Veckans Legend: Peter Andersson

Han kom, han lämnade, han kom, han lämnade och han kom igen. Örebrosonen och spelskicklige backen Peter Andersson fann sig tillrätta i Malmö och gjorde tre sejourer i klubben. Efter tre år som sportchef i klubben, blir han nu assisterande tränare. – Det har alltid varit ett lätt beslut att komma tillbaka till Malmö, berättar Peter.

Han föddes i Örebro och spelade sex säsonger i Färjestad, men backen Peter Andersson är ändå intimt förknippad med Malmö. Vänsterskytten gjorde sammanlagt nio säsonger i den skånska klubben, och när han lade skridskorna på hyllan 2005 så fortsatte han också jobba inom organisationen.
    Efter tre år som sportchef blir han nu assisterande tränare till Bobo Simensen kommande vinter.
    – För mig personligen känns det skitkul. Det var väl egentligen min tanke från första början, att jag ville bana in på en tränarkarriär efter den aktiva karriären. Jag fick en förfrågan om att vara sportchef istället, och då nappade jag på det, och den perioden har varit enormt lärorik. Men nu siktar jag in mig på en tränarkarriär, berättar Peter
    – Nu ser vi fram emot en intressant framtid också, bland annat med en ny arena. Jag tror det kan bli en spännande framtid för Malmö.

Men karriären inleddes alltså inte i Malmö, utan i Örebro. 1993 lämnade han moderklubben och flyttade elva mil västerut, till Karlstad och elitserielaget Färjestad.
    – Jag var väl mer eller mindre tvingad att flytta, skrattar Peter.
    – Man kan skratta åt det så här i efterhand, men nu när man jobbar med ungdomar vet man hur jobbigt det är för dem att flytta på sig. Jag kommer ihåg det där som igår, om hur jag tvekade att flytta ensam från Örebro till Karlstad. Det är ändå en kort bit, en timme, och jag kunde åka hem när jag ville, men jag ville ändå inte flytta. Det var väl en kupp mellan min pappa och Färjestads klubbdirektör Olle Öst som gjorde att jag flyttade till slut, fortsätter Peter.
   – När man väl tog steget så gick det bra. Jag trivdes kanon i Karlstad och hade sex fantasiska år där, både på och utanför isen. Det var det bästa man gjort, att ta det steget, men det var inte helt lätt just då. Man var 17 år, hade alla kompisar och Örebro var ändå rätt skapliga på den tiden, med ett topplag i division ett med ambitioner om att gå upp i Elitserien. Men jag flyttade, och det ångrar jag inte en sekund, utan tvärtom.   

Precis som Peter Andersson berättar, så blev det också sex fantastiska säsonger i Färjestad. Han vann SM-guld både 1986 och 1988. Säsongen 1988/89 var han också poängbäste back i hela Elitserien med sina tolv mål och 32 poäng på 39 matcher.
    Efter sex säsonger flyttade han dock – överraskande nog – till Malmö som då huserade i division ett, serien under Elitserien.
    – Det var ju ett nedköp hockeymässigt sett. Det var Malmös satsning som var intressant, och den var spännande på den tiden. Vi var några i Malmö som skulle spela tillsammans, som jag kände sedan innan. Malmö ville satsa, och ska man vara lite kritisk mot Färjestad så hade de lite problem just den här tiden. Det var turbulent med många spelare som slutade och flyttade, så det spelade in. Men flytten berodde mest på att Malmös satsning var spännande, berättar Peter som var med och ledde laget upp till Elitserien.
    – Jag tror inte att vi förlorade en enda match den säsongen och vi gick upp direkt. Andra säsongen höll vi oss kvar i Elitserien och gjorde en okej säsong, och tredje året vann vi SM-guld. Det får man säga var tre relativt bra år (haha). Vi ville sätta Malmö på hockeykartan, och det lyckades vi ju med.
    – Idag är det ju helt andra förutsättningar, men då var det annorlunda. Hockeyintresset var ju enormt i Malmö på den tiden. Malmö är egentligen en fotbollsstad men då tog hockeyn över i några år, och det var fantastisk stämning. Nu har det väl svängt tillbaka lite grand med mer fotbollsintresse, men det var en rolig tid just då.

Spel i NHL, Tyskland, Schweiz och Italien

Malmö kom också snabbt att få en plats i Peter Anderssons hjärta. Totalt blev det tre sejourer i klubben, och efter sina utlandsäventyr var det alltid till Malmö som han återvände.
    – Det är väl av sociala skäl. Den första gången jag var här trivdes jag bra, och sedan är min fru nästan härifrån, och jag har alltid varit här på somrarna när jag spelat utomlands. Det har alltid varit ett lätt beslut att komma tillbaka till Malmö, berättar Peter.
    Sejourerna i Malmö varade mellan 1989-1992, 1994-96 och 2001-2005.
    Där emellan hann Andersson med två utlandssejourer.

1992 – efter att under säsongen ha spelat OS med Tre Kronor – skrev Andersson på ett NHL-kontrakt med New York Rangers. Klubben hade nio år tidigare listat Andersson, som då spelade i Örebro, i den fjärde rundan som den 73:e spelaren totalt.
    Från NHL Entry Draft och till NHL dröjde det alltså nästan ett decennium.
    – Varför det dröjde så länge är en jättebra fråga, och det har jag funderat på många gånger själv. Jag hade chansen att sticka några år tidigare men gjorde inte det, och ansåg väl då att jag inte var tillräckligt bra eller att jag hade för lite rutin. Jag väntade helt enkelt, och det kan jag väl ångra lite nu i efterhand, säger Peter som stannade två år i Nordamerika.
    – Åren där var roliga, intressanta och jag lärde mig oerhört mycket. Den grejen jag ångrar mest i min karriär är att jag åkte hem för tidigt från Nordamerika, och att jag inte stannade ett tag till. Lockouten i NHL kom det år som kunde ha blivit min tredje säsong i Nordamerika, men jag hade inte fått spela så mycket under mitt andra år och då valde jag att flytta hem till Malmö. Jag tyckte att jag behövde spela mer, men jag skulle ha haft bättre tålamod och åkt tillbaka till NHL när lockouten löste sig, säger Peter som under sin andra säsong blev bortbytt från New York Rangers till Florida Panthers.
   – Det kändes som att jag hade fått en nystart i Florida när jag kom dit, med en tränare och en klubb som trodde på mig, eftersom de tog mig från New York. Hade jag kunnat vrida tillbaka klockan hade jag gjort det dit, och haft lite mer tålamod och väntat på min chans i NHL, fortsätter Peter som gjorde sammanlagt 47 matcher och 19 poäng (6+13) i NHL.

Den andra utlandssejouren tillbringades i Europa. Det blev en och en halv säsong i tyska Düsseldorf, ett slutspel med italienska Bolzano samt fyra säsonger i schweiziska Lugano.
    Med Düsseldorf vann han mästerskapsguldet, efter att ha anlänt till laget under januari månad.
   – Düsseldorf var ju en hockeystad och det var 10 000 på läktarna, så där var det stämning. Jag kom dit i januari för första gången, efter en säsong i Malmö, och hade då Hardy Nilsson som tränare. Düsseldorf hade ett kanonlag då. Jag fick vara med och vinna mästerskapet den säsongen, och det var stort. Hockeyn är ganska stor i Tyskland, berättar Peter, som sedan fick vara med i ett slutspel med Bolzano, där han också blev mästare.
    – Jag och Tommy Sjödin fick en inbjudan om att vara med i ett slutspel med Bolzano, och var där i tre veckor och vi lyckades vinna mästerskapet. Det var en sådan där kul och annorlunda grej.
    De fyra säsongerna i Lugano bjöd också på ett mästerskapsguld.
    – Jag hade turen att få vara i Lugano, som varit en toppklubb i Schweiz i många år. Jag spelade tre finaler under mina fyra år, och vi vann en av finalerna mot lokalkonkurrenten och bittra rivalen Ambri-Piotta, och då var det extra roligt att vinna. Folket levde sig verkligen inte i allt, det var på liv och död kändes det som. Hela staden och kommunen blev fanatiska.

Hade kunnat spela längre

En summering av framgångarna ger alltså tre SM-guld, ett italienskt guld, ett tyskt guld och ett schweiziskt guld.
    Peter Anderssons prisskåp lär vara överfullt.
    – Jag har haft tur att fått vara med och vinna en hel del, och det är ju liksom det som det går ut på. Jag hade turen att få vara med och vinna tre SM-guld i Sverige på fyra finaler – jag tror att jag spelat nio finaler totalt sett, och vunnit sex, om man räknar med utlandsspel, berättar Peter.
   – Det är skoj att ha varit i så många olika länder och sett hur det går till där, inte minst nu när man ser tillbaka på det.

Förutom alla tunga klubblagsmeriter, har Peter Andersson också en gedigen meritlista från landslagsspel. Tre JVM, ett OS och fyra VM har genererat ett VM-silver och två VM-brons.
    – VM 1993 var en bra turnering, där vi dock förlorade finalen mot ryssarna, men vi slog dem i gruppspelet i alla fall. Det var skoj att ha fått spela en VM-final, även om man förlorade, berättar Peter som tror att han debuterade i landslaget runt 1985, och han spelade sina sista landskamper 2001.
    – Jag var borta några år, men det kanske var utlandsspelet som ställde till det, men sedan är det olika förbundskaptener som ser spelare på olika sätt också, berättar Peter om sin landslagskarriär.
   
2005, 40 år gammal, lades skridskorna på hyllan, och då hade han gjort fyra raka säsonger i Malmö.
    – Jag hade egentligen ett nyskrivet tvåårskontrakt med Lugano 2001, men jag valde att flytta hem till Malmö igen. Anledningen att man flyttade hem var ju att man hade chansen att få arbeta inom föreningen i framtiden, och så blev det, och jag är glad att jag fått den chansen, berättar Peter som var förskonad från skador under sin karriär. 
    – Jag spelade ganska länge, och en av anledningarna till det är jag aldrig haft problem med knäna eller något annat allvarligt. Det enda problem jag haft är en ögonskada som jag ådrog mig under mitt första år i Lugano 1997, då jag fick en klubbspets i ögat. Jag ser bara 10 % på ena ögat men det har inte påverkat min karriär. Klarar man sig från allvarligare skador kan man spela mycket längre, så är det ju.
    – Jag slutade trots allt när jag var 40, så jag höll på ganska länge. Jag har alltid tyckt att det är roligt att spela ishockey, och jag har aldrig haft problem med att träna. Anledningen att till att jag slutade var egentligen att jag tyckte det var jobbigt att spela i ett förlorande lag. De sista åren var det Kvalserien två gånger om med Malmö. Om man spelar i lag som vinner mer än de förlorar, så tror jag att det är lättare att fortsätta, säger Peter som menar att han hade spelat fler säsonger om Malmö varit ett slutspelslag de sista åren av hans karriär.
    – Det hade jag definitivt gjort, det är jag säker på. Jag tycker ändå att det gick hyfsat, och jag hade fortfarande roligt.
    Men nu spelar han inte längre – men hjärtat finns kvar i Malmö.
    Nu ska Peter Andersson som tränare leda Malmö till Elitserien, precis som han gjorde som spelare för 18 år sedan.
    Han har lyckts förr – och han kan göra det igen.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-07-26 08:45:00