den spelande legendaren Primus och sedan när Harry Redknapp lyfte den.
Det finns några få som inte unnar Harry den här framgången, men de är lätträknade. Efter över 1000 matcher som manager fick Harry sin titel och det hördes på jublet. Tårarna var nära där.
Portsmouth-spelarna springer ut mot fansen efter segern. Större bild.
Några besvikna walesare lämnar Wembley, men de allra flesta stannar kvar en stund. Större bild.
Vi tog oss ut och tillbaka mot Wembley Park. När 90000 åskådare skulle forslas från arenan uppstod vissa logistikproblem, men de underlättades något av att en stor del av Blue Army stannade kvar. Det gick långsamt, men hyfsat smidigt. Poliserna arbetade bra med sina hästar och skapade blockader och passager för oss supportrar. En av hästarna började tugga på en Portsmouth-supporters flagga när denne tittade bort.
Det blev en tur runt Trafalgar Square och Leicester Square, men tröttheten var stor efter anspänningen och pubarna i centrum tillät ändå inte fotbollsfärger efter matchen. Vid Tottenham Court gjorde en äldre supporter honnör mot mig och vart jag än gick möttes jag av glada Portsmouth-miner.
Några klättrade upp på monumenten vid Trafalgar Square, några sjöng Pompey-sånger men ingen badade i någon fontän. Det var en dag dagen efter också, och för de som inte behövde ta sig till Stansted tidigt innebar det ytterligare firande när spelarna åkte ärevarv i Portsmouth. Uppskattningsvis 200000, i stort sett hela staden, hyllade sina hjältar och det hade varit fantastiskt att vara med om det också.
Portsmouth-fans på Trafalgar Square. Större bild.
Ett stort tack till Jomalive som hjälpte mig att förverkliga drömmen om en FA-cupfinal!
