Lyckan står den djärve bi - eller?
Det är sjukt lag Blackpool. Men jag gillar dem. Det är som svårt att inte gilla dem; naivitet är nämligen något rätt charmigt i min värld. Nu måste de dock börja vinna – annars är det ”tack o hej för denna gång”.
Egentligen ogillar jag färgen orange. Den känns smaklös. Varje gång jag får frågan om vilken färg jag stör mig på mest blir mitt svar orange. Eventuellt adderar jag baby rosa ibland.
Men i fotbollens värld har jag oftast kopplat färgen orange till något positivt. Främst kanske det är Hollands förtjänst, det – i alla fall förr i tiden – glatt spelande landslaget med den glada, orangeklädda, publiken från landet där de pratar ett språk som bara en döv kan uppskatta.
Andra lag som påverkat min bild av färgen orange i fotbollssammanhang är Elfenbenskusten och Valencia (deras gamla bortaställ med svarta tröjor och orangea shorts var finfint).
Och nu Blackpool. Ett lag fullt av begränsade fotbollsspelare som inte riktigt förstått att de är just begränsade. För deras tränare, Ian Holloway, accepterar inte sådant. Han har bjudit in spelarna till en fantasivärld där skillnaden mellan Barcelona och Blackpool enbart är färgen på tröjorna. Kan Xavi, kan Charlie Adam; kan David Villa, kan DJ Campbell och så vidare.
Så här förklarar Ian Holloway sin fotbollsfilosofi, hur han vill att hans Blackpool ska agera på planen:
“I believe in playing the Continental way, I believe in footballers. I might be in a bit of a Skoda garage rather than a Mercedes garage but I’m telling you, some old bangers don’t half polish up great.”
Man kan säga att Ollie lever efter Sören Kierkegaards klassiska ordspråk ”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv”.
Det talas säkert om positionsspel och försvarsspel i Blackpools omklädningsrum någon gång ibland men det känns som spelarna filtrerat bort det då de äntrar planen. Då förvandlas startelvan till elva stycken kamikazepiloter med ett uppdrag på åtta bokstäver: våga vinn.
Dribbla i eget straffområde? Why not. Fylla på med 5-6 gubbar i motståndarnas straffområde? Of course. Ta en offensiv 50-meters löpning som ytterback då laget leder med 2-1 med tre minuter kvar av matchen? Javisst.
Jag tror det var Erik Niva – det kan ha varit Simon Bank – som jämförde Blackpool med Hollands landslag från 70-talet; hur båda lagen spelade en slags av totalfotboll. Men med totalfotboll menas ju att ett lag både försvar och anfaller tillsammans och så går det inte riktigt till i Blackpool. I Blackpool försvarar inte alla och de som försvarar gör det inte alltid så bra.
Deras målvakt, Richard Kingson, står för det mesta rätt oskyddad då motståndarna anfaller, lite som en ensam Boromir mot 200 orcher. Ofta måste han kapitulera – hjälp från vänner har då uteblivit. Igen.
Naivitet kan vara något väldigt vackert, men också något som frustrerar. Att se Blackpool är som att se en sexåring spela fyra-i-rad. Allt tänk är offensivt, och det kan chocka motståndaren, men trots att det är vackert att se på blir det sårbart i längden. Luckor öppnas bakåt och plötsligt har motståndaren utnyttjat de hål som en Lars Lagerbäck-typ aldrig hade tillåtit.
Laget har släppt in flest mål i ligan – 63 på 31 matcher. Det är inte bra. Mot Arsenal, igår, blev det en 3-1-förlust men det kunde lika gärna varit en 7-4-förlust. Så galen match var det, så sårbar är Blackpools defensiv då motståndarna har en av världens främsta lucköppnare – Cesc Fabregas.
Nu tror jag visserligen att Blackpool klarar sig kvar. Jag tror, eller snarare hoppas, att de kan ta en hel del poäng på deras kommande tre hemmamatcher mot Wigan, Newcastle och Stoke och sedan ska det kanske vara klappat och klart. Men jag räknar inte med det.
För det är ett sjukt lag Blackpool. Men jag gillar dem.
Andra saker som vi noterat efter helgen som gick
Borde kanske skrivit ett längre stycke om hur stort det var att få se tyskens återkomst i Arsenals mål men det får bli en annan dag, en annan gång...
***
Firma Nani/Valencia är en yttermittfältsduo som har potentialen att vara lika effektiv som Beckham/Giggs var på 90-talet. Valencia bidrar med precisa inlägg och klokt passningsspel, Nani är den oortodoxa och dunkar på med både vänster och högerfoten när läge finns. En fin combo – svår, närmast omöjlig, att försvara sig emot.
Och en annan sak angående United-matchen: Jag vet att jag klagat på Uniteds bredd ett par gånger, i matcher där sir Alex slängt in typ lirare som Bebe och Obertan och hoppats på att de ska leverera, vilket de inte gjort. Mot Fulham ställde man – nästan – upp med ett B-lag och var perfekta. ”Stabilt” som Dr Alban, om han sett matchen, hade sagt.
Så: Vilket yttermittfältspar var/är bäst? Giggs/Kanchelskis; eller Giggs/Beckham; eller valfri/Ronaldo; eller Nani/Valencia; eller Blomqvist/Chadwick; eller Bebe/Obertan?
***
Då Roy Hodgson summerar säsongen 2010/2011 kommer han visserligen nämna fiaskot i Liverpool, men han kommer också avsluta med ett myspys-leende då han berättar om hur han, på ett ubersnyggt sätt, tejpade ihop ett trasigt West Brom.
West Brom spelar för tillfället ett enkelt, men effektivt, passningsspel där alla vill ha bollen. Tunga att möta – roliga att se.
Men vad ska man säga om Sunderland. 4 poäng av 27 möjliga på de senaste 9 matcherna. Och 22 insläppta mål. ”Inte stabilt” hörde jag doktorn yttra.
***
Peter Crouchs tilltag mot Real, förra veckan, var väl ungefär lika genomtänkt som Robinson-Robbans tv-kupp i Robinson-finalen 2004, men mot Stoke visade han att han är bättre då han hoppar uppåt istället för i sidled. Två nickmål blev hans facit och man får väl säga att han var lite av en matchvinnare då Spurs tog tre viktiga poäng i slaget om en CL-plats.
Hm, har en aning svårt att bestämma mig för vilket mål som var snyggast: Matthew Etheringtons solomål – Gareth Bale-style – eller Kenwyne Jones sköna vänstervristträff i nättaket?
***
På Ewood Park kändes det verkligen som om Blackburn hade behövt en vinst mot Brums – deras återstående spelschema är nämligen jävligt tufft. Men det blev bara en poäng och det kunde blivit mindre om vår käre Seb Larsson haft turen på sin sida då han slog en närmast perfekt frispark, som Paul Robinson inte ens var i närheten av, i insidan av stolpen.
***
Min kusin var på besök här i Stockhom i torsdags innan han tillsammans med min morbror stack till England för att se på fotboll och strosa runt i det vårfina norra delarna av landet. Två matcher stod på schemat, den första var den mellan Bolton-West Ham. Så, var det ett bra val? Jo, jag tror det. Solen sken i Bolton och deras spel gladde lika mycket. Och kobran Daniel Sturridge var stekhet – grabben som skjuter snäppet snabbare än sin egna skugga. Hans två mål kunde, och kanske borde, ha varit tre eller fler.
Avram Grant var trött efter matchen. Mycket trött. Kändes som han hade behövt en powernap mitt i post-match-intervjun.
***
Chelsea tog en slafsig seger mot Wigan efter ett slafsigt – och förmodligen regelvidrigt – mål av Florent Malouda. Förutom poängen så var kanske det mest positiva för the blues att få se deras israel, Yossi Benayoun, tillbaka i spel. I like him, han är som en liten personlig favorit hos mig och förhoppningsvis får han en del chanser nu under det halvdussinet matcher som är kvar i ligan.
Fernando Torres kommer aldrig mer göra ett mål. Kan inte se det framför mig. Om han inte blonderar håret igen förstås – då är plötsligt allt möjligt.
Ibland får jag för mig att Wigans Al-Habsi är en av ligans bästa målvakter. Är jag blind? Är jag för dåligt insatt i vad som gör en målvakt bra? Eller är jag spot-on? Förmodligen handlar det om att jag gillar tv-räddningar och att Al-Habsi är bra på just dessa.
***
Och avslutningsvis: Shit vilka jävla träffar Evertons kapten och ryss bjöd på då Liverpool-laget krossade Wolves. Billys mål var väl snyggast – men Nevilles mål var mest överraskande. ”I don't think I've ever seen him score in training, never mind in games", som David Moyes uttryckte sig efter matchen.
