Veckans Legend: Leif Rohlin

Den absoluta höjdpunkten under karriären var OS-guldet med Tre Kronor i Lillehammer 1994. Men backen Leif Rohlin hann också med spel i NHL och Schweiz, innan han tvingades lägga av på grund av en ryggskada. – Det var ett trist sätt att avsluta karriären på, säger Leif, som idag är sportchef i HockeyAllsvenska Västerås.

Det finns roliga och det finns tråkiga sätt att avsluta sin karriär på. För backen Leif Rohlin blev det ett mindre lyckligt slut, då en trasig rygg tvingade honom att 2003, 35 år gammal, lägga skridskorna på hyllan.
    Men innan dess hade Rohlin hunnit med en hel del – bland annat proffsspel i NHL och Schweiz. Flera nobla landslagsuppdrag finns också på meritlistan.
    – Jag är väldigt nöjd med min karriär, och sedan finns det ju vissa höjdpunkter som sticker ut. OS-guldet i Lillehammer är ju absolut den största höjdpunkten. Jag fick prova på spel i Sverige, Europa och Nordamerika, och det är jag nöjd med, berättar Leif.

Redan som 16-åring spelade Rohlin i Västerås representationslag, och 1988 var ett stort år då han dels blev listad av Vancouver Canucks i den andra rundan, som den 33:e spelaren totalt, i NHL Entry Draft, och dels avancerade till Elitserien med VIK.
    Under 90-talet, liksom nu, var Västerås ett lag som bars upp av alla unga talanger som vällde ut ur föreningens juniorsystem.
    – Det var nästan tuffare på träningarna än det var på matcherna. Det var otrolig prestige i tvåmålsspelet och kampövningarna, och det drev ju på och det triggade alla spelarna. Det var ett otroligt tryck underifrån just då, och det är väl lite samma anda som jag tycker att det finns i Västerås idag. Då kommer det fram bra spelare också, berättar Leif om sina nio år som spelare i Västerås.
    – Tiden i Västerås var väl både upp och ner. När vi gick upp i Elitserien 1988 var ju en otrolig känsla, på den gamla goda tiden hemma i ”Skräcklunda” när det var nästan 8 000 i hallen, det var ju knökfyllt då, minns Leif.
    – 1992/93 vann i Elitserien och var bra som lag, och det var en helt otroligt säsong. Vi gick fram som en slåttermaskin i serien och vann i princip allt. Sedan förlorade vi ju lite snöpligt i kvartsfinalen där vi drabbades av en hel del skador. Vi mötte Djurgården, madrömsmotståndaren, och det var ju lite surt att förlora där.

Rohlin var en extrem talang när han kom fram i slutet av 80-talet, men sedan stagnerade utvecklingen något. Innan han blev nominerad till OS-truppen 1994 och vann guld med Tre Kronor som 25-åring, hade han inte spelat några VM.
    – Jag blev listad tidigt, 1988, och jag var med i juniorlandslaget och så, men sedan gick det lite i stå för mig. Det kom fram spelare som var bättre än mig helt enkelt, så jag var inte aktuell för landslaget, berättar Rohlin som håller OS-guldet 94 som den främsta meriten i karriären.
    Det var också den säsongen – 1993/94 – som det lossnade på allvar i karriären.
    – Jag blev förälder för första gången 1993, och det var väl den säsongen som det började gå riktigt bra för mig. Man blev som en annan människa, lite mer mognare kanske. Innan kanske det var för stor fokus på ishockeyn, och i och med ett barn kom det in något annat i livet så man kunde spela lite mer avslappnat, menar Leif.

Kort sejour i NHL

Säsongen efter OS-triumfen blev också den bästa i Elitserien.
    – Jag vann Elitseriens poängliga för backar den säsongen, och var före en spelare som till exempel Robert Svehla som är en extremt bra offensiv spelare. Det är ju också en av höjdpunkterna i karriären, berättar Leif som våren 1995 spelade sin första av två VM-turneringar – på hemmaplan i Globen.
    – Det var en kanonupplevelse, men tyvärr fick vi ju stryk av finnarna i finalen, men de var riktigt bra vid den här tiden med bland annat Saku Koivu, Ville Peltonen och Jere Lehtinen i laget. Den kedjan var ruggigt bra. Det var härligt att spela i ett fullsatt Globen – finalförlusten var det enda smolket i bägaren.
    Det var också först nu han på allvar blev NHL-aktuell.
    – Jag hade varit aktuell innan, och jag hade förfrågan i princip varje säsong som ung. Men jag var nog lite för feg, för det var bara tvåvägskontrakt som jag erbjöds och det kändes inte riktigt som att de ville satsa på mig. Vancouver var väl inte kända för att ha så många svenskar heller, och sedan gick jag ju ner mig lite grand och stagnerade i utvecklingen och då var jag väl inte riktigt aktuell heller, säger Leif.
    – Sedan gjorde jag ju den här kanonsäsongen, och spelade VM på hemmaplan i Globen, och då var det ganska naturligt att åka över. Jag hade spelat i Västerås i nio år, så jag kände att det var dags för något nytt.

Sammanlagt kom det att bli två säsonger i NHL och Vancouver Canucks. På 96 matcher levererade Rohlin åtta mål och 32 poäng – och absolut bäst gick det första säsongen då han svarade för 22 poäng på 56 matcher.
    – Det var otroligt roligt och det var två bra år, och det är bara att konstatera att man kanske inte var bra nog för att hålla sig kvar där mer än så heller. Det var ju en otrolig satsning i Vancouver just då med Pavel Bure, Alexander Mogilny, Russ Courtnall och Trevor Linden i laget bland annat, så det var många bra spelare där. De hade spelat final 1994 och jag kom ju ganska kort efter det, och de hoppades väl på att det skulle gå hela vägen. Kanske var det lite för mycket stjärnor och för lite grovarbetare, för det lyckades ju inte, menar Rohlin.
    – Det var mycket upp och ner för mig under mina två år där. Första året var ju kanon. De sa till mig när jag kom att jag skulle se och lära, och att jag skulle få min chans. I början av november så fick jag chansen – jag bytte väl inte ens om i säsongens första 15 matcher – då laget fick en del skador. Jag fick spela hur mycket som helst, och slutspelet första året kändes kanon också. Vi hade Pat Quinn som tränare, och han hade stort förtroende för mig, fortsätter Leif som inte hade ett lika bra andraår.
   – Sedan under sommaren anställde de Tom Renney som coach. Jag fick spela World Cup under hösten och tyckte att jag kom med ganska bra självförtroende till Vancouver, men Renney gillade ju inte européer över huvudtaget. Det var den sämsta coachen jag haft under min karriär.

Renneys intåg i Vancouver, och klubbens ovilja att ge Rohlin chansen att spela för en annan klubb, blev till slut för mycket.
    – Jag gjorde inte mer än 40 matcher mitt andra år, och jag ville bli bortbytt. Jag tjänade inte mycket och hade ett hundkontrakt kan man säga, men de ville inte byta borta mig för de sade att jag var en bra back och en bra människa som kunde spela när som helst. De ville inte byta bort mig helt enkelt, säger Leif.
    – Jag tappade absolut lusten, och vi bestämde oss ganska tidigt för att flytta därifrån. De började prata om ett tvåvägskontrakt igen, och då undrade jag vad de sysslade med, om jag ska vara ärlig, fortsätter Leif som istället reste hem till Europa och skrev kontrakt med schweiziska Ambri-Piotta där han blev kvar i fyra år.
    Det gick så bra att Vancouver efter VM 2001 ville ha över Rohlin igen.
    – Jag fick väl min upprättelse efter VM, för då kom Vancouver tillbaka och ville ha över mig. De ville mångdubbla min lön, och ville ge mig ett envägskontrakt. De erbjöd mig hemresor under säsongen, och så vidare. Men jag hade familjen och två barn då, och NHL var ett avslutat kapitel för mig.

Sportchef i Västerås

Inget NHL alltså – men tiden i Schweiz var oerhört bra. Rohlin fick spela mycket och levererade 114 poäng på 165 matcher.
    – Förutom glädjeämnena med OS-guld och avancemanget, och elitserievinsten, med Västerås, så var mina fyra bästa år i karriären i Schweiz. Det är ett fint land att bo i, och ett bra land att spela ishockey i. Jag fick spela hur mycket som helst, och det var riktigt roligt, berättar Leif.
    – Ambri-Piotta var ett arbetarlag a la Leksand, med fanklubbar över hela Schweiz. Vi var populära överallt, så det var en höjdare. Det är ett otroligt behagligt land att bo i, schyssta matcher och inga långa resor.
    Efter att ha nobbat Vancouver, skrev Rohlin 2001 på för Djurgården – ett beslut som sedermera skulle visa sig vara ett fatalt misstag.
    – Jag hade bestämt att jag skulle hem till Västerås och spela i Elitserien, och då fanns bara Djurgården och AIK i närheten, och Djurgården visade intresse. Det var under den sommaren inför säsongen i Djurgården, som jag ådrog mig de ryggproblem som gjorde att jag fick lägga av två år senare, menar en besviken Leif.
    – Den träning som Djurgården utförde under den sommaren, det var på en annan nivå än jag var van vid. Jag ska inte säga att jag var för gammal, men jag var över 30 år, och komma hem och köra stenhårt med en träning som jag inte utövat innan, förstörde ryggen.
    – Jag hade tränat hårt innan, och du kan inte bli proffs i Europa eller NHL om du inte är bra tränad, så det hade jag full koll på. Men jag har pratat med läkare om min rygg, och vi gjorde djupa knäböj med skivstång på ryggen i Djurgården, och det är ju förkastligt. Att göra det för första gången som 32- eller 33-åring pallade inte min rygg.

Ryggproblemen gjorde att Rohlin inte kunde göra sig själv rättvisa under sina två sista säsonger i karriären, med Djurgården och Södertälje.
    – Jag var inte bra i Djurgården, och man trodde ju att det kanske berodde på spelsystemet med torpedhockeyn. Det var en medioker säsong i Djurgården för min del. Jag bytte till Södertälje, och trodde att det skulle bli bättre, men jag fick ingen stuns i benen. Jag hade liksom mjölksyra hela tiden, kändes det som, berättar Leif.
    – Jag gjorde en magnetröntgen av ryggen efter min säsong i Södertälje, och då upptäckte de ju att den inte var bra alls. Jag fick aldrig ordning på den heller, fortsätter Leif.
    – Jag hade planer på att avsluta i Västerås precis som Peter Popovic gjorde, men det var det ju inte tal om. Jag hade kontrakt med Södertälje även 2003/04, och jag rehabiliteringstränade under hela hösten, men till slut insåg man ju att det inte skulle bli något mer spel för min del.

Skadan öppnade upp för en karriär inom Västerås organisation.
    – Jag hjälpte till ideellt i Västerås under matcher och liknande efter min rehabilitering, och detta var ju efter klubbens konkurs 2000 och de behövde all hjälp de kunde få, så man fick ju göra hur mycket man ville egentligen, berättar Leif som idag är sportchef i klubben.
   – Jag hjälpte till mycket med organisationen, och var någon form av klubbchef. Det var jag fram till för ett par år sedan, då ekonomin var så stark att vi kunde anställa en klubbchef, och då kunde jag bli sportchef och syssla enbart med det sportsliga. Det här är väl andra året som jag bara arbetar med sporten egentligen, säger Leif som tycker det är enormt roligt att arbeta i en organisation som är på så massiv frammarsch.
    – Man får ju cred hela tiden, och vi har en ung organisation med mycket potential. Vi har väl en 150 ideellt arbetande tränare som ska styras, och allt handlar om att få fram talanger – så det är oerhört stimulerande. På ett sätt kan jag tycka att det är jätteroligt att jobba i en organisation med mindre ekonomi, i och med att man måste jobba med egna talanger. Förra året hade vi 17 egna talanger som spelade i HockeyAllsvenskan, det måste vara något form av rekord. 
    Rekord eller inte – Leif Rohlin gör ett jättejobb som sportchef i nya och spännande Västerås.
    Han är själv sprungen ur klubbens talangpool – nu håller på han på att utveckla nästa generation storspelare – och kanske är VIK på väg mot en ny storhetstid.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-07-12 09:40:00