Två raka förluster mot lag som man bör ha bakom sig i tabellen. Man ska såklart inte dra några förhastade slutsatser av det. Det handlar nog inte om huruvida tanken är tom eller inte, snarare än om vilket bränsle man fyllt den med.
0 kommentarer
Det var oktober, det var tisdag, och det blev tillsist en väldigt premiärig premiär.
Efter en evighetslång sommar är vi äntligen tillbaka igen, hockey är tillbaka igen!
Det gör ont att se något man hållit varmt försvinna. Men det skapar också en grogrund för något nytt.
Så var det över, och jag är trött.
Liket lever fortfarande. Och det finns ett faktum som gör att man inte kan släppa tanken på en vändning i denna serien. Tampa spelar faktiskt ganska mycket bättre hockey.
När det kommer till att bli framgångsrik i ett slutspel så spelar faktorer bortom själva spelet en större roll. Och just nu blir man utklassade i alla faktorer utom just spelet på isen.
Det är aldrig kul att förlora, men vissa förluster ger mer insikter än andra, och nattens snöpliga torsk gav en ganska tydlig känsla av vartåt denna serien nog barkar.
Det kanske är magstarkt att säga det efter 2-7 i arslet. Men i det stora hela gör det inte så värst mycket.
Det där gick ju inte alls som jag hade tänkt. Och det är ju tur att man kan ha fel ibland.
Man inser inte hur slentrianmässig grundserien är förrän slutspelet står för dörren.
82 matcher, 82 krönikor. Grattis till mig antar jag, för en liten klapp på axeln är jag väl åtminstone värd?
Det är bättre, men inte bra nog.
Jaha.
Matchen är bara en pinsam insats mot ett uselt motstånd, det är sånt som händer men som man helst inte vill se. Dock överskuggas allt av ett gäng frågetecken inför det som komma skall.
Det enda som är surt med denna matchen är resultatet.
Lugnt, tryggt och ohotat. En fröjd att bevittna.
Detta är den Lightning-hockey man vant sig vid att se och uppskatta under de senaste säsongerna
Att åka till Raleigh och hålla nollan är starka papper, att dessutom göra det välförtjänt ger fina indikationer på att man börjat prioritera rätt.
För jag har lovat mig själv att oavsett resultat, om jag så är den sista på jorden, njuta av resan.
Ibland behöver man bara en räddning.
Den satt längre in än man hade trott och hoppats.
Det tar sig, som man kan säga om man vill citera en pyroman.
Jag ska inte proklamera att man är över krönet än, men nattens drabbning mot New Jersey skvallrade om att den senaste tidens goda insatser börjar bära frukt.
Det känns som jag skriver samma text om och om igen.
Nu är det två ganska bra insatser i rad!
Vägen tillbaka från en svacka är kantad av hedersamma förluster. Det fick vi bevisat idag om något.
Så det är såhär det känns att vinna?
Det kommer krävas många minuters bra hockey för att svänga över pendeln igen. Kort och gott kommer det fortsätta vara frustrerande med ishockey ett tag till.
Ännu en käftsmäll, ännu fler borttappade poäng. Men att Buffalo vann är inte det som står i centrum när röken lagt sig. För Jon Cooper skickade ett meddelande som skakade om lite i den lilla NHL-bubblan, och visade med all önskvärd tydlighet att det räcker nu.
Som supporter går man otroligt lätt upp i falsett över dåliga perioder. Man vill alltid se det absolut bästa av sitt lag ständigt. Men glömmer man kontexten, glömmer man att se den stora bilden, så kan man lätt te sig både naiv och historielös.
När man för andra matchen i rad, och för tredje matchen under de senaste fyra, började läcka som som en tesil defensivt så hittade Bally Sports expertkommentator Brian Engblom just det rätta ordet för att beskriva sakers tillstånd just nu. Platt.
Det är skillnad på att trada för en rental och att trada för en RFA. Det är steg ett för att förstå jätteaffären för Tanner Jeannot.
Ibland kommer oundvikligen matcher komma där man undrar varför man håller på, varför man offrar sömn med alla dess bieffekter för att följa detta. I skrivande stund känner jag just så.
Det var inte snyggt, kanske inte välförtjänt, men heller inte riktigt så illa som siffrorna gör gällande.
Slarv, någon motstuds och direkt svagt beslutsfattande. När man tillsynes verkar glömt vilka man möter och vägrar justera efter det. Då kommer man heller inte vinna hockeymatcher.
Ibland räcker 40 minuter gott och väl för att sätta ner foten mot ett klart underlägset motstånd. Och det går inte att påstå annat än att Anaheim Ducks befinner sig i ett helt annat härad kvalitetsmässigt.
Vi har under de senaste veckorna börjat se det röra på sig på trademarknaden. Och med två veckor kvar tills slutsignalen för spelarövergångar går börjar det bli hög tid att se över vad Tampa eventuellt har i görningen.
I en jämn liga kommer gränsen mellan att vinna och förlora ofta ner till detaljer. De säger inte alltid allt om helheten, men just detaljerna är det som ledde till att den spelmässigt kanske bästa roadtripen slutade i moll.
Det är en match man ska vinna. Det är en match man förtjänade att vinna. Det är en match man borde vunnit.
Det kändes som en match man skulle förlora, man hade ryggen mot väggen. Men hur man vänder runt det är förtroendeingivande.
Jag gillar inte tidiga NHL-matcher. Dels för att det bara känns fel, men kanske främst för att laget sällan bjuder på någon vidare hockey när det vankas nedsläpp vid lunch.
Ibland kan en match vara på alla sätt jättebra, underhållande och rolig, utan att det ändå egentligen finns något att säga om den.
En NHL-säsong innehåller många olika ansikten. Man kommer under spannet av de månader uppleva alla ytterligheter sport och spel har att erbjuda.
Det blev ett brutalt återkommande till verkligheten. Kanske lite väl oförtjänt bryskt, men som jag sagt tidigare har det ingen större betydelse på det stora hela.
Det blev en match som osade mer grundserielunk än man vant sig vid på senaste tiden. Men seger blev det, och en skön känsla kan packas med när laget nu ger sig ut på nio dagars välförtjänt ledighet.
Det är alltid lite extra skönt att slå Boston. Så är det bara.
Två lag som kom till match med lite tveksamma resultat bakom sig. Två lag som hoppades bryta en negativ trend. Det visade sig vara exakt vad som behövdes för att väcka lite nerv i saker och ting.
Jag står fast vid det jag skrev senast. Men insatserna senaste tre matcherna är bland det sämsta man presterat sen oktober. Och det är mer frustrerande, snarare än oroande.
Jag hade tänkt skriva hur saker och ting inte är bra nog. Hur man, trots fem raka segrar innan nattens torsk, inte kommit upp i direkt standard mer än mot Seattle. Sen tänkte jag ett varv till och insåg att det brukar se ut precis såhär.
Säsongen av milstolpar fortsätter för Steven Stamkos. Och efter sju sorger, åtta bedrövelser och en synnerligen osedvanlig oförmåga att hitta nät senaste veckorna så kom det äntligen, mål nummer 500!
Ibland är en uppryckning i St Louis allt som krävs för att sätta hjulen i rullning igen.
En uppryckning kändes behövlig, och efter en trevande start så kom den också.
Just nu driver offensiven Tampa Bay Lightning. Och det är inte så man vill ha det.
Jon Cooper har varit långt ifrån nöjd med spelet under senaste veckan. Och jag har svårt att se hur det har ändrats trots en i slutändan klar seger.
Man är fortsatt bra i fem mot fem. Ganska så mycket bättre än nattens motstånd tillochmed. Men en hockeymatch är mer än spel fem mot fem och sätter man sig i totalt puckade situationer så kommer det tillslut att bita dig i arslet.
Den femte matchen på en vecka, i en arena som jag inte minns när senast man lämnade med seger och en förstemålvakt som aldrig kom till start blev åtminstone en ingrediens för mycket. En fullt godkänd insats räckte inte, man hade det inte i sig helt enkelt.
Bland det svåraste att hantera inom hockeyn är frustrationen av dröjande utdelning. För att lita på processen kräver tålamod och att kunna se sig själv utifrån.
Ett nytt år blev det, och ett gott avslut på 2022 också!
