Skadedrabbade Portsmouth kryssar vidare
Upp emot tio spelare har befunnit sig på skadelistan under de senaste veckorna och främst har innermittfältet varit hårt drabbat. Portsmouth har kämpat vidare och plockat en del poäng, men har svårt att vinna matcher för närvarande. Det till trots ligger laget femma med en eller två matcher mindre spelade än lagen omkring.
Forest Green 0 - 1 Portsmouth
Forest Green (3-4-1-2): McGee; Bunker, Marques, Cargill (k); O’Keeffe, Hendry (March 62), Stevenson, Boyes (Fiabema 87); Peart-Harris; Little (McAllister 74), Wickham (Matt 74)
Gula kort: Hendry, Little, Cargill
Övriga avbytare: Thomas, Casey, Bernard
Pompey (4-4-2): Griffiths; Swanson, Raggett, Robertson (k), Ogilvie; Dale (Hackett 62), Tunnicliffe, Mingi (Morrison 81), Curtis (Koroma 62); Pigott (Scarlett 58), Bishop
Mål: Raggett 17
Gula kort: Tunnicliffe, Scarlett
Övriga avbytare: Oluwayemi, Hume, Morrell
Domare: Will Finnie
Publik: 4011 (1195 Pompey-fans)
Mitt ute i ett böljande landskap finns världens för närvarande mest miljömässigt hållbara arena. The New Lawn är hemmet för nykomlingen Forest Green, en klubb som sätter hållbarhet i främsta rummet. Jag applåderar visionen som Dale Vince har och bortser från hans sura kommentarer kring Portsmouths värvning av sportchefen Richard Hughes. Det rör sig förstås inte om skotten och ex-Pompey-mittfältaren med samma namn. Portsmouths skadelista blev inte roligare att titta på sedan Jayden Reid åkt på en andra korsbandsskada på ett drygt år. Det är andra knäet denna gång och skadan uppstod på träning. Reid hade haft en stark försäsong och var nu på väg tillbaka efter en bristning i baklåret när olyckan inträffade.
Forest Green är ett lag som Portsmouth ska slå med flera mål även på bortaplan, men inför den här matchen räckte det med en uddamålsseger. Portsmouth hade misslyckats med att vinna i fyra matcher och var alldeles för mycket sämre än Charlton än vad som är acceptabelt. Lägg till att lagets fyra bästa innermittfältare var indisponibla på grund av skador och avstängning. Ingen Marlon Pack, ingen Tom Lowery, ingen Louis Thompson och ingen Joe Morrell. Den walesiske landslagsmannen satt förvisso på bänken, men det stod klart att han inte skulle kunna spela under uppvärmningen.
Jay Mingi och Ryan Tunnicliffe startade därmed för första gången den här säsongen i ligaspelet. Tillsammans med Zak Swanson, Joe Pigott och Ronan Curtis ingick de i den halva av startelvan som inte startade mot Charlton. Det var en balanserad fyrbackslinje och en idé om att Pigott, Curtis och Owen Dale skulle kunna serva Colby Bishop med fina inlägg.
Precis som mot Charlton inledde Portsmouth bra och hade god kontroll bakåt, samt var ett hot framåt. Mingi imponerade stort och låg bakom första chansen med sitt karaktäristiska sätt att vänta in rätt tillfälle för ett ryck. Mingis passning hittade ut till Curtis som frispelade Bishop, men före detta Pompey-keepern Luke McGee styrde bollen i ribban.
0-1 kom efter att Curtis fallit lätt eller rutinerat vid hörnflaggan. Dales frispark nickades in av Sean Raggett för hans första mål för säsongen. Utan att imponera kunde Portsmouth enkelt hålla i ledningen och ha bud på fler mål, men närmare än ett skott tätt utanför av Curtis kom man inte. Det kunde blivit mer av omställningarna om inte Pigott och Bishop varit så stillastående i mitten. Att ingen av dem sökte ytorna bredvid trebackslinjen var märkligt.
Andra halvlek var inte någon rolig historia för gästerna. Pigott byttes ut mot Dane Scarlett, men det gjorde inte matchbilden bättre. När Curtis släppte förbi sig Corey O’Keeffe alldeles för enkelt tvingades Josh Griffiths till sin enda räddning på hela matchen, men det fortsatte vara farligt. Forest Green tryckte på bra och hade lägen till målchanser flera gånger, bland annat genom ett inspel som rullade förbi alla framför målet. Portsmouth hade mycket svårt att få undan bollen där och med en halvtimma kvar att spela undrade man hur länge det skulle hålla. Tunnicliffe och Mingi började se trötta ut och det fanns inget att byta med på innermittfältet.
Josh Koroma och Reeco Hackett kom in på kanterna och hotade en del och plötsligt hade det gått tio minuter till av matchen. Hade man vädrat stormen? Det fanns flera fina lägen att göra 0-2, men Koroma sköt två skott över och Hacketts skott räddades av McGee. Scarlett, som ganska tidigt fick ett gult kort för att ha sprungit iväg med bollen efter avblåsning, hjälpte till med sin blotta närvaro, men hans bollbehandling var i nivå med John Marquis. En nick utanför borde satts i mål samtidigt som domaren borde gett honom ett andra gult kort vid minst två tillfällen.
Mingi tvingades ut med kramp så småningom och ersattes av Michael Morrison. Rockader i backlinjen med Clark Robertson ut till vänster och Connor Ogilvie in som innermittfältare. Inte för att han är bra på det utan för att han är den med mest erfarenhet där. Scarlett såg ut att avgöra i slutskedet när han hade tricksat sig fram till ett friläge, men Bishop snodde det av honom och sköt rakt på McGee från tio meter. I sista tilläggstidsminuten fick hemmalaget en hörna som McGee gick upp på. Portsmouth lyckades emellertid freda sitt straffområde och ta hem tre mycket viktiga poäng, och det var rättvist sett till matchbild och chanser, men det var långt från självklart att det skulle bli en seger.
Fyra segermatcher på bortaplan med hållen nolla, men tre mål insläppta i matcherna mot Sheffield Wednesday, Ipswich och Charlton. Man får ändå säga att 4-1-2 är bra siffror på bortaplan.
Pompey 1 - 1 Oxford
Pompey (4-4-2): Griffiths; Swanson (Pigott 86), Raggett (Morrison 46), Robertson (k), Ogilvie; Hackett (Hume 90+4), Mingi, Tunnicliffe, Curtis (Koroma 54); Bishop, Scarlett (Dale 54)
Mål: Bishop 78
Gula kort: Curtis
Övriga avbytare: Oluwayemi, Freeman
Oxford (4-3-3): Eastwood; Long, Moore (k), Findlay, Brown; Bodin (utvisad 70), McGuane, Brannagan (Gorrin 82); Joseph (Seddon 82), O’Donkor (Anderson 73), Browne (Goodrham 57)
Mål: Joseph 16
Röda kort: Bodin (två gula kort)
Gula kort: Findlay, O’Donkor, Goodrham
Övriga avbytare: McGinty, Bate, Jones
Domare: Sam Purkiss
Publik: 18277 (784 bortafans)
Det var Oxfords tur att få känna på känslan att få en spelare kontroversiellt utvisad. Matty Taylor saknades efter ett rött kort mot Peterborough och det var tunt i anfallsbesättningen för gästerna, medan motsvarande situation rådde på Portsmouths mittfält. Trots att Danny Cowley inför matchen sagt att Lowery och Pack tränar med laget saknades båda, tillsammans med Joe Rafferty, i matchtruppen. Tunnicliffe och Mingi, som knappt orkade sig igenom matchen mot Forest Green, fick en tuff match mot Oxfords tre innermittfältare Billy Bodin, Cameron Brannagan och Marcus McGuane. Jag skulle gärna ha lite av det i mitt lag.
För andra gången i rad ställdes Portsmouth mot en av sina före detta målvakter, Simon Eastwood som har stått mellan stolparna i Oxford de senaste åren. I den första halvleken var han i stort sett sysslolös för Portsmouth kunde inte hantera Oxford före paus. Oxford spelade som de alltid gör under Karl Robinson, väldigt fysiskt och med den irriterande ovanan att spela skadad efter varje mottagen tackling. Jag skulle verkligen inte vilja ha något av det i mitt lag.
Oxford såg alltid ut att ha en extra spelare över i planens centrala delar. Varenda andraboll plockades upp av någon i den nämnda trion och Portsmouth kom ingenstans. Kyle Joseph dundrade in 0-1 med en härlig halvvolley efter att Robertson och Raggett tappat bort den unge Gatlin O’Donkor. Det var verkligen uselt försvarsspel och det är främst Raggett som ska ta ansvar då det var han som låg bäst till för att se O’Donkor.
Resten av halvleken var händelsefattig sett till målchanser. Portsmouth hade några inlägg som såg farliga ut, men som oftast nickades bort. En hörna nickades av en försvarare på pannan på Bishop och det var det farligaste hemmalaget skapade under första 45. Oxford var istället nära 0-2 på ett skott från Joseph som smet utanför bortre stolpen.
Det var svårt att se någon väg tillbaka in i matchen för hemmalaget. Det fanns ingen innermittfältare att sätta in för att matcha motståndarens trio. Ett byte fick vi ändå se och det var Raggett som klev av med en ryggskada. In kom Morrison.
Oxford skapade halvlekens första chans när man lirkade sig igenom Portsmouths högerförsvar. Ett fint instick av Bodin friställde Brannagan i straffområdet, men Morrisons tåspets kunde styra skottet över. Morrison iscensatte en kontring på hörnan genom att smart nicka ner bollen till Tunnicliffe som satte full fart framåt. Hans inlägg hittade Curtis i bortre änden av straffområdet. Skottet från snäv vinkel räddades av Simon Eastwood varpå Bishops avslut på returen träffade ett försvarsben och smet centimeter ovanför ribban.
Det var ett bättre Portsmouth efter paus och en smart korrigering av Nicky Cowley fick stor effekt på matchen. Dale och Koroma kom in istället för Scarlett och Curtis, och Hackett klev ner som tia. Curtis haltade av på bortre långsidan och valde att gå vägen förbi Oxford-klacken, vilket medförde häckling från dem. Curtis är den Pompey-spelare som väcker ondast blod hos Oxfords fans. Han kunde inte låta bli att kupa handen runt örat och peka på klubbmärket, vilket blev populärt hos resten av publiken.
Från sin nya position låg Hackett bakom mycket i anfallsväg och han var hyfsat nära en kvittering med ett lågt skott som gick på fel sida stolpen. Oxford gjorde vad de kunde för att störa rytmen i matchen. O’Donkor, Brannagan och Ciaran Brown låg ner flera minuter med till synes svåra skador för att sedan magiskt kunna fortsätta matchen.
Med 18 minuter kvar av ordinarie speltid dribblade Hackett bort tre spelare på mittplan och Bodin fick syna sitt andra gula kort efter sin andra kapning bakifrån. Robinson tyckte förstås att det första gula kortet, som verkligen var solklart, inte alls var korrekt. Med en man mer dominerade hemmalaget stort och fick ganska omgående utdelning. Dales skott träffade en försvarare och hamnade hos Bishop som tog med sig bollen med axeln och slog in 1-1 i tom bur. Hands enligt Oxford och vid en första anblick såg det ut som att bollen tog på överarmen, men från linjemannens vinkel var det tydligt att det var axeln som bollen träffade och målet kunde godkännas.
Resten av matchen kastade hemmalaget köksbänken mot ett hårt arbetande försvar och det var nära att bollen studsade rätt vid flera tillfällen. Hemmalaget skapade tre riktigt vassa chanser, men det blev en luftspark av Bishop på Swansons inlägg och han fick sedan inte riktigt träff på sin skarv från nära håll, medan Koroma sköt ett skott via en försvarare och över. Pigott hoppade in och vände bort sin back och gick omkull utan åtgärd från domaren och det är svårt att argumentera för domslutet. Förvisso stod backen bara i vägen, men när jag spelade kallades det för obstruktion och det var något man fick göra i basket och inte i fotboll. Men meningarna går verkligen isär och om Pompeys fans delas 50-50 i frågan var det kanske inte straff.
Matchen slutade oavgjort och det var inte mycket att orda om det. Huvudet exploderade ett antal gånger efter att ha läst på #pompey-Twitter. Det går inte att acceptera skadorna som ursäkt (även om det är en fullt rimlig förklaring), det är fel att en mittback slår hörnor och frisparkar (trots att han gör det bäst) och det är dåligt att denna mittback inte ens kan vinna en slantsingling. Det finns fans som tycker att det är fullt rimligt att fel anfallsriktning i de båda halvlekarna påverkar stämningen negativt. Efter raden 7-5-2 önskar en del fans George Hirst, Hayden Carter och Gavin Bazunu tillbaka.
Det har inte varit direkt lätta matcher sedan Lowery gick sönder mot Plymouth. Ipswich och Charlton är acceptabla att förlora mot på bortaplan, särskilt med tanke på att inget av de lagen hade förlorat hemma så dags. Segern mot Forest Green och poängen mot kryssglada Fleetwood är också rimliga resultat, och Oxford är inget dussinlag trots tabellpositionen. Skillnaden mellan Portsmouth och Oxford hittills är helt enkelt den att Portsmouth har varit mycket mer effektivt framför mål och det finns skäl att tro att Oxford kommer klättra i tabellen så småningom.
Pompey 1 - 1 Shrewsbury
Pompey (4-4-2): Griffiths; Swanson (Freeman 83), Raggett (Morrison 65), Robertson (k), Ogilvie; Dale, Tunnicliffe, Mingi (Morrell 65), Koroma; Bishop, Scarlett (Pigott 80)
Mål: Swanson 29
Gula kort: Mingi
Övriga avbytare: Oluwayemi, Hume, Curtis
Shrewsbury (3-4-3): Maroši; Pennington, Dunkley, Flanagan; Bennett (Moore 60), Winchester, Leahy (k), Shipley; Bayliss, Saydee (Pyke 76), Street (Bowman 76)
Mål: Bennett 25
Övriga avbytare: Burgoyne, Barlow, Bloxham, Caton
Domare: Tom Reeves
Publik: 17792 (426 bortafans)
Steve Cotterill var tillbaka och som vanligt tog han inte med sig gladfotbollen. Cotterball var ett begrepp när Cotterill var manager för Portsmouth, men så tråkigt var det väl ändå inte på den tiden?
Shrews var besatta av tanken att inte förlora för tredje gången i rad och ställde upp med en defensiv 3-4-3-uppställning som i praktiken var 5-4-1. Portsmouth saknade återigen många spelare, men ett glädjeämne var att Morrell var tillräckligt frisk för bänken. Hackett skulle egentligen ha startat matchen, men han vaknade upp sjuk på lördagsmorgonen och detsamma gjorde Robertson. Robertson kom ändå till spel och bjöd på ett uppkast i omklädningsrummet.
Portsmouth hade allt bollinnehav utan att komma till heta chanser. Efter ett fint och snabbt anfall kunde ändå Bishop nicka på mål, men rakt på målvakten. Istället tog gästerna ledningen med sitt första anfall sedan Carl Winchester skjutit via Swanson i stolpen. Elliott Bennett slog in returen samtidigt som det passiva försvaret vinkade efter offside, och nog stod två spelare i skottlinjen för det första avslutet. På den gamla goda tiden hade det där varit offside.
Det tog inte många minuter innan det var kvitterat. Marko Marosi tvingades till en kvalificerad räddning sedan Dales skott ändrat riktning. Hörnan slogs kort och spelades vidare till Swanson, som tog med sig bollen med högern och placerade in ett fint vänsterskott i bortre krysset. Hans första mål i tredje ligamatchstarten. Scarlett hade sedan ett bra läge till ett ledningsmål, men hans skott boxades undan av Marosi.
Andra halvleks avslutsstatistik slutade 9-0 till hemmalaget som dock inte testade Marosi tillräckligt. Det var spel på en tredjedel av planen mest hela tiden, men det var så trångt där att det inte gick att hitta någon väg igenom med Pack, Lowery, Hackett och Jacobs borta. De som var på planen gav allt och hade några lägen, bland annat en nick från Bishop som gick tätt över och ett inlägg från Dale som var nära att tofflas in av Ogilvie.
Matchen slutade 1-1 efter att fem tilläggsminuter maskats bort av Shrewsbury. Det gjorde ingen skillnad att domaren inte lade till extra minuter för det fanns inte mer kräm kvar i benen. Koroma hade kört fast och Tunnicliffes snabbhet var borta. Morrells inhopp var positivt, men det är inte hans fötter som låser upp en niobackslinje, och när inläggen väl kom mot Bishop, Scarlett eller Pigott var det tre rejäla mittbackar som tog duellen.
Det här är en formsvacka som beror på en lång skadelista och en femteplats med en eller två matcher mindre spelade är inte så tokigt trots allt.
Portsmouth 1 - 1 Wimbledon (EFL Trophy)
Pompey (4-4-2): Oluwayemi; Swanson (Ogilvie 46), Morrison (k) (Dockerill 60), Freeman, Hume; Dale, Tunnicliffe (Hackett 60), Morrell (Mingi 46), Curtis (Koroma 60); Scarlett, Pigott
Mål: Curtis 15
Gula kort: Hume
Övriga avbytare: Osei-Owusu, Jewitt-White
AFC Wimbledon (4-4-2): Broome; Frimpong, Jenkins (Towler 81), Ogundere (k), Biler; Senior, Bendle, Maghoma (Woodyard 73), Assal (Currie 73); Bartley (Sasu 81), Hudlin
Mål: Assal 50
Gula kort: Biler, Bendle
Övriga avbytare: Tzanev, Williams, Davison
Domare: Craig Hicks
Publik: 2545 (124 gästande)
Sista gruppspelsomgången av EFL Trophy avslutas i dagarna och för Portsmouth handlade det om att ta minst en poäng av Wimbledon för att gå vidare. Tre poäng hade gett gruppseger och det var en av anledningarna till att Danny Cowley ställde en stark elva på planen. Nu var förvisso Swanson och Tunnicliffe slitna efter att plötsligt spelat tre matcher på en vecka efter lite speltid, och Morrell och Hume precis tillbaka efter skador, men Wimbledons juniorbetonade lag borde blivit en munsbit.
Det såg ut som att det skulle bli så efter en kvart när hemmalaget programenligt tagit ledningen i svårspelade förhållanden, med kraftig vind i ryggen och ihärdigt regnande. Nog borde man gjort åtminstone tre mål i den första halvleken, men en kombination av bra försvarsspel hos gästerna och bristande koncentration hos hemmalaget innebar 1-0 i paus.
Andra halvlek såg helt annorlunda ut och Wimbledon imponerade med att pressa hårt och intensivt och vara först på de flesta andrabollar. Inte oväntat kom kvitteringen genom duktige Ayoub Assal, som knappast spelar i division fyra länge till. Freeman hade bjudit honom på ett läge som han tog vara på, varpå Freeman sedan revanscherade sig själv med att rädda en boll på mållinjen.
Det var en besvikelse att se ett ungt Wimbledon dominera ett rutinerat Portsmouth i andra halvlek och antalet bra insatser gick att räkna på ena handen. Josh Oluwayemi utsågs till hemmalagets bästa spelare efter att ha dominerat sitt straffområde förutom vid ett tillfälle när Freeman räddade honom. Hume kommer undan med positivt betyg medan Morrells och Swansons insatser i första halvlek var bra, men efter att de gick ut tappade Portsmouth mittfältet och Assal fick för mycket utrymme mot Freeman, som återigen var en besvikelse i den här typen av matcher. En annan besvikelse var Pigott som såg ut att gå mot en bra match efter en fin inledning, men som sedan slog bort nästan varje passning och i andra halvlek höll han sig undan på någon kant. Efter en stark debut mot Sheffield Wednesday har ex-Womblen stadigt förlorat självförtroende och han är alltjämt långt från att hota ordinarie duon Bishop och Scarlett.
Kanske är det för mycket ringrostighet och för lite samspelthet hos de spelare som var på planen, men de mötte också ett starkt juniorlag. Wimbledon ska hålla huvudet högt och ha beröm för hur de genomförde hela matchen. I den meningslösa straffläggningen fick Oluwayemi briljera med tre räddningar av fyra. Det var bara den långe Kyle Hudlin (206 centimeter) som lyckades överlista honom. Hudlin överraskade positivt på mig och det verkar som att han har utvecklats en del sedan jag såg honom spela för Solihull Moor för något år sedan.
Wimbledon går vidare som välförtjänt etta i gruppen och Portsmouth lika välförtjänt som icke-etta. Nu kan det bli en bortamatch mot Ipswich eller Plymouth i nästa omgång, eller kanske mot Chelseas U-lag. Den inte speciellt spännande lottningen avgör vilken av sju ettor som Portsmouth ska spela borta emot. Det blir i varje fall ytterligare en match för vår lovande reservmålvakt.
Bättre koncentration kommer krävas på fredag borta mot Hereford på Viaplay. Det vore formidabelt om laget kunde visa sig från en bra sida i en TV-match.
