Veckans Legend: Magnus Arvedson

Karriären var hårt skadeskjuten, men Magnus Arvedson, 36, kan ändå med tillförsikt blicka tillbaka på en framgångsrik NHL-sejour. Under sina sju år i Nordamerika klassades han som en av ligans bästa defensiva forwards. - Jag har alltid var defensivt inriktad, berättar Magnus som till hösten ska träna Bofors.

I svensk hockey hann Magnus Arvedson aldrig sätta några större avtryck, även om han växte fram som en bra tvåvägsforward under sina fyra år i Elitserien med moderklubben Färjestad.
    I Nordamerika däremot, blev han snabbt en etablerad defensiv forward i svensklaget Ottawa Senators som efter några hundår i NHL börjat etablera sig som ett givet slutspelslag. Lagets framgångar hade en enkel förklaring: framgångsrik scouting.
     – Vi var ett otroligt ungt lag med många bra draftval – Martin Havlat, Daniel Alfredsson, Marian Hossa och Sami Salo, bland annat – och vi blev mer och mer rutinerade under åren, berättar Magnus.
    Framgångarna i slutspelet var dock inte speciellt många för Ottawa under slutet av 90-talet.
    – Vi hade många duster med Toronto och Philadelphia, bland annat. Ottawa hade ju inte samma ekonomiska möjligheter som de klubbarna, och kunde inte förstärka inför slutspelen som de andra lagen. Ottawa har väl aldrig haft någon riktig Stanley Cup-målvakt heller, förklarar Magnus som under sitt sjätte och sista år i klubben dock nådde semifinal.
    – Där fick vi stryk av New Jersey, som sedermera vann allt, efter sju tuffa matcher. Vi trodde väl aldrig på oss själva, men när vi snackade med spelarna i New Jersey 2003 så tyckte de att vi var det bästa laget som de mötte. Vår matchserie var, på något sätt, den moraliska finalen, men vi förstod nog inte själva hur bra vi var.

Arvedson inledde karriären hemma i Värmland med spel i Färjestad, men gjorde sedan tre år i Örebro innan han återvände till Karlstad och gjorde fyra elitseriesäsonger.
    Utvecklingen för laget var anmärkningsvärd under anfallarens fyra år i klubben: Först spel i Allsvenskan, sedan kvartsfinalförlust, finalförlust och till slut, 1997, ett erövrat SM-guld.
    – Vi vann SM-guld och hade ett otroligt bra lag, även om vi kanske inte visste det då. Det var ju då spelare som Jörgen Jönsson, Mathias Johansson, Peter Nordström och Thomas Rhodin, bland annat, verkligen lyfte sig och det har ju Färjestad levt på i tio år efter det. Det är ju de som byggt upp Färjestads framgångar, berättar Magnus som samma år också blev uttagen i Tre Kronor och fick spela VM i Finland.
    Där blev det silver efter finalförlust mot Kanada, men det var också den turneringen som öppnade upp för en framtid i NHL.
    – Jo, det kan man säga. Man hörde ju lite innan VM också, men visst hjälpte det enormt att vara i landslaget.

Precis som Daniel Alfredsson och Andreas Dackell gjort säsongerna innan, så tog Arvedson direkt en plats i Ottawa.
    Tal om farmarlaget var det aldrig.
    – Jag hade bestämt mig innan att om det blir farmarlaget så blev det farmarlaget, för jag ville testa på något nytt. Men det blev inte aktuellt, utan jag fick spela där uppe direkt och blev kvar där, berättar Magnus som inte bara fick spela i NHL, han utvecklades också till en av lagets viktigaste spelare med sitt allroundspel.
    Redan andra säsongen, efter 47 poäng på 80 matcher, blev han nominerad till Selke Trophy som en av ligans tre bästa defensiva forwards. Arvedson kom till slut tvåa i den omröstningen, näste efter finske Jere Lehtinen.
    – Jag har ju alltid varit defensivt lagd och varit vältränad för att orka med det spelsättet. Tränaren tyckte man gjorde ett bra jobb så man fick mer och mer förtroende, förklarar Magnus som spelade i en kedja med tjecken Radek Bonk och slovaken Marian Hossa.
    – Vi spelade ihop och var en checkingkedja från början, men sedan började de andra lagen checka oss. Vi var ju rankade som en av ligans toppkedjor en sväng där, och det var ju självklart väldigt roligt, minns Magnus.

Skadehelvetet

Efter sex år i Ottawa bytte Arvedson klubb, men stannade i Kanada.
    – Jag var Free Agent och Ottawa vill förnya laget, så det var inte aktuellt att stanna. New York Rangers kom med ett lukrativt bud, men jag valde Vancouver, som erbjöd mindre pengar, för att det kändes rätt för familjen just då. Jag ångrar inte att jag valde det laget, det var en fantastisk tid och en fin stad, berättar Magnus som kom att spela blott en säsong i Canucks.
    – Jag tror att vi hade kunnat vinna Stanley Cup det året, om inte Todd Bertuzzi försvunnit i den omtalade Moore-incidenten och om jag inte slitit av korsbandet. Det var en spelare i första- och en i andrakedjan som försvann, och det var ju ganska stora avbräck. Jag aldrig spelat i ett lag med så bra backar till exempel. Det var ett riktigt, riktigt bra lag, fortsätter Magnus.
 
Korsbandet, ja. Det slets av i januari 2004, och efter det har Arvedson inte spelat några fler matcher som ishockeyspelare. Faktum är också att skadan uppkom i kamp med en annan svensk, men allt handlade om otur.
    – Vi spelade borta mot Washington, och Josef Boumedienne hängde inte med utan skulle kasta sig och landade på mitt knä och mitt korsband gick av. Det var otur, säger Magnus som därmed inte kunde spela mer den säsongen.
    Inför kommande säsong, som skulle vara Arvedsons comeback i svensk hockey, kom nästa bakslag.
    – Jag skulle ju spela i Färjestad, men det blev inte så eftersom ryggen sade stopp. Det enda jag kunde göra var att lägga av, berättar Magnus som dock minns sina sista fyra matcher i NHL med glädje.
    – Jag spelade en hel del i tredjekedjan med Trevor Linden och Matt Cooke i Vancouver, men de fyra sista matcherna i min karriär spelade jag med bröderna Sedin och på de matcherna sköt jag sex mål. Jag var matchens stjärna i tre av de fyra matcherna.

Skador var överhuvudtaget något som förföljde Arvedson under karriären. Bara två av sju säsonger i NHL spelade han utan skadeproblem.
    Det var också en av få kritiska saker som sades om Arvedson, att han var skadebenägen.
    – Jag hade en tränare i Jacques Martin i Ottawa som försvarade mig gentemot medierna, då jag var kritiserad på grund av alla mina skador. Han menade att man alltid ville ha killar som täckte skott och så vidare, så han var alltid på min sida. Jag har aldrig missat en match på grund av sjukdom, till exempel. Jag tror tränaren kan skriva under på att jag var en av de spelarna som kom mest förberedd till säsongen, säger Magnus som menar att skadorna var tillfälligheter, som fotbrottet efter ett täckt skott eller när han oturligt åkte in i en öppen sargdörr.
    – Jag vet inte vad man ska säga, men det var mycket otur.
    Hur som helst, det var skadorna som till slut tvingade den defensive specialisten att lägga skridskorna på hyllan.

Fattar knappt vad som hänt

Idag, fyra år efter sina sista matcher i NHL, kan Arvedson knappt förstå att han spelat i världens bästa liga.
    – Jag har svårt att se att jag har gjort allt det jag har gjort i karriären, på något sätt. Jag har varit över i Nordamerika och tittat på en del matcher och jag fattar egentligen inte att jag varit med där och spelat. Det känns lite konstigt på något sätt, säger Magnus.
    – Var eller varannan kväll spelade man inför 18 000 åskådare på läktarna, men det fattade man knappt då, fortsätter han.
    – Något som jag tycker att alla spelare mitt i karriären borde göra är att sätta sig på läktaren i någon match för att få uppleva hur mycket fansen faktiskt involverar sig i matcherna. De lever sig verkligen med i matcherna. För spelarna är det risk är att det blir slentrian, när man inte märker hur engagerade alla är. Eller så var det i alla fall för mig.

Att bli tränare efter den aktiva karriären var inget svårt val, utan något som alltid funnits i baktankarna.
    – Jag har alltid varit intresserad av det taktiska och att prata med tränarna och så. Det är väl ingen som spelat med mig som är förvånad över att jag är tränare nu, det kan jag inte tänka mig, skrattar Magnus som också menar att tränaryrket har gjort att han ser ishockeyn med nya ögon.
    – Jag säger det till kompisar, att om jag hade fått vara tränare ett år och sedan börjat spela igen så hade jag varit en mycket bättre spelare. Man ser hockey på ett helt annat sätt, och man förstår verkligen vad de bra tränarna man har haft har försökt få fram, vilket man kanske inte förstod när man spelade. Man märker hur viktigt där att alla drar åt samma håll. Det en aha-upplevelse att bli tränare. Man har väl tyckt att en del tränare är tråkiga, men de vill bara väl och nu när man är tränare själv så förstår man dem på ett annat sätt.

I höstas hoppade Arvedson på sitt första uppdrag som huvudtränare, då han åtog sig den rollen i ständiga uppstickarlaget Mora. Det blev dock inte som tänkt, och efter halva säsongen, och krassa resultat för Mora, fick han sparken.
    – Det var otroligt lärorikt måste jag säga, och jag gjorde mitt bästa. Jag jobbade från nio på morgonen till nio på kvällen, och jag gav så mycket jag kunde men sedan var det en del andra yttre omständigheter som gjorde att vi kanske inte fick ut allt det vi ville med laget. Det var en bra erfarenhet i alla fall, och man lärde sig mycket, säger Magnus som till hösten återvänder till Värmland där han nu ska bli tränare för Bofors i HockeyAllsvenskan.
    – I Mora hade man proffspelare och kunde träna både morgon och kväll, medan det i Bofors är halvproffs och en träning per dag som gäller så det blir annorlunda på många sätt och vis. Jag tror dock på killarna i Bofors, och de är verkligen entusiastiska, säger Magnus som alltså ska leda ett lika orutinerat lag som han själv spelade i under sin tid i NHL.
    Som spelare har han alltså varit i samma situation som Bofors spelare.
    Magnus Arvedson, om någon, borde kunna leda Bofors mot framgångar.

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-06-14 08:00:00