Veckans Legend: Roger Johansson

Han fick aldrig det förtroende han borde ha fått i NHL, men backen Roger Johansson är ändå inte missnöjd med sin karriär. Tre SM-guld och ett OS-guld är mer värt än pengarna i Nordamerika, även om karriären fick ett trist slut. - Det är synd att man inte fick lägga av när man själv ville, säger Roger.

Att ishockey är en fysiskt krävande sport är de flesta beredda att skriva under på, och spelarna som har fått slutat på grund av en sargad kropp är tämligen många.
    En av dem är backen Roger Johansson som innan han lade av 2001 dock hade fått vara med om en hel del – bland annat tre SM-guld och ett OS-guld, för att mejsla ut de främsta meriterna.
    Men att få lägga av på grund av skador är aldrig roligt.
    – Det var ett tråkigt slut, och att man inte fick bestämma själv när man skulle lägga av var trist. Det var rygg och axlar som krånglade, och jag har haft problem med det under i princip hela karriären, berättar Roger.

Hockeyintresset har levt i smålänningen redan från barnsben hemma i Ljungby, och det är troligen hängivenheten och kärleken till idrotten som tog Johansson så långt i karriären som han trots allt nådde.
    Sina tre säsonger i klassiska Troja-Ljungby minns han också med glädje.
    – Det var bland det häftigaste jag gjort, faktiskt. Som liten grabb såg jag i princip varje träning i Troja. Jag var en sådan pojke som gick till ishallen direkt efter skolan för att kolla på alla lags träningar, och det lärde jag mig enormt mycket av, berättar Roger.
    – När jag tränade själv så gick det bra, och jag fick träna med legender som Kenneth ”Sutarn” Andersson, och det gav ju ytterligare en kick. Jag spelade min första match på hög nivå redan när jag var 16 år, och sedan var jag nästan given direkt. Håkan Nygren var tränare och han var inte känd för att släppa fram unga spelare precis, men jag fick chansen och tog den. Jag hade tre riktigt bra år där.

Säsongen efter, 1986, valde Johansson spel i Elitserien med Färjestad.
    – Jag hade kontakt med Olle Öst, och han gav ett gott intryck av klubben. Sedan hade jag ju spelat med Fredrik Olausson innan, och han spelade ju i Färjestads förstafemma men skulle bli proffs. Jag var tänkt som hans ersättare, och så blev det också, berättar Roger.
    – Jag hade anbud från alla lag, där Björklöven och Brynäs var med länge som alternativ. Det sportsliga med Färjestad och deras historik och hockeykultur, passade dock in bra med mitt sätt att spela, tänka och leva hockey, helt enkelt, fortsätter Roger.
    Sitt första år i Karlstad blev det finalförlust, men andra året, 1988, blev det SM-guld.
 
Sönderhackad NHL-karriär

Den NHL-karriär som Johansson inledde 1989 kom att bli sönderhackad och mycket underlig, många sätt och vis.
    Faktum är att Johansson redan säsongen 1988-89 åkte över till Nordamerika för att spela slutspel med Calgary Flames som listat honom redan 1985, men regler gjorde att han aldrig fick spela några matcher.
    – Det var lite speciellt då. Då var reglerna att svenskar och finnar var proffs på hemmaplan, medan tjecker och ryssar var amatörer, vilket skapade en snårskog. Jag var till och med ombytt i vissa matcher i slutspelet för att kunna spela om jag fick tillåtelse, men efter sex veckor kom beskedet att jag inte fick spela, berättar Roger som från läktarplats fick se Håkan Loob och Calgary Flames vinna Stanley Cup.
    – Så nära var jag aldrig en Stanley Cup under resten av karriären, säger Roger.
    Samma höst, 1989, inleddes NHL-karriären på allvar då Johansson var med från säsongsstart. Under två år blev det dock blott 73 NHL-matcher.
    – Första året var inskolning och andra året var jag sjuk. Jag spelade de första 25 matcherna och sedan blev jag sjuk, och sedan hade jag en tränare som inte trodde på mig, fortsätter Roger som efter två år flyttade till Leksand och gjorde en säsong, innan han återvände till NHL och Calgary.

Sin tredje säsong blev det 77 matcher och 20 poäng för den slitstarke allroundbacken.
    – Det var snabba vändningar, för helt plötsligt var man intressant igen, med löneförhöjning och allt, berättar Roger, som dock flyttade tillbaka till Sverige och Leksand efter säsongen.
    – Det var lönekravet helt enkelt, de ville inte betala vad jag ville ha, motiverar Roger sitt beslut om att för andra gången lämna NHL.
    Men NHL-turerna var inte över för det, för efter två säsonger i Sverige med Leksand så åkte Johansson över till Calgary igen. Men den säsongen blev mycket underlig, minst sagt.
     – Det var ju min tredje vända, jag fick mina pengar, men då kom ju lockouten, berättar Roger som fick se sin säsong bli totalt sönderhackad.

Träningslägret med Calgary förvandlades till en höst i Leksand, innan säsongen drog igång igen.
    – När säsongen drog igång så kom jag till campen och fick jag spela med Phil Housley, och vi hade internmatcher och så vidare och det gick verkligen bra för mig. En vecka innan premiären blev jag inkallad på kontoret, och jag var inställd på att få en nyckelroll och få spela mycket, men då fick jag beskedet att jag blivit bortbytt till Ottawa, berättar Roger som blev chockad över beskedet.
    – Det kom som en chock får jag säga, men det var ju bara att acceptera. Ottawa var ju sämsta laget i ligan, så första tanken var ju att man skulle hinna med att spela i VM i alla fall. Jag packade ihop mina grejer i omklädningsrummet och visste att GM Cliff Fletcher ville träffa mig en gång till, men under den halvtimmen som det tar mig från omklädningsrummet till kontoret, så hinner jag bli bortbytt en gång till. Då hamnade jag i Chicago, berättar Roger.
    Sejouren i Blackhawks blev inte heller speciellt bra.
    – Jag spelade på fyra backar i början och det gick bra, men sedan var det som att tränaren Darryl Sutter bestämde sig för att jag inte skulle lyckas och jag hamnade på bänken. Jag ville bli bortbytt eftersom jag tyckte det gick så bra för mig, men det ville de inte gå med på, utan jag skulle vara reserv ifall någon av toppbackarna gick sönder. Jag fick inte ens spela i farmarlaget, utan jag skulle bara träna. Att träna och träna utan att få spela, det var inte roligt alls. Det var inte värt att stanna i NHL för det, utan jag flyttade hem till Sverige och Färjestad, berättar Roger vars NHL-karriär knappast går till historien som en av de mest framgångsrika.
    – Den blev ju sönderhackad, helt klart. Den hade kanske kunnat vara lite mer framgångsrik, men du måste ha lite flyt och det hade väl inte jag. Fyra år i ett annat land är väl inte helt fel, och jag vet att jag gjorde vad jag kunde och lite till. Jag kunde inte ha gjort annorlunda, så det är inte mycket att gråta över.

OS-mästare

Hemma i Färjestad lät inte framgångarna vänta på sig. Det blev SM-guld både 1997 och 1998, och Johansson var en av backkuggarna med sitt uppoffrande slit och sitt pålitliga allroundspel.
    Johansson vill dock framhäva laget Färjestad.
    – Just laget, som jag tycker, blev bättre och bättre ju längre säsongerna led. Det är inte alltid de bästa spelarna som vinner, utan det är den bästa gruppen. Vi fick alla att dra åt samma håll, oavsett om man spelade fem eller 45 minuter per match. Alla lyfte sig när det behövdes som mest, berättar Roger.
    – De spelarna som var i Färjestad då var inte de mest namnkunniga, men det var riktiga jobbare. Stefan Nilsson och Niklas Sjöqvist skulle ge lillfingret för att vinna, och det gav resultat. Karaktärsspelare kan man inte få för många av.
    Det var också under den här tiden som den framgångsrika organisationen Färjestad byggdes upp, och som har dominerat svensk ishockey det senaste decenniet.
     – Det satte en prägel på hur föreningen vill ha det. Det var hårt arbete utan genvägar som gällde.

Landslagsmässigt står två turneringar ut för Johansson.
    Givetvis OS-guldet 1994 i Lillehammer.
    – Ja, det var fantasiskt. Vi gick ju på kort om folk där, så man fick ju spela ganska mycket. Vi hade en grupp som ville vinna helt enkelt, och det var en av nycklarna. Vi hade en riktigt bra mix också, och Curre Lundmark fick alla att dra åt samma håll vilket är viktigt i en så kort turnering, berättar Roger som dock inte vill hålla det som den främsta landslagsmeriten.
    – Nja, visst är det höjdpunkten, men det mest ärofyllda var att som enda ”amatör” tillsammans med Jonas Bergqvist bli uttagen till World Cup 1996. Det var ett enormt betyg på att man var en duglig hockeyspelare, så på ett sätt var det ett strå vassare. Jag fick inte spela semifinalen mot Kanada, men det var en häftig upplevelse, fortsätter Roger.

Idag jobbar Johansson på marknadssidan inom Färjestad.
    – Jag var på väg till Österrike för att avrunda karriären i slutet av 90-talet, men så blev det inte. Färjestad ville att jag skulle stanna, och de skulle ordna jobb till mig i föreningen efter karriärens slut, och då värderade jag framtiden mer än pengarna i Europa, berättar Roger om hur han fick sitt jobb.
    Knatten som sprang runt i Ljungby under 70- och 80-talet och drömde om en framgångsrik ishockeykarriär fick sina drömmar besannade.
    Idag minns Färjestadsfansen Roger Johansson som kämpen som gjorde allt för att vinna guld i slutet av 90-talet.
    Viljan att lyckas och kärleken till ishockeyn har alltid funnits där – och finns där än idag.

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-06-21 08:00:00