Veckans Legend: Robert Nordmark

Det blev en hel del klubbyten för backklippan Robert Nordmark under karriären, men trots 13 tillhåll blev det aldrig någon mästartitel på klubblagsnivå. Den allroundkunnige försvararen fick nöja sig med ett VM-guld från 1987 – vilket i och för sig inte är så bara. – Jag har ju vunnit med landslaget, men det är klart att det svider att förlora i sudden mot Färjestad i den femte finalen i Globen 1998, berättar Robert.

När Robert Nordmark, 45, blickar tillbaka på sin karriär kan han vara nöjd – men en sak saknas i prisskåpet. Där finns inget guld på klubblagsnivå, trots att han spelade för 13 klubbar under sin karriär.
    Närmast var backklippan 1998, då hans Djurgården spelade final mot Färjestad.  Värmlänningarna avgick dock med segern till slut.
    – Jag har ju vunnit med landslaget, men det är klart att det svider att förlora i sudden mot Färjestad i den femte finalen i Globen 1998. Men det är bara att gratulera dem – men vi hade x antal chanser att vinna den avgörande matchen. Det hade varit skönt att ha ett SM-guld, för man spelar ju för att vinna, men man måste ju ha lite tur och flax, och vara i rätt lag, menar Robert som var med och vann VM-guld med Tre Kronor 1987.
    Totalt blev det tre VM-turneringar – och förutom guldet, finns två silvermedaljer i prisskåpet.

Moderklubben för Nordmark är Luleå Hockey, och det var också där som seniorkarriären inleddes i slutet av 70-talet. Elitseriedebuten skedde dock längre söderut, nämligen i Göteborg och Frölunda, samtidigt som han gjorde lumpen.
    – Det var en jättebra säsong i Frölunda och jag fick bra hjälp där, och det var ett rutinerat lag med lilla jag från Luleå. Det var bra spelare och hockeymänniskor som hjälpte mig, berättar Robert som sedan flyttade till Gävle och gjorde tre säsonger i Brynäs.
    – När jag var fem eller sex år så bodde jag i Gävle och Brynäs visade tidigt intresse för mig efter min säsong i Frölunda. De bjöd mig till Gävle och visade verksamheten, och då tog jag steget dit. Frölunda hörde sig faktiskt inte av till mig.
    Efter tre år i Gävle skrev han på för moderklubben Luleå som var tillbaka i Elitserien – och då kom också landslagsgenombrottet och Nordmark fick spela VM både 1986 och 1987.
    – Jag lade väl upp grunden för att bli en bra ishockeyspelare, plus att jag hade talangen, under mina säsonger i Brynäs. Jag tränade hårt där och arbetade som brandman, så där lade jag grunden, och belöningen fick jag uppe i Luleå.

Efter tre säsonger i Luleå så öppnades dörren till NHL upp.
    – Jag hade spelat sju säsonger i Elitserien och spelat två VM och vunnit silver och guld. Thommie Bergman, som var min mentor, sade att jag hade alla verktyg för att bli en bra ishockeyspelare, så det var bara att lyssna på honom. Han tyckte man kunde bli proffs när man gjort en eller två VM-turneringar. Att bli proffs var ett av mina delmål – och så blev det, berättar Robert som 1987 skrev kontrakt med St Louis Blues.
    – Det var som en helt ny värld att komma till NHL. Det var krav att leverera varje dag, långa resor och man kom från trygga Sverige. Första året var helt okej, andra året gick väldigt bra, och sedan var det två mindre bra säsonger. Jag fick tränaren mot mig, det gick lite tyngre och det var ganska turbulent i laget med många förändringar i lagledningen, så det blev en ond cirkel för mig på något sätt. De två första åren var fantastiska, om man jämför med de två andra.

Spelat i England

Efter en säsong i St Louis blev Nordmark bortbytt till Vancouver Canucks.
    – Jag vet att dagen innan NHL Entry Draft 1987 sade min agent att det var klart med Vancouver, och att de skulle välja mig i den fjärde rundan. Jag skulle bli proffs, och agenten sade att de ville ha mig, de frågade om min inställning att bli proffs och allt. När han sedan sitter på Vancouvers kontor och de ska plocka mig, ser de att St Louis valt mig redan i den tredje rundan. De hade inte sagt ett ord till min agent, berättar Robert.
   – Vancouver hade haft ögonen på mig sedan tidigare alltså. Sedan fick de chansen att byta till sig mig efter en säsong och då blev det så.
    På fyra år, ett i St Louis och tre i Vancouver, blev det totalt 83 poäng (13+70) på 236 matcher, innan Nordmark flyttade hem till Sverige igen.
    – Det var lite familjeskäl som gjorde det. Det var min före detta fru som vill flytta hem till trygga Sverige, och jag hakade på det tåget. Jag ångrar väl lite att jag inte stannade kvar, men jag orkar inte titta tillbaka och gräma mig för det. Jag hade gärna gjort några år till där borta, och det är speciellt att spela i NHL. Ena dagen är man inte vatten värd, andra dagen får man spela hur mycket som helst – så det är väldigt stora skiftningar. Man ska ha lite flyt med lag och tränare, menar Robert.
    – Jag hade Pat Quinn som tränare sista året, och vi hade ett bra snack. Jag hade ett år kvar på mitt kontrakt med Vancouver, men han sade att jag fick åka hem om jag ville, och så blev det, fortsätter Robert som faktiskt var nära att åka tillbaka till Vancouver redan samma sommar.
    – Ja, jag hade faktiskt anbud om att åka tillbaka efter fyra månader. Vancouvers kille i Sverige sade att jag skulle skita i Sverige eftersom Västerås hade ekonomiska problem, och han ville att jag skulle skriva treårskontrakt med Vancouver. Då var det riktigt nära att jag åkte över igen.

Men Nordmark blev kvar i Sverige, och efter sitt proffsäventyr i NHL stannade inte backen i längre än två säsonger på raken i en och samma klubb.
    Västerås, Djurgården, Lukko, ZSC Lions, Djurgården igen, Klagenfurter, Hammarby och Nottingham blev efterföljande klubbadresser.
    Bland annat spel i HockeyAllsvenskan med Bajen var speciellt.
    – Min bas har ju varit Stockholm sedan 1997, och då ville jag vara på hemmaplan efter att ha flackat runt lite. Det blev Hammarby, och det var lite lekstuga tycker jag. För min del var det svårare att spela i HockeyAllsvenskan än i Elitserien. Det gick väl okej för mig, men för en del där var det lek att spela, och en del var professionella, andra inte. Det var stor blandning. Jag har varit som person att om man gett sig in i något så tränar och spelar man för att vinna – inte bara för att det ska rulla på och man ska få sin lön. Det har inte varit min stil, men det kanske det var för vissa i Hammarby då, menar Robert och berättar om sina utlandsäventyr. 
    – Alla de internationella ligorna har ju sina fördelar, men finska ligan var väl i princip lika bra som den svenska på den tiden. I Schweiz var det mycket fokus på utlänningarna, och där har man en fantastisk press på sig. Man måste leverera hela tiden annars blir man uthängd och de vill byta ut en mot en annan utlänning – så det är speciellt att bo där, berättar Robert som alltså också spelade i exotiska Storbritannien.
    – På slutet av min karriär fick jag chansen att spela från början av december och säsongen ut i Nottingham. Det var en bra liga, och det var väl peaken på deras liga. Det var bra publik och bra arenor.
    Efter säsongen i Nottingham 2001 lade Nordmark av – i alla fall tillfälligtvis.
    – Jag lade av efter England, och var sedan tränare i Vallentuna i ett år, och sedan blev det tre år i Djurgården, säger Robert som därefter tränat Almtuna i två och ett halvt år innan han i höstas fick sparken från klubben efter den krassa starten i HockeyAllsvenskan.

Men ishockey har han ändå spelat sedan 2001, för under sejouren som tränare i Djurgården fick han under säsongen 2003/04 dra på sig skridskorna i 14 matcher.
    – Jag började träna efter några års uppehåll, och sedan fick vi massa skador och avstängningar i laget. Jag fick vara med och träna med laget för att fylla ut truppen, och vi tränade på förmiddagarna också och då fanns det inte så många juniorer att tillgå eftersom de gick i skolan. Framförallt Johan Garpenlöv tyckte att jag borde lira eftersom jag var bland de bättre i laget, och Niklas Wikegård sade att det bara var att dra på sig tröjan och köra, och så blev det, skrattar Robert.
    – Jag fick spela med små ben och små lungor, men med en stor kropp. Men det var en intressant utmaning, att spela i princip enbart på rutin och spelsinne. För att överleva var jag tvungen att spela väldigt smart utifrån de förutsättningarna som jag hade.
    Efter säsongen med Djurgården, gästspelade han också i Enköping då klubben kvalade från division två upp till division ett.
    – Det var faktiskt efter att vad med några kompisar, och då var jag ju tvungen att spela, berättar Robert.

Jobbar för Gretzky

Nordmark uppskattades för sitt stabila spel, och han var en back som alltid gjorde sitt jobb.
    – Jag var en stabil back, hade ett ganska bra skott och ett bra spelsinne. Det är lättare att fråga tränare om det där, men min uppgift var att freda det egna målet och sedan sätta pucken i spel. Sedan går det ju ut på att göra mål och vinna matcher, så där får man ju som back också bidra lite grand, menar Robert.
    Eftersom han spelat i så många klubbar, har han också spelat med många stora spelare.
   – Jag har spelat med Doug Gilmour, Brett Hull, Igor Larionov och Vladimir Krutov, bland annat. Den bäste jag spelat med är nog ändå Anders ”Masken” Carlsson, jag spelade med honom tre år i Brynäs och i landslaget. Han är den bäste centern jag spelat med. Det är ju skillnad mellan honom och Larionov, men ändå, Larionov var inte på sin topp i Vancouver. Jag har ju spelat med Mats Sundin också, men bara i några få matcher.

Med Enköping inräknat representerade Nordmark 13 klubbar under sin karriär – en ganska gedigen skara olika klubbadresser med andra ord.
    – Klart att det var många klubbyten, och det har flera förklaringar. Jag sökte hela tiden nya utmaningar, och sedan var jag en eftertraktad spelare också. När Luleå gick upp i Elitserien till exempel, vill jag ju hem och hjälpa moderklubben, säger Robert.
    – Det var en ganska lång karriär, men jag har alltid försökt bli en bättre ishockeyspelare och har alltid har sökt nya utmaningar. Det enda som jag egentligen ångrar är att jag inte stannade i NHL några år till, för det hade jag chansen att göra. Å andra sidan var det många andra bra saker som föll på plats i och med att jag åkte hem.

Efter att ha fått sparken som tränare i Almtuna i höstas, läggs tränarkarriären nu på is – i alla fall för tillfället. Istället väntar en ny hockeyrelaterad karriär.
    – Jag kommer att jobba för Phoenix Coyotes med att scouta spelare. Wayne Gretzky är både tränare och delägare där, så det ska bli kul, berättar Robert som kommer att följa i huvudsak unga spelare på svensk mark.
    Om han blir tränare igen vet han inte idag.
    – Mitt mål är först och främst att jobba som scout, så får vi se vad som händer sedan.
    Som scout lär han säkerligen ha nytta av alla sina erfarenheter: Han har spelat i många länder, spelat landslagshockey, varit i NHL och varit tränare.
    Robert Nordmark vet vad hockey handlar om – och det ska Phoenix Coyotes och Wayne Gretzky nu dra nytta av.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-08-09 10:30:00