Veckans Legend: Stefan Örnskog

Det finns trotjänare, och det finns trotjänare. Defensive centern Stefan Örnskog, 39, spelade i HV 71 i princip hela sin karriär – och han var också med och vann föreningens första SM-guld 1995. – HV 71 är en bra förening, jag är härifrån, jag har ett stort hjärta för klubben och för mig var det konstigt att tänka sig själv i en annan elitserieklubb, berättar Stefan.

Idag är de stora trotjänarna svåra att hitta. I dagens hockeyklimat byter spelare ofta klubbar – men verkligen har varit en annan.
    Som för Stefan Örnskog. Centern är född och uppvuxen i Jönköping, och förutom ett och ett halvt år i Finland, har han hela karriären varit moderklubben HV 71 trogen. Att flytta till en annan klubb i Sverige fanns aldrig på kartan.
    – Det var egentligen inte så konstigt att jag spelade kvar. HV 71 är en bra förening, jag är härifrån, jag har ett stort hjärta för klubben och för mig var det konstigt att tänka sig själv i en annan elitserieklubb. På den tiden var det inte vanligt att man bytte klubb så ofta. Varje övergång var ju en stor grej på den tiden, de senaste åren har det hänt enormt mycket med hela Europamarknaden och fler lag i NHL. Då var det inte samma sak, och det var i HV 71 jag vill spela, berättar Stefan som är nöjd med sin karriär.
    – Jag är väl nöjd med den tycker jag. Den blev väl lite kortare än man önskat, men det var ingenting jag kunde styra över. Jag är hyfsat nöjd med det jag presterat, fortsätter Stefan som lade av 2001.

Nöjd borde han också vara och den givna höjdpunkten i karriären var givetvis HV 71:s historiska SM-guld 1995. Smålänningarna nådde slutspelet efter en åttondeplats i grundserien, och via vinster mot Djurgården, Malmö och Brynäs vann man föreningens första guld.
    – Ja, självklart är det främsta minnet. SM-guldet var en jättestor grej, och det var ju föreningens första. Det var ett sensationellt guld för ingen räknade med att vi skulle kunna vinna. Det är en klassisk tid – våren 1995, minns Stefan vars lag gick in som underdogs i slutspelet.
    – Vi hade ju allt att vinna. Vi var ju glada över att bara få spela i slutspelet, och sedan vann vi den första matchen och sedan rullade det bara på.

Regerande mästarna Djurgården slogs ut i kvartsfinal med sensationella 3-0 i matcher. Innan matchserien talades det om ”skrattmatch” för stockholmarna – men HV 71:s inledningen på slutspelet var magnifik.
    Just den andra matchen mot Djurgården var också en av de främsta anledningarna till att det trots allt blev guld, menar Örnskog.
    – Vi vann i sudden death i den fjärde eller femte perioden, och det matchen var faktiskt ganska avgörande, berättar Stefan som sedan fick se till HV 71 vända 0-2 i matcher mot Malmö i semifinalen, till seger med 3-2 i matcher.
    – Vi kände väl efter de två matcherna att vi inte hade presterat så bra som vi skulle kunna göra, så visst var vi lite pressande. Vi kände dock hela tiden att vi skulle vinna matchserien, fortsätter Stefan, och av bara farten besegrades Brynäs i finalen och i den femte och avgörande matchen avgjorde Johan Lindbom på övertid med ett i Jönköping klassiskt mål.
    – Jag vet inte om det gick av bara farten, men det var mot Brynäs som vi började känna att vi faktiskt kunde vinna SM-guld. Vi fick verkligen slita för vinsterna i finalen, men det gick vägen till slut.

Trotjänare i HV

SM-guldet är den absoluta höjdpunkten under HV 71-tiden – och det var också här som storhetstiden för klubben grundades.
    I alla fall grundades den vinnarmentalitet som sedermera genererat ytterligare två guld, det senaste i våras.
    – Det kan man väl säga, men HV 71 har ju varit i Elitserien sedan i mitten av 80-talet. De som jobbat med klubben har arbetat med små medel och agerat smart. När Kinnarps Arena blev verklighet år 2000 så kunde klubben börja köpa dyrare och bättre spelare, och det är väl egentligen där som satsningen på allvar började. Grunden har ju byggts under alla år – och det tar ju tid.

Men tillbaka till Stefan Örnskog. Den alltid pålitlige centern var en kugge och defensiv nyckelspelare i HV 71, och levererade alltid sin beskärda del av poäng.
    – Jag var ingen impulsiv eller aggressiv spelare, utan jag var en balansspelare som höll ihop min femma. Jag var en center som hade min styrka i defensiven egentligen, och jag var ganska bra med pucken, men jag hade inget vidare skott. Jag jobbade mycket i det tysta.
    Två år efter SM-guldet gjorde Örnskog sin poängmässigt bästa säsong i Elitserien då han noterade 14 mål och 41 poäng på 45 matcher.
    – Jag pajade knäet säsongen efter guldet, och kom tillbaka säsongen efter det, och det var min poängmässigt bästa säsong. Om det var min spelmässigt bästa vet jag inte. Jag hade haft en tuff tid med ett halvårs rehabiliteringsträning. Jag inledde säsongen utan förväntningar, kände att det var skönt att vara tillbaka på isen och jag kunde spela avslappnat utan press, och då rullade det på. Vissa säsonger har man flyt, säger Stefan ödmjukt om sin toppsäsong.
    Totalt i Elitserien blev det 279 poäng (115+164) på 479 matcher.

Enda utlandssejouren – och enda sejouren utanför Jönköping över huvudtaget – skedde 1998 då Örnskog skrev på för finska Jyp Jyväskylä.
    – Jag kände väl säsongen innan jag stack, att det behövde hända något i min karriär. Jag ville hitta på något annat och få ett avbrott, och då dök Finland upp som ett alternativ. De tränar bra och det är en bra liga, så jag kände att jag kunde utvecklas där, menar Stefan som svarade för fem mål och 16 poäng på 32 matcher under sitt första år i SM-Liiga.
    Andra säsongen blev det nio poäng på 17 matcher, innan han under senhösten flyttade hem till Jönköping och HV 71 igen.
    – Det var strul under hösten den andra säsongen i Finland. Det gick tungt för laget och det var krasst med ekonomin. Vi gjorde en uppgörelse, och jag åkte hem. Jag kände väl inte att jag var klar med Finland när jag åkte hem, för jag hade velat prestera mer där, men det var inget som gick att påverka, berättar Stefan.

OS-guldmedaljör

Karriären avslutades i HV 71 2001, då Örnskog blott 31 år gammal tvingades lägga skridskorna på hyllan.
    – Jag hade strul med ett knä som gjorde att jag hade konstant smärta hela den sista säsongen, och det tvingade mig helt enkelt att lägga av, säger Stefan som är besviken över att karriären blev för kort – men han hämmas i alla fall inte av knäet idag.
    – Nej, det kan jag inte påstå. Skulle jag börja trycka på med träning så vet jag inte, men troligen skulle jag få tillbaka symptomen då. Jag kan hålla mig i trim och motionsträna, det är inga problem, fortsätter Stefan som numera kan se sin tröja nummer 15 hänga i taket i Kinnarps Arena.
    – Det är en sak som blir större och större ju äldre man blir. Karriären flagnar bort i minnet, men det är sådana här grejer – medaljer också – som visar att man satt ett avtryck i ishockeyhistorien. Det är klart att jag är stolt.

Men Örnskog är inte bara en ikon i HV 71, han fick också vara med i landslaget vid ett antal tillfällen. Under sina två VM, 1994 och 1995, blev det ett brons och ett silver.
    Främsta minnet från tiden i Tre Kronor är dock utan tvekan OS-guldet i Lillehammer 1994.
   – Självklart är det så. Det var ju det första OS-guldet för Sverige – det var en fantastisk tid, ett fantastiskt lag och en härlig final, minns Stefan.
    Att jämföra OS-guldet med SM-guldet är inte lätt.
    – Den frågan har man ju fått tusen gånger, och det går inte att jämföra för det är två helt skilda saker. Personligen, när jag var aktiv, så var ju SM-guldet lite större, för det var föreningens första och man hade spelat i klubben hela karriären. Då var det helt klart större. Nu när HV har vunnit några gånger till, så det är inte lika speciellt längre. OS-guldet är alltid speciellt, och det var ju Sveriges första. Det växlar lite det där, vilket som är störst.

Trots att skridskorna åkte av för sju år sedan har Örnskog inte släppt ishockeyn. Han har inte heller lämnat hemstaden Jönköping, eller ens HV 71 där han numera jobbar.
    – Min titel är ungdomsansvarig i HV 71. Jag är lite ledare och lite instruktör, men den mesta av tiden handlar om att ha hand om ungdomsdelen i organisationen. De senaste åren har vi fått fram många talanger som fått chansen i A-laget – och där ska staben i A-laget ha beröm. Det är viktigt att talangerna får chansen, säger Stefan och blickar mot framtiden.
    – Det är svårt att säga vad jag kommer att göra i framtiden, det har jag ingen aning om. Det här jobbet passar utmärkt för tillfället, och jag tror att jag kommer att jobba i föreningen på ett eller annat sätt resten av livet.
    Han har onekligen satt sina spår i HV 71, trotjänaren Stefan Örnskog.
    Och det gör han fortfarande.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-08-02 09:30:00