Portsmouth 2 - 2 AC Milan
Oavgjort i halvtid kändes som en seger. Oavgjort efter full tid kändes som en förlust. Matchen gav många känslor. Många positiva, några negativa. Portsmouth stad var i varje fall noga med att ta vara på tillfället. Både laget och fansen visade sig från sin bästa sida.
Jag hade någonstans en förhoppning om att skriva en välbalanserad matchrapport, men redan nu när jag skriver på de inledande raderna inser jag att jag inte är kapabel till det. Känslorna är för många och för komplicerade för att skriva ner i en tillgänglig form. Varenda liten aspekt i matchen medför associationer. Exempelvis får Ancelotti mig att tänka på ett Milan som jag hade som favoritlag för cirka 20 år sedan. Då var Tassotti med, liksom Costacurta (eller kosta skjorta som min pappa ville kalla honom) och idolen framför alla: Marco van Basten.
Stora fantastiska Milan spelade på Fratton Park igår. I en tävlingsmatch. Filippo Inzaghi, som jag svurit många ramsor över för hans sätt att uppträda på, sprang inte offside och inte heller låg han och lipade vid minsta beröring. Ingen spelare i Milan ägnade sig åt destruktiv fotboll. Knappt någon i Portsmouth heller, med undantag för Richard Hughes som inte kunde motstå frestelsen att kapa Flamini i den nionde minuten. Hans andra punkt i checklistan för matchen mot hans favoritlag var därmed ibockad. Den första var att få en plats i startelvan.
Jag imponerades av Hughes. Inte för första gången förvisso, men nu börjar jag verkligen räkna med att han presterar bra mot toppmotstånd. Det är killen som värvades från Bournemouth, klubben med samma färger som Milan, som egentligen är för begränsad för spel på den här nivån. I det defensiva arbetet saknade ingen Diarra.
Milan hade chanserna i den första halvleken. Inzaghi borde gjort ett tidigt ledningsmål för gästerna när bollen turligt letade sig fram till honom efter en frispark. Det kännetecknar en forward med målsinne att vara där bollen inte borde dyka upp, men denna gång fick han en lätt snedträff och istället för att raka in bollen i det tomma målet slog han den i stolpens insida.
Nästa läge för Inzaghi uppkom på liknande sätt, men den här gången från längre håll. Hans lobb såg ut att vara perfekt, men den landade på rätt sida ribban för Portsmouths del. Att Portsmouth skulle ha lite tur med ramverket var inte mer än rätt efter alla offensiva stolp- och ribbträffar hittills den här säsongen.
Portsmouth spelade med ett sedvanligt tålmodigt kortpassningsspel, men hade lite svårt att komma till vassa målchanser i första halvlek. Två chanser utmärkte sig över övriga för hemmalaget och det var Crouch som var inblandad i bägge. Han fick ett inlägg från höger och ett från vänster. I det första fallet var Dida överspelad och Crouch borde kunnat nicka mot det tomma målet, men hans timing var inte perfekt och han valde istället att söka Kanu med en bakåtnick. Vid det andra tillfället hade han en bra chans att gå på avslut med högerfoten, men även här valde han förgäves snett inåt bakåt-alternativet.
Första halvlek slutade mållöst med Milan som det hetare laget framför mål, och den andra halvleken startade på ett liknande sätt. Två skott ven förbi James målbur, men sedan skulle Portsmouth ta över. Ett snyggt anfall avslutades av Glen Little vars skott på inlägget från Kanu gick i burgaveln. Så långt Portsmouths klaraste målchans, men det skulle komma mer.
Portsmouth dominerade nu och skapade ett par halvchanser. Ledningsmålet kom därmed ganska så logiskt. Glen Johnsons inlägg hittade Younes Kaboul som tryckte in 1-0 med pannan från nära håll. Fratton Park exploderade. Stämningen hade varit fantastisk så långt, men blev i och med målet förstås än bättre. Fans som hade bevittnat lyckade nedflyttningskamper i andradivisionen fattade inte vad som hände. Portsmouth ledde mot Milan.
Hemmalaget följde upp målet med mer bra spel. Milan hade vissa stunder svårt att få till något framåt. Istället stod det klart att Portsmouth ville skapa mer. Och mer skulle det bli. Tio minuter efter ettan kom 2-0. Johnson lyckades få till ett inläggsläge efter lite slarv i Milans vänsterförsvar. Framför mål fanns Kanu som styrde in bollen i nättaket. 20000 hemmafans befann sig nu i himmelriket.
Milan lyfte upp sitt spel som svar på detta. Ronaldinho kom in, liksom Pato. Inzaghi prickade stolpen igen, denna gång tveksamt avvinkad för offside. Portsmouth hade inte för avsikt att börja försvara sig. Entusiasmen var för stor för det.
Det såg ut som att Milan inte skulle lyckas komma tillbaka när laget fick en frispark i gåva av domaren. Reprisen visade att Johnson vann bollen av Ronaldinho, men domaren, som befann sig metern därifrån, blåste likväl frispark. Detta var hans enda misstag på hela matchen, men det kom att kosta Portsmouth en seger. Från cirka 25 meter placerade Ronaldinho in 2-1 i James vänstra kryss. Ett mästerverk av en stor spelare. Matchen var match igen.
Paniken borde sprida sig i hemmaleden, men man fortsatte med sitt kontrollerade kortpassningsspel. Kanu hade gått ut och ersatts av Davis, och det bidrog säkert till att man hade svårare att få längd på anfallen. Milan tog över mer och mer.
Men klockan tickade upp emot nittio minuter och Crouch fixade en frispark vid hörnflaggan. Ytterligare tid gick och segern kom närmare. Tre minuters tillägg. En minut klarades, sedan ytterligare en. Men då hände det som inte fick hända. Inzaghi fick en chans till. Hans teknik och kyla var beundransvärd. Efter att ha haft marginalerna mot sig fick han sin rättvisa utdelning.
Matchen tog slut sekunderna efter avsparken. Trots att det sved för många med den tappade 2-0-ledningen stannade fansen kvar och gav Portsmouth stora ovationer. Även en nedjoggande Ronaldinho fick applåder av hemmafansen efter matchen.
Jag kan inte säga om 2-2 var rättvist eller ej, men jag kan säga att fotbollen segrade denna gång. Och så här knappt ett dygn efter matchen orkar jag inte bry mig om att detta var fjärde gången på kort tid som Portsmouth tappade poäng med sena insläppta mål. Jag är för stolt över lagets insats och klubbens utveckling för det. Det här är verkligen tider då man kan vara stolt över att vara Portsmouth-supporter.
Matchfakta
Pompey: James - Johnson, Kaboul, Distin (k), Belhadj - Little (Mvuemba 66), Diop, Hughes, A.Traore - Crouch, Kanu (Davis 81)
AC Milan: Dida - Zambrotta, Senderos, Favalli, Antonini - Gattuso (k) (Seedorf 66), Emerson, Flamini - Kaka (Ronaldinho 74) - Inzaghi, Shevchenko (Pato 74)
Mål: 1-0 Kaboul (62), 2-0 Kanu (73), 2-1 Ronaldinho (84), 2-2 Inzaghi (90)
Domare: Serge Gumienny (Belgium)
Publik: 20403
