Fortsatt obesegrat efter tre raka segrar
Portsmouth har på åtta dagar besegrat Cheltenham, Cambridge och Bristol Rovers. Därmed är man med i toppen efter en obesegrad inledning, och helheten ser betydligt bättre ut än för ett år sedan.
Cheltenham 0 - 2 Pompey
Cheltenham (3-5-2): Southwood; Long (k), Taylor, Freestone; Jackson (Norton 84), Sercombe, Bonds (Adshead 68), Perry (Lloyd 78), Williams (Ferry 68); May, Nlundulu
Gula kort: Nlundulu, Bonds
Övriga avbytare: MacDonald, Raglan, Brown
Pompey (4-4-2): Griffiths; Rafferty, Morrison, Raggett (k), Ogilvie; Hackett (Dale 67), Pack, Thompson (Lowery 70), Jacobs (Curtis 70); Scarlett (Pigott 67), Bishop (Mingi 88)
Mål: Bishop 30, 56 (straff)
Gula kort: Dale
Övriga avbytare: Oluwayemi, Swanson
Domare: Ben Toner
Publik: 4649 (1428 Pompey-fans)
Måndag morgon, knappt två dygn efter vad som till slut blev en komfortabel bortaseger. Portsmouth har högst xG i serien efter tre matcher. 4,7 mål är hyfsat nära de 5 gjorda. Det var många förändringar jämfört med startelvan som var med och besegrade Cardiff i cupen, men bara en jämfört med den mållösa matchen mot Lincoln. Dane Scarlett ersatte Joe Pigott.
I hettan i Cheltenham ägnade sig hemmalaget åt kompakt försvarsspel och snabba långa bollar mot Southampton-lånet Dan Nlundulu, Gaëls yngre bror, och målfarlige Alfie May. Portsmouth ägnade sig åt lite för långsamt bollpassande med några inslag av snabbt one touch-spel.
Det hände inte mycket framför mål och det mest intressanta var när Nlundulu drog på sig ett gult kort för att ha sparkat bort bollen efter avblåsning. Resten av matchen låg han ytterst nära sitt andra, men skonades av en välvillig domare.
Nollan spräcktes på andravågen efter en fast situation när Michael Morrison hittade in till Colby Bishop framför mål. Scarlett var nära 0-2 och Nlundulu hade ett friläge som han inte kunde förvalta. 0-1 i paus var rättvist sett till spelet, medan chanserna var jämnt fördelade.
Precis som mot Sheffield Wednesday och Cardiff ökade Portsmouth trycket i andra halvlek. Det var spel mot ett mål i tio minuter och efter att Bishop nickat tätt utanför fick han en ny chans till ett andra mål från straffpunkten efter att Jacobs blivit fälld. Bishop klev lugnt fram, skickade bollen i det hörn målvakten inte gick mot och tog på sig en osynlig magisk hatt*.
Med en tvåmålsledning tio minuter in i andra halvlek var matchen vunnen. Cheltenham skapade ingenting av värde förrän i slutskedet. Danny Cowley satte in Owen Dale, Tom Lowery, Ronan Curtis och Jay Mingi för att spela av matchen och det gjordes föredömligt i värmen tack vare Marlon Packs rutin. Jag tror inte han slog bort en passning förrän vid tilläggstiden då bollar började matas in mot Josh Griffiths. Det blev farligt när han förlorade en duell på egen planhalva utan att Griffiths kom att testas och när det till slut kom ett avslut på mål var det rakt på målvakten i den tredje av fyra tilläggsminuter.
Cheltenham var bra, gjorde vad de kunde och kämpade hela matchen. Det var en seger Portsmouth fick jobba hårt för, men tyngd, rutin och klass blev avgörande i slutändan.
* Kontroversiell åsikt: Läktarsången magic hat borde sjungas till melodin i Faster Ingeborg.
Pompey 4 - 1 Cambridge
Pompey (4-4-2): Griffiths; Rafferty, Morrison, Raggett (k), Ogilvie; Dale (Hackett 72), Lowery (Thompson 63), Pack (Mingi 90), Curtis; Scarlett (Jacobs 63), Bishop (Pigott 72)
Mål: Bishop 45+2, Curtis 60, Jacobs 70, Ogilvie 77
Övriga avbytare: Oluwayemi, Swanson
Cambridge (4-2-3-1): Mitov; Okedina, Jones, Taylor (k), Haunstrup (Dunk 67); Digby, O’Neil (May 67); Smith, Knibbs (Brophy 67), Tracey (Janneh 76); Ironside (Lankester 81)
Mål: Ironside 30
Gula kort: O’Neil, Jones, Okedina
Övriga avbytare: Mannion, Rossi
Domare: Chris Pollard
Publik: 17702 (460 gästande)
Wow! Från frustration till eufori. Cambridge med sin typiska League 1-spelstil. Tyngd och fart, men det där med bollkontroll är väl inte så intressant. Knappt två minuter in på matchen kom Liam O’Neil undan med ett gult kort för att det var just knappt två minuter in på matchen. En stämpling på Lowerys knä var precis samma sak som Sheffield Wednesdays Reece James blev utvisad för mot Peterborough i den 33:e minuten.
Cambridge hittade formulan för att plocka poäng av Portsmouth förra säsongen då det blev 2-1, 0-0 och 2-1 med deras siffror först. Den här matchen försökte de rycka sönder med lågt tempo och långa bollar. Portsmouth spelade mycket och fick ut lite. Cambridge spelade lite och fick ut mycket. Efter att Griffiths gjort två bra räddningar kom 0-1 på en låg hörna som Bishop missade innan den gick via knävecket på Joe Ironside och in. Det var 0-3 i avslut när klockan tickade upp mot tilläggstid.
Hemmalaget hade något på gång, men de snabba kombinationerna fastnade alltid på något. När det som bäst behövdes klev Pack och Dale fram med varsin magisk svepande passning som såg ut att gå för långt, men ändå satt på foten. Pack till Ogilvie som spelade på ett tillslag till Bishop vars skott räddades och i andravågen ett djupt inlägg från Dale som Raggett på något sätt lyckades haka in framför det tomma målet och den här gången missade inte Bishop.
Cambridge hade ett farligt anfall i början av andra halvlek och Griffiths imponerade med perfekt timing för att få undan bollen från anfallarens fötter, men efter detta var Portsmouth totalt överlägset utan att det skulle synas i statistiken. Bollen vanns hela tiden tillbaka på offensiv planhalva. “Love way we anticipate, win it back & looking to play in one motion.” skrev CowleysCows på Twitter, och Pack var alltid inblandad på något sätt. Mason Mount på läktaren kanske lärde sig något. Dimitar Mitov hängde tvätt på en inläggsfrispark och Curtis petade bollen precis över mållinjen till 2-1. Ett tursamt mål, men sådant som händer när ett lag pressas över hela planen.
Lowery ersattes av Louis Thompson och Jacobs kom in istället för Scarlett. Tottenham-lånet klev av på bortre långsidan och passade på att klappa varenda utsträckta hand han kunde hitta på vägen runt planen förbi Fratton End. Sprang han en mil på sin dryga timme på planen? Kanske var det frånvaron av Scarlett som gjorde att Cambridge försökte spela sig upp från vänsterbacksposition, eller så såg man ingen annan väg framåt. Pressen var lika bra som med Scarlett, Curtis vann bollen, gav den till Bishop som petade vidare till Jacobs vars skott gick in mellan benen på Mitov.
Med kvarten kvar spelade hemmalaget med Pack i spetsen ut med en serie korta passningar och skarvar och till slut hittade Hackett Ogilvie vid bortre stolpen till 4-1. Pack var inte klar med briljerandet där. Innan han byttes ut till stående ovationer hade han lurat en motståndare med en nätt klackspark till Ogilvie i ett trängt läge vid egen hörnflagga. Bishop hade gjort mål och assist, men det var inte honom som den magiska hatten satt på denna gång.
Portsmouth har startat bra förr, men här kan man verkligen se kvalitet. Visst såg det likadant ut mot Crewe för ett år sedan, men Crewe för ett år sedan var inte i närheten av den nivå som Cambridge spelar på. Även om förra säsongen inleddes med tre vinster och ett kryss, samt en intakt nolla bakåt, flöt spelet dåligt. Nu ser det här ut som ett lag som hela tiden kan göra mål och är svårt att få hål på. Betänk också att kapten Clark Robertson och VM-aktuelle Joe Morrell fortfarande inte spelat på grund av skador, liksom Denver Hume, som var förstavalet på vänsterbacken i våras.
Pompey 3 - 1 Bristol Rovers
Pompey (4-4-2): Griffiths; Rafferty, Morrison, Raggett (k), Ogilvie; Dale, Pack, Thompson (Lowery 24), Jacobs (Hackett 77); Curtis (Scarlett 64), Bishop (Pigott 77)
Mål: Ogilvie 32, Pigott 82 (straff), Dale 90+2
Gula kort: Pack, Morrison, Scarlett
Övriga avbytare: Oluwayemi, Swanson, Robertson
Bristol Rovers (3-3-3-1): Belshaw; Hoole, Connolly, Gibson (Kilgour 76); Coutts (k), Whelan (Anderson 46), Finley; Evans, Rossiter (Loft 74), Collins; Marquis (Saunders 79)
Mål: Collins 61
Gula kort: Whelan, Gibson, Rossiter, Finley, Coutts
Övriga avbytare: Jaakkola, Gordon, Lawrence
Domare: Gavin Ward
Publik: 18842 (1843 gästande)
Portsmouth tog sikte på tredje segern på en vecka när Joey Bartons och John Marquis Bristol Rovers kom på besök. Nykomlingen hade inlett ojämnt och inte lyckats så bra med rekryteringen som man hade hoppats. Det var en härlig inramning med ett stort och röststarkt bortafölje och en hemmapublik som gillar vad de ser på planen.
Gästernas taktik var att hålla i bollen i backlinjen och försöka spela sig igenom Portsmouths press med en sorts 3-3-3-1-uppställning. Detta kombinerades med hårda tacklingar och lätta fall. Barton har helt enkelt skapat ett lag i sin avbild. Stundtals lyckades man få till situationer där man blev av med bollen, vann den tillbaka och hittade ytor på mittfältet. Oftast såg det dock ut som att man var en man mindre över hela planen.
Det såg ut som att hemmalaget skulle kunna skapa farligheter vid varenda bollvinst, men det var alltid en försvarare i vägen på något sätt. Rovers förlitade sig mycket på att trebackslinjen skulle kunna blockera inspel och avslut. Det var riskabelt, men fungerade ganska bra.
Matchen fick ett abrupt avbrott i den 19:e minuten när Glenn Whelan fick bollen för långt ifrån sig och bröt benet på Thompson med en sen, onödig och ful tackling bakifrån. Medan Thompson fick syrgas och lyftes upp på bår fick Whelan syna det gula kortet. Det var inte ett klart rött kort, men nog är vi lite färgade av den nivån som tillåts i division tre.
Det såg ut som att hemmalaget var skärrat en stund efter det sju minuter långa uppehållet. Rovers stack till och med fram och skapade en farlighet när Paul Coutts såg sitt avslut blockeras av Raggett. Portsmouth kom dock att ta över initiativet och tog ledningen med en stenhård nick av Ogilvie i högra krysset på Jacobs hörna. Det var mer tryck efter det och 2-0 hängde i luften.
Barton bytte ut Whelan i paus och det var nog klokt då han mest sprang och gömde sig efter incidenten med Thomson. Portsmouth fortsatte anfalla och pressa, men den där trebackslinjen stod pall. Två hörnor var ytterst nära att resultera innan 1-1 kom på Rovers andra målchans. Raggett sökte en hemåtpassning till Griffiths som Aaron Collins hindrade och istället kunde Marquis sno åt sig bollen, hitta in till Collins som nätade från nära håll.
Fratton Park svarade med att höja volymen och efter några minuter av jämnt spel tog hemmalaget över igen. Lowerys inlägg missade inhoppande Scarletts panna varpå Dale klämde till med en volley decimetern över. En trippelchans efter en frispark resulterade inte efter att Curtis, Ogilvie och Pack fått varsitt skott blockerat. Pigott och Hackett kom in och var genast inblandade i en avgörande sekvens. Hackett drev framåt och sköt ett hårt skott som målvakten räddade. Returen gick till Pigott som gick omkull när han skulle raka in bollen och domaren dömde straff. Ingen repris kunde visa tydligt vad som hände, men Danny Cowley tyckte inte det var straff. Billigt, men något man samlat ihop till. Pigott var lugn som en filbunke och rullade in 2-1.
Tre minuter senare kom nästa straffsituation när Rafferty tryckte Collins i ryggen. Solklart var den instinktiva reaktionen, men domaren viftade avvärjande. Hemmadomare? Kanske, kanske inte, men Rovers hade lagt sig lätt hela matchen och reprisen visade att Collins stack ut sin fot för att fälla sig själv mot Rafferty. Det som såg ut som en knuff var alltså en filmning, men om han inte fällt sig själv hade han säkert fått straff för Rafferty hade sprungit omkull honom. Osis att första instinkten är att lägga sig ner.
Sju minuters tillägg väntade och gästerna lyfte upp allt de hade. Det gav Portsmouth en kontringschans som laget tog vara på. Pigott släppte ut bollen till Scarlett som höll i löpningen och undvek offside, slog ett hårt inlägg och skuttade upp för en luftnick samtidigt som Dale nickade in 3-1 i det öppna målet. Välsynkat, snyggt och tre rättvisa poäng var klara.
Fokus för Barton efter matchen var domaren, som avgjorde matchen för Portsmouths del, och Danny och Nicky Cowley, som han tyckte inte borde påverka domaren eftersom de inte spelat professionell fotboll och de skulle minsann inte våga säga något om Whelan med nästan 100 landskamper, hans “competitive tackle” som träffade (den osynliga?) bollen. Bespara mig hyckleriet. Hur hade Barton agerat om någon av hans spelare hade brutit benet efter en sen och onödig tackling? Dessutom är lite empati på sin plats här, men Barton är för självupptagen för att känna till Thompsons skadehistorik. Det var viktigare att försvara sig själv och sina spelare.
Det har inte kommit nya klipp på händelsen så det enda vi har att gå på är ett utsnitt av direktsändningen. Det såg ut som att underbenet vek sig och Danny Cowley befarade att båda benpiporna gick av. Idag har det kommit fram att skenbenet klarat sig, men att vadbenet gått av på två ställen, vilket trots allt är bättre än vad man kunde tro. Det är fortfarande oklart hur det gick med foten. Om den klarat sig någorlunda handlar det om veckor istället för månader, enligt Danny Cowley.
