Veckans Legend: Anders ”Masken” Carlsson

Han är den ende spelaren som spelat över fyra decennium i Elitserien, och Anders ”Masken” Carlsson var onekligen en veteran som var med länge. På den gedigna meritlistan finns bland annat tre SM-guld och två VM-guld. – Jag får väl vara ganska nöjd med karriären, det får jag säga, säger Anders.

Anders ”Masken” Carlsson är en av de mest meriterade spelarna i den moderna svenska ishockeyhistorien. Den spelskicklige centern spelade elitseriehockey över fyra decennier – 70-, 80-, 90- och 2000-talet – och det är han ensam om.
    – Det tror jag blir svårt att slå faktiskt. Jag tror det blir svårt att spela över fem decennier, men kanske kan någon tangera fyra, skrattar Anders.
    Totalt i Elitserien blev det 564 poäng (207+527) på 713 matcher, och det gör honom till seriens fjärde bästa poängplockare genom tiderna. Med sin fina blick för spelet, sin kombination av passningsspel och målskytte, är han en av Sveriges största ishockeyspelare genom tiderna.

Landslagskarriären är också ett kapitel för sig. Hans första VM-turnering 1986 blev en minnesvärd historia. Carlsson vann inte bara Sveriges interna poängliga – han sköt också fantastiska två mål på nio sekunder i slutet av matchen mot Finland, och kvitterade därmed matchen till 4-4 och räddade en poäng till Sverige. 
    – Det är något som man inte glömmer. Det är inte många mål som folk pratar om 22 år efteråt, men de där målen får jag prata om varje år och det är väldigt roligt. Vi fick till och med medalj tack vare den poängen. Jag fick ett kanonpass av Robert Nordmark, så det var inte så svårt att sätta den sista pucken, menar Anders som då blev silvermedaljör, trots att han kanske inte ens skulle spelat VM.
    – Jag halkade in i truppen på ett bananskal, för det kom en del återbud till en landslagsturnering innan jul och då fick jag komma med och gjorde bra ifrån mig. Det gjorde att jag, Jonas Bergqvist och Håkan Södergren fick spela i VM – där alla halkade med på något sätt – och vi fungerade mycket bra tillsammans.  

Landslagskarriären innehåller också två VM-guld.
    Båda var stora på sitt sätt.
    – 1987 vann vi i Wien, och vi vann för första gången efter Sovjets fantastiska era. Vi slog dem i en träningsmatch under den säsongen, och jag tror det var första vinsten på 52 försök. Vi kände där att vi kunde rubba dem, och när vi lyckades göra det i Wien så var det fantastiskt. Att rubba ryssarna var stort, menar Anders som också minns guldet från 1991.
    – Det var också fantastiskt roligt. Vi hade ett fantastiskt lag, och att lyckas vinna mot Ryssland i en ren VM-final när de hade flera av de stora spelarna kvar var oerhört stort.
    – Båda VM-gulden är stora, och det är svårt att säga att man blev gladare för det ena än det andra. Man blir så glad för att vinna VM helt enkelt, att det inte går att jämföra. 

Framgångsrikt byte till SSK

Spelarkarriären för ”Masken” inleddes i moderklubben Gävle GIK, men det var i Brynäs som karriären började på allvar. Någon konkurrens finns det inte mellan klubbarna i Gävle heller – utan det är givet att klassiska Brynäs är klubb nummer ett.
    – Nej, klubbarna samarbetar kan man säga. De flesta klubbarna i staden levererar spelare till Brynäs pojk- och juniorlag. Det var aldrig någon tvekan om att spela i Brynäs, för det är ju stadens lag nummer ett, berättar Anders som spelade i Brynäs under tre sejourer i karriären.
    – Bästa minnet från tiden i Brynäs var när vi vann SM-guld 1993 och jag som kapten fick lyfta bucklan, minns Anders som vunnit totalt tre guld, och han håller det från 1993 högst.
    – Det måste jag nog säga. Alla guld har sin charm. Det första med Brynäs 1980 var jag inte så delaktig i för då var jag junior, och då var det andra spelare som stod i fokus. 1985 med Södertälje värderar jag högt för vi hade ett bra och roligt lag, men att få vinna i hemmaklubben Brynäs, avgöra på hemmaplan i en femte och avgörande match, det är stort. Det var en fantastisk känsla 93.
    – Vi låg under med 2-0 i matcher mot Luleå, och lyckades vända och vinna med 3-2. Vi hade ett riktigt bra lag som spelade fantastiskt, och vi hade en målvakt som stod på huvudet i de tre sista matcherna.

Men vi backar tillbaka lite. Efter sex säsonger i Brynäs bytte Carlsson klubbadress, och hamnade 1984 i Södertälje – och det var ett klubbyte som kom att bli lyckat.
    – Jag ville börja studera och göra något mer i mitt liv, och det ställde inte Brynäs upp på. Den chansen fick jag i Södertälje.
    – Personligen var det ett fantastiskt klubbyte, och det ångrar jag inte. Jag fick spela SM-final två år på raken, och det var ett av de bästa lagen jag någonsin spelat i. Det var väldigt roliga år, och man fick vänner där nere som jag fortfarande har kontakten med. Dessutom öppnade de åren upp för proffsspel.

Efter två år i Södertälje – med två SM-finaler och ett guld – flyttade Carlsson 1986 till NHL och New Jersey Devils som listat honom i den fjärde rundan, som den 66:e spelaren totalt, samma sommar.
    Totalt blev det tre säsonger i Nordamerika, och 33 poäng (7+26) på 104 matcher. Någon succé blev det inte, och det blev en del spel i AHL.
    – Det gick otroligt bra från början, men sedan fick jag en tränare som inte trodde på mig. Jag fick spela sporadiskt i en defensiv roll det första året. Andra året slet jag av ledbandet i knäet, men när jag kom tillbaka så sparkades tränaren och då gick det bra, liksom det tredje året, minns Anders.
    – Brynäs lockade hem mig efter det tredje året, och de låg på mig hela tiden under VM i Stockholm det året. Jag föll för locktonerna och flyttade hem, fortsätter Anders som ibland ångrar att han inte stannade i Nordamerika.
    – Ibland kan det kännas så, och man tänker ”fan”, jag kanske skulle ha stannat.

Mellanstopp i Västerås

Tillbaka i Sverige blev det två säsonger i Brynäs, innan han efter vunnet VM-guld 1991 valde att spela en säsong med Team Boro i dåvarande division ett.
    Under säsongen blev det 56 poäng (33+23) på 29 matcher.
    – Jag var lite less på hockeyn efter VM-guldet i Finland, och jag funderade till och med på att sluta. Jag kom inte riktigt överens med Brynäs om ett kontrakt heller, så jag spelade en säsong i Team Boro. Sedan flyttade jag tillbaka igen, berättar Anders som säsongen efter vann SM-guld med Brynäs.
    – Flytten tillbaka ångrar jag absolut inte. Vi hade ett jättebra lag med Brynäs 1993, och vi hade flyt med det mesta den säsongen.

Efter två säsonger i Brynäs blev det mellanstopp i Västerås i ett år, innan det blev Leksand.
    Att han lämnade Brynäs kunde han själv inte rå över.
    – Jag kom inte med i truppen i Brynäs, eftersom Tommy Sandelin inte tyckte jag platsade. När jag fick det beskedet hade jag bara två dagar på mig att hitta en ny klubb innan övergångsstoppet trädde i kraft, så jag hade inte så många valmöjligheter. Västerås var enda klubben som ringde, så det var inte svårare än så, berättar Anders som den säsongen svarade för 40 poäng (17+23) på 39 matcher och blev sexa i Elitseriens poängliga innan han skrev på för Leksand.
    – Det gick väldigt bra i Västerås den säsongen och jag var i topp i poängligan. Leksand ringde redan innan jul den säsongen och visade sitt intresse. Jag hade väl bestämt att jag skulle spela ungefär två säsonger till  och då stod det mellan Västerås och Leksand. Det hände dock massa tragiska saker i Västerås just då. Bland annat blev en hockeykille mördad och då blev man lite påverkad. Då valde jag Leksand istället, för jag hade fått ett gott intryck av klubben, minns Anders som inte spelade två säsonger i Leksand – utan hela sex stycken.
    – Det blev roligare och roligare att spela, och jag tränade hårt de sista åren för att hänga med. De yngre spelarna körde på, och sporrade mig otroligt mycket. Det var roligt att spela med dem.

2001 lades dock skridskorna på hyllan – efter en ytterst framgångsrik karriär.
    – Jag kände att för att ligga på den höga nivån som jag gjorde så krävdes det att jag tränade lika hårt, och kanske ännu hårdare än jag gjort förut, och kroppen började säga ifrån. Kroppen började göra ont på morgonen, och jag var ändå över 40 år. Jag var lite mätt på att pressa kroppen så hårt, så det kändes att det var dags att sluta.
    Efter karriären blev ”Masken” sportchef i Leksand. 
    – Det var både upp och ner. Om man jobbar inom en sådan ärorik förening på en sådan liten ort, så är det väldigt krävande för en kille med en utsatt position, menar Anders som nu jobbar som scout.
    – Från och med ifjol är jag heltidsscout i Colorado, och nu startar jag mitt tredje år. Jag scoutar i hela Europa. Jag jobbar 90 % med färdiga spelare, och 10 % med unga svenska talanger, fortsätter Anders som hade ett finger med i spelet när Colorado i sommar gjorde klart med Daniel Tjärnqvist och Per Ledin.
    – Jag trivs oerhört bra med scouting och att få arbeta i en härlig förening som Colorado är perfekt. Det är ett inspirerande jobb, helt klart.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-08-23 10:00:00