En säsong att minnas
Ut med det gamla, in med det nya. Efter två lyckosamma nedflyttningsstrider skulle Portsmouth etablera sig i Premier League. Ledningen talade för ett år sedan om en minnesvärd kommande säsong. Visst hade de rätt, men fel ändå.
Det var inget snällt mål de hade satt upp åt den nye managern Alain Perrin. En mittenplacering skulle det bli minsann. Kanske hade målet varit logiskt att nå om man hade lyckats ersätta nyckelspelare som Patrik Berger, Steve Stone och Yakubu med likvärdiga alternativ. Men då man inte ens lyckades ersätta Nigel Quashie med något annat än en nackad höna borde inte förhoppningarna på nya klasspelare vara speciellt höga.
Förväntningarna på de spelare som värvades visade sig vara för höga. Undertecknad är en av de naiva som trodde på att denna säsongs trupp var minst lika bra som den trupp man hade säsongen innan. The Sun (se länk intill) listade en bit in på säsongen de bästa och de sämsta värvningarna och placerade Portsmouths samtliga värvningar på sämstalistan. Av de spelare som Perrin knöt till klubben med Zajecs hjälpande (?) hand har bara två lyckats spela till sig en plats under Redknapp.
Höstsäsongen präglades av krampaktigt spel, en forward och uteblivna straffsparkar. Anfallsspelet var okej, men många chanser missades och ytterst få mål gjordes. Flyt och oflyt brukar i slutändan jämna ut sig, så hoppet levde kvar. Och hoppet var grunden till allt lidande.
Flytet kom tillfälligt borta mot Everton. Duncan Ferguson nickade in matchens enda mål på Goodison Park och gav ofrivilligt gästerna segern, men det var bara en kort paus i en lång ångestfylld period.
Utslagna av Gillingham ur Ligacupen. Fler skott framåt än bakåt, ändå minusmålskillnad. Brian Priske gjorde en Mellberg mot Sunderland. Liverpools Bolo Zendens genomusla filmning gav straff. Ingen tröjdragning i världen kunde ge Pompey straff under hösten.
Men så, ett ljus i mörkret! Sunderlands 1-0 förvandlades under 45 magiska minuter till 1-4. Helt plötsligt gick allt in. Taylor drog till på halvvolley från 45 meter och minsann, visst gick även det skottet in. Årets Portsmouth-mål? Kanske, men det har rätt bra konkurrens.
Nu skulle det gå av bara farten. Laget hade ju kommit igång, och Wigan på hemmaplan var en säker trepoängare. Men Wigan visade hur hopplöst uddlöst Portsmouth egentligen var. En halvchans skapades på hela matchen. Till och med Jason Roberts nätade på Fratton Park. Det har bara hänt en gång tidigare.
Alain Perrin fick sparken efter 0-3 borta mot Liverpool. Han fick sitta i en knapp halv säsong. I ärlighetens namn fick han väl aldrig en riktig chans, men det går inte att spela sig kvar i Premier League med en forward. Kanske om det rör sig om Kevin Davies, men inte om det handlar om Darío Silva.
Harry Redknapps återkomst var minst sagt kontroversiell. Han var oförlåten vid den tidpunkten, och fortsatt oförlåten långt in på det nya året. Nytt kontrakt och allt skulle vara bra igen, men i vintras såg det inte ut som att ett nytt kontrakt skulle ordnas.
Visserligen togs viktiga segrar mot West Bromwich och Fulham, men efter 0-5 i Birmingham var ljuset i tunneln mycket långt borta. Glädjen över Todorovs första mål på två och ett halvt år mot West Bromwich hade förbytts mot uppgivenhet. Man intar någon typ av försvarsposition, inser att allt är kört och kan inte längre bli besviken.
Men det fungerar inte riktigt så. Så länge det finns en matematisk chans finns det hopp. Och har man hopp har man fortfarande något att förlora.
Blott en poäng var vunnen under det nya året när det var dags för en ny ödesmatch, denna gång mot Aston Villa på bortaplan. Av Redknapps inköp på £12m hade bara en spelare hållt en hög nivå i samtliga matcher och det var Pedro Mendes. Andres D'Alessandro hade glimtat till men var nu borta på grund av att hans fru väntade parets första barn.
En av säsongens mest håglösa insatser slutade med förlust med matchens enda mål. Aston Villa var minst dåliga i en usel fotbollsmatch. Flera av gästernas spelare låg utslagna på planen efter matchen. Portsmouth var dead and buried. Endast ett mirakel kunde rädda säsongen nu, men det kändes fel att hoppas på mirakel. Att åka ur med äran i behåll hade räckt.
Den elfte mars kom vändningen. Matchuret visade 92:50 när Pedro Mendes halvvolleykanon borrade sig in i vänstra krysset. Det man aldrig vågat hoppas på i liknande lägen förut hade inträffat. Ett segermål med matchens sista spark. På något som inte ens såg ut som en målchans. Fratton Park har exploderat många gånger, men det var länge sedan explosionen var så kraftig.
Resten är historia som det brukar heta. Segern mot Manchester City följdes upp av en övertygande 4-2-seger borta mot ett West Ham som hade FA-cupen i tankarna. Sedan besegrades Fulham med 3-1, även det på bortaplan, innan det blev oavgjort hemma mot Blackburn och Arsenal.
Allt skulle vara i princip klart om laget bärgade ytterligare nio poäng. Birminghams och West Bromwichs formkurvor var dalande och det var bara Portsmouth av dessa tre som försökte anfalla sig kvar i Premier League.
Det var tre krampaktiga poäng som vanns hemma mot Middlesbrough. Portsmouth skapade inte mycket, men gjorde ett mål och det räckte, trots nervösa slutminuter. Två dagar senare var det dags att möta det traditionellt vårsvaga Charlton på bortaplan. Bortalaget tog ledningen med ett drömmål av D'Alessandro, men kastade sedan bort tre till synes säkra poäng. Birmingham hade i och med ett sent segermål mot Blackburn skaffat sig en liten fördel.
Pompey tog emot hopplösa Sunderland samtidigt som Everton tog emot Birmingham. Det var ett utmärkt läge att ta sig över strecket, men när Sunderlands Tommy Miller slog in 0-1 i öppet mål efter en snabb kontring såg det mörkt ut. "Sunderland have broken Portsmouth's hearts" sade en lätt förtvivlad Sam Matterface på radion, men hemmalaget skulle komma tillbaka. Svetoslav Todorov slog in en nödvändig kvittering strax efteråt och med bara minuter kvar att spela stod Matthew Taylor redo att slå sin karriärs dittills viktigaste straffspark efter en minst sagt onödig hands av Kevin Kyle.
Taylor hade inga nerver. Säsongens första straffspark slogs säkert i mål och laget tog sig upp på rätt sida strecket i och med att Birmingham fick 0-0 i Liverpool. Förvandlingen som hade skett sedan den svaga insatsen på Villa Park några veckor tidigare var total. Nu kunde kontraktet säkras med seger borta mot Wigan om Birmingham på nytt misslyckades med att vinna.
Vid underläge 0-1 mot Wigan och fortfarande mållöst på St Andrew's pekade allt på en rafflande sista omgång, men Portsmouth hade en extra växel att lägga i. Andra halvleken var förmodligen den bästa laget spelat under hela säsongen. Chanserna radades upp och till slut kom kvitteringen. Taylors skott träffade stolpen och Benjani kunde enkelt nicka in 1-1 i tom bur. Ett sådant där enkelt mål som forwards brukar avsluta en lång måltorka med.
Teale stoppade sedan Benjanis nick mot mål med handen. Ny solklar straff, nytt straffmål av Taylor. Shay Givens dubbelräddning i slutminuten mot Birmingham innebar 0-0 och saken var klar. Över 5000 resande fans jublade tillsammans med laget.
Visst blev det minnesvärt till slut. Handduken kastades in flera gånger, men när nyheten om Birminghams 0-0 mot Newcastle hade nått JJB Stadium kunde Matterface utbrista: "Portsmouth are safe! Portsmouth are safe! Portsmouth stay in the Premiership!".
