Veckans Legend: Thomas Rundqvist

När man snackar om Färjestad är det ofta Håkan Loob eller Bengt-Åke Gustafsson som står i fokus – men en minst lika stor profil är Thomas Rundqvist. Anfallaren vann sammanlagt tre SM-guld med klubben som han idag är sportchef för. – Jag bär med mig många fina minnen från karriären, berättar Thomas.

Det finns många Färjestadsikoner, men en av de största är utan tvekan Thomas Rundqvist som idag är sportchef i klubben.
     Som spelare var han med och vann tre SM-guld, var ett bestående inslag i Tre Kronor under 80- och början av 90-talet, och avrundade karriären med fem framgångsrika säsonger i Österrike.
    – Jag är väl ganska nöjd med karriären. Jag bär med mig många fina minnen och har träffat många bra människor som än idag finns bland mina bästa vänner. Jag ser tillbaka med glädje på min aktiva karriär, säger Thomas och skrattar.
    Moderklubben är Vimmerby IF, men som 17-åring flyttade han upp till Karlstad och Färjestad, och 1978 – 18 år gammal – flyttades han upp i A-truppen.
    – Jag började i juniorlaget det första året, och kom med i A-lagstruppen det andra året. Jag blev ordinarie mellan jul och nyår där någon gång, och jag har Conny Evensson att tacka för mycket och för att han vågade satsa på mig och en del andra unga spelare. Vi var en generation som kom fram där med mig, Tommy Samuelsson och Håkan Loob, bland annat, berättar Thomas.

Redan 1981 fick han också vara med och vinna sitt första SM-guld – vilket också var det första någonsin för Färjestad.
    – Det var ju en fantastisk upplevelse, och det var ju speciellt för hela föreningen eftersom det var det första guldet som man tog. Vi hade ett ganska ungt lag just då. Vi höll på att missa slutspelet men räddade det i slutet. Det var ju bara fyra lag som gick till slutspel då, men vi blev fyra, och sedan fick vi till det ordentligt i slutspelet. Det var en enorm känsla att vinna, berättar Thomas, och det var också under den här tiden som man etablerade den organisation som föranledde nya SM-guld 1986 och 1988.
    – Jag skulle nog vilja påstå det, och framförallt var ju Conny Evensson den store ledaren. Organisationen som växte fram med Kjell Glennert som ordförande, var mycket stark. Pär Bäckman tränade ju när vi vann 1988 till exempel, och han hade haft Conny som tränare och hade ju gått i hans skola, så det fanns en röd tråd, fortsätter Thomas.
    – Under den här tiden värvade man ju inte några etablerade spelare heller, utan man värvade ungt och försökte förädla de talangerna. Man kanske hade lite mer tålamod med unga spelare på den här tiden också, och tillät dem att växa in i sina roller, säger Thomas och menar att talangerna och talangutvecklingen var grunden i framgångarna.
    – Ja, det var det, och det var ju vår melodi kan man säga.

Att rangordna de tre SM-gulden är inte speciellt enkelt.
    – Det är klart att den första gången är något speciellt. Under de två andra guldåren hade man vuxit i kostymen lite grand, och hade ju en annan roll i laget. Man värderar dem kanske på lite olika sätt, menar Thomas som också varit med och förlorat ett stort antal finaler.
    Frågan är om någon av finalförlusterna grämer honom mer än någon annan.
    – Nja, men vi mötte ju Djurgården två år på raken i början på 90-talet, då vi hade ett riktigt bra lag på pappret och var favoriter, men då räckte vi inte till. Djurgården hade ett bra spelsystem med stark defensiv och bra målvakter i Tommy Söderström och Rolf Ridderwall, så de vann två gånger om mot oss.
    Rundqvist spelade 566 elitseriematcher och svarade för 515 poäng (203+312) under sina 14 säsonger i Elitserien som varade mellan 1978 och 1993 med ett mellanår i Nordamerika. Att byta klubb i Sverige var egentligen aldrig aktuellt.
   – Nej, men jag har väl haft några förfrågningar. Jag rotade mig här ganska snabbt, min fru träffade jag ganska tidigt och hon är härifrån. Man blev så väl omhändertagen här, så man fick ett hjärta för klubben, och det har man ju fortfarande kvar. Man blev färgad direkt, kan man säga.

Dubbel världsmästare

Under tiden i Färjestad blev det bara en kortare utflykt, och det till NHL och Nordamerika.
    Men där blev det ingen succé. Under sin säsong i Kanada blev det bara två matcher och en assist för klassiska Montreal Canadiens.
    – Jag kom till ett lag som precis hade bytt tränare, och han hade inte alls med mig i planerna. Konkurrensen var ju hård också, det var bara 16 lag i NHL på den här tiden, och i Montreal var jag väl inte direkt den spelartyp som de letade efter. Jag hade heller aldrig varit där borta och spelat på små rinkar, och de hade ju inget tålamod med att jag behövde en omställningsperiod, berättar Thomas.
    – Montreal var väldigt framgångsrika på den här tiden. Jag minns att av de 35 första matcherna under den säsongen så förlorade de bara sex. Man ändrar ju inte på ett vinnande lag bara för att ge någon chansen, och de tuffade på så jag fick mest spela i farmarligan.

Det blev också bara ett år i Nordamerika.
     – Jag kände inte att jag hade det förtroendet som jag behövde, så jag valde att avbryta efter en säsong och flytta hem igen. Det var ju inte de pengarna då heller, idag sitter ju spelare gladeligen på bänken och skrattar hela vägen till banken, men så var det inte då, säger Thomas som istället för NHL spenderade sin enda vinter i Nordamerika i AHL och Sherbrooke Canadiens.
    Där svarade Rundqvist för 19 mål och 58 poäng på 73 matcher, och var med och ledde laget till vinst i AHL-slutspelet.
    – Vi vann Calder Cup, och det var ju en rolig tid och den vill jag verkligen inte ha ogjord. Det var ju många unga killar som ville få chansen i NHL, och alla pushade varandra så det var ett roligt gäng. Man önskade inte att någon av dem skulle misslyckas, och det är ju också fina minnen. Men det äventyret i Nordamerika var inte riktigt som man tänkt sig, så det räckte med ett år, berättar Thomas som sedan dess inte varit nära att åka över pölen igen.
    – Nej, det var det aldrig.

Hemma i Sverige var Rundqvist ett bestående inslag i Tre Kronor. Han spelade åtta VM, tre OS och två Canada Cup.
    På medaljlistan finns två VM-guld, tre VM-silver och två OS-brons. Att plocka ut bästa landslagsminnena är inte så svårt.
    – Det är VM-gulden, och det är ungefär som SM-gulden att man värderar dem på olika sätt, berättar Thomas som var med och vann sitt första guld i Wien 1987.
    – 1987 var en underlig turnering, där vi höll på att missa slutspelet. Tyskarna hade använt en spelare som var polsk medborgare från början, och representerat Polen i någon juniorlandslagsturnering, och då var reglerna sådana att han inte fick spela för ett annat land. Det var massa tvister hit och dit, och till slut dömde de mot tyskarna och det gjorde att vi gick till slutspelsomgången. Sedan blev vi ju världsmästare på grund av att ryssarna slog tjeckerna i sista matchen. Det var mycket hit och dit, och vi blev mästare i kavaj, skrattar Thomas.
    – Det var under ryssarnas storhetstid, och det var nästan overkligt att ett annat lag skulle kunna vinna så det var en konstig känsla.

Det andra VM-guldet – 1991 i finska Åbo – var annorlunda. Säsongen var också Rundqvist bästa i karriären.
    – När vi vann 1991 i Finland var det fantastiskt, och där var vi ju lite favorittippade. Vi gick genom hela turneringen obesegrade, och då hade de gjort om systemet så det var en renodlad VM-final, och där slog vi Ryssland. Att få ta emot medaljerna i utrustningen var en enorm känsla – och sedan gick det ju bra för mig personligen också så det var mitt livs turnering, berättar Thomas.
    Förutom guldet, vann han också Guldpucken som Sveriges bästa spelare i Elitserien och landslaget. Förutom sex mål och tio poäng på tio VM-matcher, svarade Rundqvist också för tolv mål och 33 poäng på 39 elitseriematcher.
    – Jag hade ett väldigt bra år där, och jag spelade också i ett bra lag, men tyvärr lyckades vi inte vinna något SM-guld just då. Det gick av bara farten att jag gjorde ett bra VM och kom med i All Star Team, menar Thomas.

Fantastisk avslutning

1993 tog elitseriekarriären slut, och istället flyttade Rundqvist, tillsammans med Bengt-Åke Gustafsson, till österrikiska Feldkirch.
    – Sista året i Färjestad så ville de att jag skulle bli sportchef, och jag kombinerade den rollen med att spela för att komma in i det. Men det blev helt enkelt lite för mycket hockey, och det påverkade mitt spel. De tyckte det var dags för mig att kliva av den aktiva karriären, men jag var bara 33 år då och kände att jag inte var klar med ishockeyn, berättar Thomas.
    – I VM i München samma år gick det bra igen och det var kanske för att jag kunde koncentrera mig på att spela ishockey och inget annat, och då fick jag lite anbud. Ralf Krüger, som är Schweiz förbundskapten nu för tiden, låg på som bara den, och vill ha ner mig till Österrike och klubben Feldkirch. Han presenterade ett paket som var mycket intressant.
    – När jag kom hem till Sverige berättade Krüger att han också hade Bengt-Åke Gustafsson på kroken, så vi pratade ihop oss och tyckte det kunde vara ett roligt äventyr. Vi hade båda små barn och fruarna var mammalediga, så det passade ganska bra att åka ner dit i en säsong. Vi blev kvar i fem år och trivdes mycket bra, det var en mycket rolig tid.

Under de fem åren i Österrike med Feldkirch vann Rundqvist fem österrikiska mästerskap – en osannolik utdelning på 100 % med andra ord.
    – Vi var världens mest framgångsrika klubblag, och vann nio titlar på fem år. Vi spelade i alpenligan fram till jul, där man kombinerade lag från Österrike, Slovenien och Italien, och där vi vann vi tre år på raken. Sedan vann vi ett Europacup-guld också, att lägga till de fem österrikiska mästerskapen, berättar Thomas och funderar kring framgångarna.
    – Vi hade ett bra lag, givetvis, och en bra tränare. Många spelade över sin förmåga, vi hade inte många skador, och klarade oss trots att vi hade en liten trupp på bara 17 man. Det är osannolikt, men på något sätt fick vi ihop det hela tiden, fortsätter Thomas som stortrivdes nere i alperna.
    – Vi trivdes fantastiskt bra, och vi kollade även upp lite om vi kunde stanna efter den aktiva karriären. Men då kom hela diskussionen med barnens skolgång och så, och då valde vi tryggheten i Sverige. Vi har flera goda vänner kvar där nere, så vi åker ner minst en gång varje år.

Efter fem år i Österrike lade Rundqvist 1998 skridskorna på hyllan. Då hade han levererat 204 poäng (64+140) på 223 matcher i Feldkirch.
    Beslutet om att lägga av var taget sedan tidigare.
    – Beslutet tog jag innan det sista året. Jag var bestämd när vi åkte ner femte året, att det skulle bli min sista säsong, och jag hade en hel del ryggproblem året innan och kände att det började bli dags att avsluta. Jag byggde upp det sista året på att det var det sista, och det hjälpte mig att trycka bort alla negativa tankar som kan komma när man är trött och sliten. Det var bara att passa på och njuta, eftersom det var mina sista matcher, berättar Thomas som efter ett år som företagare, kom in i Färjestads organisation 1999.
    – Arenabygget hade fått fart, och sedan kom hockey-VM, och då behövdes det mer folk, och då fick jag en förfrågan om att börja jobba där. Min första tid i Färjestad, hösten 1999, gick åt att jobba med dessa projekt. Efter VM, sommaren 2002, blev jag marknadschef och det var jag fram till i våras då jag blev sportchef, säger Thomas som gillar sitt nya, men tuffa, jobb.
    – Det har blivit ett åretruntarbete där man aldrig kan stänga av telefonen, så tror jag inte man orkar med det hur länge som helst. Men de närmaste åren absolut, och det är roligt att jobba med det sportsliga nu efter att ha varit på marknadssidan i några år. Det är inspirerande, men det tar mycket kraft.
    Ett hjärta för klubben har han onekligen, Thomas Rundqvist.
    Han var med och vann föreningens första guld – nu jagar han nya medaljer av ädlaste valör.
    Fast liksom i VM 1987 – lär han få ta emot dem i kavaj.
    Men det är inte helt fel del heller.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-07-19 10:15:00