Ursäkta röran - han bygger om
Ny taktik för med sig nya behov. Av Stefan Elofsson.
Huruvida Gérard Houllier lyckats eller misslyckats i sitt arbete som huvudansvarig för Liverpools fotbollsspelande, därom tvista alltjämt de lärde med outtröttlig entusiasm. Även de lite mindre lärde har visat sig ha en vilja att blanda sig i.
Pågående säsong har beskrivits som en ödessäsong för fransmannen, men det gjorde också fjolårets. Förmodligen är det mer sant den här gången, men ingen vet om det är helt sant. Houllier har ett stort förtroendekapital hos ledningen. Men hur stort? Ingen vet.
Vad man vet är att Houllier har haft Liverpool FC som arbetsgivare sedan 1998. I ganska exakt fem år har han suttit som ensam ansvarig. Det är länge. På den tiden hade vi Steve McManaman i laget och Michael Owens fantastiska karriär just tagit fart i Frankrike.
Under åren som gått har Liverpools sätt att spela fotboll förändrats. Houlliers idéer har fört med sig framgångar, men också, främst på senare år, en del motgångar. Framgångarna nåddes med en defensivt inriktad fotboll. Spelförstörande och reaktionärt menade vissa. Vägvinnande och disciplinerat sa vi, och menade det ibland.
"Liverpool spelar tråkig fotboll", blev så småningom ett vedertaget uttryck bland den förstnämnda gruppen, en slags stående kritik som alltid kunde dras fram.
På senare tid har emellertid något hänt. Jag skulle säga att det började redan förra sommaren, men den gången stannade det upp. Det är först under den här hösten som folk fått möjligheten att notera förändringen. Inte bara folk förresten. Till och med Peter Wennman har ju fått upp ögonen för det nya, lite offensivare Liverpool. Debatten om Houllier är en succé eller ett fiasko pågår fortfarande, men vid sidan av den har denna, ganska stora, förändring skett.
Det är väl ingen sambainfluerad charmoffensiv vi bjudits på. Men du behöver ju inte ta till några ytterligheter för att skillnaden ska märkas tydligt i ett sådant här fall. Sommarens inköp underströk vad man alltså kunde ana redan ifjol. Gérard Houllier håller fortfarande hårt om sin defensiva kärna, men spännvidden för vad som kan ses som individuell frihet har ökat. Titta bara på Harry Kewell. Jag skulle nog kunna påstå att ingen spelare i Liverpool, under Houlliers tid som manager, varit så fri i sin roll som just Harry Kewell. Australiensaren får röra sig över vilka ytor han vill och även om inte alla andra fått samma slappa tyglar så märks det även på annat håll. Resultatet har ur offensiv synpunkt varit gott; anfallen i år har varit fler och variationen större.
Vi bygger om
Efter matchen mot Leeds för drygt en vecka sedan svarade Houllier en engelsk journalist på frågan, "Pågår det förändringar i laget?"
"Ja, vi bygger om", sa Houllier.
Vissa må hävda att det enda Houllier verkligen ägnat sig åt under sin tid på Merseyside är just en ombygnation som aldrig verkar ta slut, än mindre ha ett mål.
Ett bra lag slutar aldrig utvecklas säger vi då, till hälften troende, resten önskandes.
Hur det än är med den saken skulle jag nog säga att förändringens vind aldrig blåst så stark över Anfield under de senaste sju, åtta åren.
Men skriken på Houlliers avgång är inte långt borta. Alla belackare står beredda och skulle det bli förlust mot Man Utd till helgen får han ut och försvara sig igen. För även om det offensiva spelet förbättrats måste man säga motsatsen om det defensiva. Och olyckligtvis såg vi också där ett tecken i den riktningen redan i fjol.
Sami Hyypiäs sviktande form och Stephane Henchoz och Jamie Carraghers skador bär ett visst ansvar. Men en offensivare satsning innebär ofrånkomligen eftergifter i andra änden. Särskilt i början. För detta är, i mångt och mycket, en tränings- och en vanesak. Det märks inte minst på redan nämnda finne.
Lite av Hyypiäs osäkerhet den här säsongen finner säkerligen sin orsak i den offensivare satsningen. Med ryggen mot eget mål är den förra lagkaptenen säkerligen en av världens bästa mittbackar. Etthundraåttio grader senare är han mera tveksam. Men Sami är spelintelligent och kan förbättra den delen, vi såg redan en framgång mot Fulham igår. Fast jag tror ändå att vi behöver en mera flexibel innerbacksbesättning.
I ytterförsvaret finns den redan. Både John Arne Riise och Steve Finnan är duktiga i offensiven samtidigt som de oftast håller tillräcklig koll bakåt. Jamie Carragher (tack o lov för Jamie Carragher!) kan också gå in på båda kanter och göra ett gediget arbete. I flera fall vill jag till och med hävda att han är bättre lämpad än tidigare nämnda norrmannen och irländaren.
När det gäller våra innebackar finns inte samma flexibilitet. Igor Biscan har gått fram avsevärt den här säsongen, men egenskaperna kroaten besitter skiljer sig inte från Samis och Stephanes i större drag. Vad Liverpool behöver är en genuint snabb mittback. Den nya taktiken har fört med sig nya behov och ett är just en sådan. Jean-Alain Boumsong kan vara lösningen, jag har sett honom för lite för att kunna göra en ordentlig bedömning, men jag hoppas att Houllier finner en lösning på problemet. Anfallsglad fotboll har den obehagliga bieffekten att motståndarna gärna vill kontra på dig, och då gäller det att ha spelare där bak som kan spela åt båda håll, och framförallt, besitter förmågan att jaga ikapp.
De tre senaste matcherna fungerar som utmärkta exempel. Mot Fulham fick man anstränga sig ganska ordentligt för att hitta situationer som vittnade om ett offensivare Liverpool, men mot Leeds och Blackburn fanns i alla fall en vilja att anfalla. Gemensamt för de tre matcherna var också mycket riktigt den påtagliga bristen på organisation i försvarsarbetet. (Och tur var väl det annars hade mitt resonemang fallit ganska platt just här.) Tveksamheter i positionsspelet och tveksamheter i största allmänhet har kostat oss större delen av de mål vi släppt in i år och minst tre av de vi släppte in den senaste veckan. Trots att vi haft många spelare på rätt sida bollen har vi inte agerat med samma gamla vanliga beslutsamhet. En offensiv inställning kräver vissa anpassningar i försvarsspelet kort sagt.
Lite tålamod kvar
Att avgöra vad som är förklaringar och vad som är bortförklaringar i Houlliers "efter matchen-tal" kan vara svårt och påfrestande. Under en höst som denna har man tröttnat. Samtidigt kan ingen säga emot fransmannen om att vi lika gärna kunde slagit både Charlton och Arsenal. Och då hade ju tillvaron varit en annan.
"Tänkt så bra vi blir när Hamann kommer tillbaka också!" hade det hetat, istället för lite mera dämpade, "det är ju tur att Hamann kommer tillbaka för vilken tomte som helst kan ju se vartåt detta barkar".
När spelet stämt under den här säsongen har det gett en föraning om vad som finns inom räckhåll. Jag vill ge Houllier en chans till. Med fullt manskap vill jag se vad offensiva Liverpool kan ge. Jag känner att den väntan vi nu upplever då kommer att kännas avlägsen.
Men samtidigt har Houllier inte så lång tid på sig att skapa ordning i röran...
***
Owen fyra på listan över fotbollens värsta filmare enligt Aftonbladets ranking. Okej, han har väl fallit lätt någon gång, men fyra!? I beg to differ Lars Nylin. Var fanns Pires och Bergkamp på den listan.
***
Till sist. Liverpool bygger alltså om i dubbel bemärkelse. Hemmaarenan ska flyttas en sisådär trehundra meter samtidigt som man omstrukturerar i laget. En mindre revolution skulle man kunna tro, trots att allt vi hör är löften om långtidskontrakt, långsiktigt planerande och obrutna förtroenden. Men det är klart, den nya hemmaplanen kommer med all säkerhet också att få namnet Anfield och sist jag kollade stod fåglarna kvar på Liverbuilding.
