- -
Portsmouth 1 - 0 Accrington Stanley
Portsmouth reste sig efter smällen i Scunthorpe och tog en mycket viktig seger i sexpoängsmatchen mot Accrington. Segern var målmässigt knapp, men sett till chanser och bollinnehav rättvis då Accrington inte skapade mycket. Portsmouth hade istället kunnat göra ytterligare något mål.
Richie Barkers efter matchen-intervju andades "the last throw of the dice" (i brist på bra svenska uttryck) och jag ifrågasatte om hans spelare verkligen skulle klara av att (och vilja) anta utmaningen. Fem förändringar gjordes. Nicky Shorey fick äntligen spela vänsterback och den senast så darrige Sonny Bradley ersattes av Bondz N'Gala, som verkligen fått sparsamt med speltid de senaste månaderna. På innermittfältet spelade överraskande Romain Padovani bredvid Toumani Diagouraga, och Ricky Holmes och Wes Fogden tog hand om kanterna. Det är mycket möjligt att Holmes sparades senast med tanke på att Andy Barcham blir pappa vilket ögonblick som helst, och mycket riktigt var den sistnämnde inte med i truppen. Den femte ändringen var Michael Drennan in istället för Jed Wallace, och därmed en återgång till 4-4-2.
Barker efterlyste en bättre start från hemmalaget, men det enda som var bättre än mot Wimbledon var att man inte var nära att orsaka en straff och släppa till ett par målchanser i inledningen. Accringtons plan var helt enkelt inte att anfalla sig till tre poäng och inledningen blev mycket av ett ställningskrig. Först efter 20 minuter testades gästernas målvakt Marcus Bettinelli, men det var genom en relativt lätträddad nick av Holmes på Jake Jervis inlägg. Första halvleks bästa chans kom strax därefter på Daniel Alfeis frispark. Ben Chorley utmanade Bettinelli i luften och bollen hamnade hos Drennan, som från svår vinkel förpassade bollen precis utanför det halvöppna målet.
Sedan såg Padovani till att det hettade till en aning genom en sen och ful tackling på Peter Murphy, en tackling som renderade en ostskiva trots exhelgonet Lee Molyneuxs försök att övertyga domaren om det andra kortet. Det beteendet är ganska vanligt i League Two och väldigt tröttsamt. Kanske hade domarnas respektkampanj gett bättre resultat om inte Mike "Ashley, please show me some respect" Riley en gång i tiden vikt ner sig mot Ashley Cole efter dennes idiottackling på Alan Hutton.
Första halvlek slutade mållös och för första gången på hur länge som helst buades inte laget ut av den numera självgoda och karaktärslösa publiken på Fratton Park (jag vet att vissa hävdar att fotbollslag får den publik de förtjänar men jag håller inte med om att det bör vara så).
Det lät som att Padovani var en säkerhetsrisk i och med tacklingen och ett antal felpass i uppspelsfasen och jag hade räknat med ett byte en bit in i andra halvlek, men liksom resten av laget höjde sig fransmannen. Ett par minuter in i halvleken fick Portsmouth hörna och medan kommentatorerna gnällde över att man valde en kort variant (vilket är en rimlig lösning då det finns ungefär en meter gräs att ta sats på när man slår hörna på Fratton Park) spelades bollen till Jake Jervis som sköt ett lågt distansskott som letade sig in vid ena stolpen.
Portsmouth gick för ett andra mål och tillät Accrington till någon enstaka kontring. Timmen var spelad då Murphy noterades för gästernas första målchans med en nick från nära håll som dock gick rakt på Trevor Carson. Istället var det nära 2-0 när Holmes spelade snett inåt bakåt till Padovani som dock sköt utanför i utmärkt läge.
Ledningen var länge ohotad även om det blev allt mer nervöst från läktarhåll. Vanan att tappa poäng sent i matcherna glöms inte lätt. Thery Racon hade värmt upp ett tag och nu skulle väl ändå Padovani plockas av och ge Portsmouth lite styrka i luften på mittfältet. Just mittfältets luftrum var det enda som Accrington dominerade denna afton. Men istället var det Holmes som plockades av och Wallace som ersatte. Like for like.
Racon sattes in sex minuter senare efter det att Drennan skallat ihop med Tom Aldred. Därmed stärktes innermittfältet men minnet av en ensam Jervis på topp mot Scunthorpe gjorde att slutminuterna blev än mer nervösa. Det var dock väldigt nära att det kunde bli en skön defiliering då Alfei testade ett lobbskott med vänstern, men Bettinelli lyckades tippa bollen i ribban.
Klockan tickade upp mot 90 minuter och Kai Naismith, som avgjorde senast mot Torquay, fick gästernas andra chans. Han fick lite yta i straffområdet men skickade sitt skott på rätt sida stolpen från vår synvinkel. Barker plockade ut Jervis och satte in Patrick Agyemang och därmed kändes allt mycket säkrare. Big Pat hjälpte till med att få fast bollen på offensiv planhalva, fixa några inkast och någon frispark, och efter tre och en halv minuts stopptid var tre poäng bärgade.
Vi kan diskutera och klaga på Barkers sätt att motivera spelarna, och den defensiva spelstilen som använts, men nu har laget raden 4-5-3 på de senaste tolv matcherna, samtliga fyra segrarna med 1-0 efter nervösa slutminuter, även om det var betydligt lugnare igår än tidigare. Det är 17 viktiga poäng som spelats in och trots blippen i Scunthorpe kan man nog börja säga att Barker fått ordning på skutan.
Tabellen är i och med gårdagens resultat oerhört tight. Mellan nian Newport och 22:an Accrington skiljer det fem poäng, och sedan ytterligare fem poäng ner till Northampton som i sin tur ligger två poäng före Torquay. Northampton har nu tre segrar på sex matcher och kan mycket väl klara kontraktet, medan Torquay med en poäng på fyra matcher nu börjar sågas av.
Det är dock en märklig serie och igår stod framförallt fyra resultat ut. Chesterfield, som Portsmouth möter borta på måndag, gjorde fyra mål på sju minuter i Cheltenham och drog därmed in dem i bottenstriden. Plymouth körde över topplaget Fleetwood med 4-0 på bortaplan och Bury tog sin andra raka starka bortaseger då Mansfield besegrades med 4-1. Scunthorpe togs ordentligt ner på jorden av bottenlaget Bristol Rovers som på bortaplan fixade en poäng, och om ett topplag kan prestera ena dagen och inte den andra kanske ett annat topplag kan göra likadant, exempelvis på måndag.
Men på lördag lutar vi oss tillbaka och följer konkurrenternas matcher lite så där casual (som man ju gör). Northampton - Bristol Rovers är en oerhört intressant match som gärna får sluta med allt annat än en hemmaseger.
