La Batalla de Aragón: 80 år och varför man stannar

På söndag, den 18 mars*, fyller världenz vackrazte 80 år och naturligtvis kunde jubiléet ha firats under muntrare omständigheter men det är väl inte sällan man är lite sliten vid denna aktningsvärda ålder heller. (Då vi fyllde 75 firade vi till exempel med en degradering.) Dagen innan möter vi lite passande vår bittra rival Osasuna hemma på La Romareda och klubben har som traditionen numera bjuder sänkt priserna till 5 € för att "ställa till med en fest" som i realiteten förmodligen mer blir en Anti-Agapito-manifestation än en för Real Zaragozas ära.

Aja, de bjuder in till det själva.

När företrädarna för Iberia Sport Club och Zaragoza Club Deportivo 1932 beslutade sig för att slå sina påsar ihop fanns det förvisso inte på kartan att resultatet, Real Zaragoza, skulle komma att bli en av Spaniens verkligt stora och inflytesrika. Ingen drömde om Copa del Rey eller Cupvinnarcupen, men jag tror heller ingen förestållde sig en kris liknande den vi nu går igenom både sportsligt och institutionellt. På relativt kort tid - sex år - har Agapito Iglesias effektivt lyckats riva flera av Zaragozas stödjeväggar och de senaste tre åren är allt man mest ägnat åt att prata om den annalkande "kollapsen".

Gruppen av minoritetsaktieägare - APRAZ - har sedan omfattandet av konkurslagen blev klart i somras arbetat aktivt för att finna vad Agapito Iglesias VERKLIGEN gjort med de pengar som kommit in i organisationen i samband med spelarförsäljningar, och för ett par veckor sedan kunde vi berätta om hur han förskingrat delar av Anderpengarna.

Igår kom nya uppgifter om att Agapito använt 500 000 € från försäljningen av Sergio Garcia till en privat lyxvilla i en av Madrids exklusiva förorter, Pozuela de Alarcón, La Finca (där även Cristiano Ronaldo och Raul har sina hem) där flera av företagen han äger eller delvis äger har sina huvudkontor.

Inför 80-årsfirandet ser det hur som helst litet ljusare ut. Ley Concursal har vad man än anser om dess vara eller ickevara varit oerhört behjälplig för oss, och även om ingen köpare trätt fram än så är 97% av Real Zaragoza SAD ute till försäljning sedan förra veckan. Det finns flera journalister, bland annat "favoriten" Alfonso Hernandez som menar att det redan finns seriösa bud och att en försäljning är närmare förestående än vad det verkar, men ingen har kunnat namnge någon eller för den delen komma med mer ingående detaljer.

Vi kommer fortfarande att få (tvingas) fira 80 med Agapito, men förvissade om att det är den eran som går mot sitt slut och inte Real Zaragozas era.

 

 

Och från det ena till det andra.

 

- Jag var inte lycklig i Benfica, inte som jag är här, sa Roberto sent igår kväll i radioprogrammet Tiempo Extra. Det är inte första gången målvakten bedyrar sin kärlek till Real Zaragoza, han har tidigare kallat klubben "sitt livs kärlek" och menat att någonting "händer" med honom då han tar på sig tröjan. ( Ni kan läsa mer här och här.)

 

- Jag tycker inte de spelare som inte vill vara här ska vara det, fortsatte Roberto. Och jag tror att de som velat lämna har gjort det vid det här laget. (Fernando Meira, Ponzio, Antonio Tomas.) Det hjälper ingen att tvinga någon som saknar motivation och känsla att stanna, tvärtom.

 

- I Benfica, liksom i många andra klubbar, handlar det mer om att spela för titlar än att spela för klubben, kungjorde han. Man gör det för sin egen skull, för att smickra sitt ego. För många utav de här spelarna är det inte viktigt i vilken klubb de vinner , bara de får med sig en medalj, och för mig har poängen med fotbollen gått om intet där. Du ska inte vilja nå ära och berömmelse för din egen skull, utan för klubbens, du ska vilja kriga för klubben och klubbens lycka är din lycka eftersom du lever i symbios med den. Det här ser du inte mycket av i de lag som röjer stora framgångar världen runt idag. Jag har hittat mitt lag och jag är lycklig och stolt över att jag givits möjligheten att vara med och kämpa för det, oavsett var vi befinner oss i fråga om tabell eller division.

Givetvis önskar jag framgång och lycka för Real Zaragoza, och jag lider eftersom klubben lider. Det betyder inte att jag inte vill stanna och fortsätta sträva efter att upprätta institutionen, för det bor mer ära i det för mig än vad det gör i att lyfta en pokal över huvudet och flytta till ett lag som lovar ännu fler. Jag vill stanna och kämpa, med förhoppningen om att slutligen kanske uppnå något som betyder mer än att vara årets "bästa någonsin". På ett sätt är väl också det en form av egoism, jag vill stanna här eftersom jag älskar klubben, och all kärlek bygger till viss del på själviskhet.

 

Och det ("Jag vill stanna för att jag älskar laget") tål förstås att jämföras mot inte alls särskilt ovanliga kommentarer av det här slaget:

- Jag vill stanna, för här känner jag mig älskad.

 

* Egentligen slöts överenskommelsen mellan Iberia Sport Club och Zaragoza Club Deportivo den 15 mars men eftersom den första matchen spelades den 18 räknar man det därifrån.