Veckans Legend: Rikard Franzén

Under hela karriären bultade hjärtat för AIK, och Rikard Franzén blev också en ikon i klubben som han kom att spela 13 säsonger för. Egentligen var det bara en sak som saknades för den offensivt skicklige backen. – Jag har haft en lång och rolig karriär men det jag saknar är ett SM-guld, säger Rikard.

Trotjänare finns i alla klubbar, och en av de största i AIK-tröjan är utan tvekan offensive backen Rikard Franzén. Vänsterskytten kom till klubben 1987 och spelade sammanlagt 13 säsonger i den svartgula tröjan.
    Totalt i Elitserien med AIK blev det 253 poäng (101+152) på 466 matcher, och med en säsong i Djurgården inräknad, blev det över 500 matcher i Sveriges högsta division. Det blev inget SM-guld, men väl många andra fina minnen med AIK.
    – Bästa minnet får nog bli den dagen då vi gick upp i Elitserien efter att ha varit i division ett, nuvarande HockeyAllsvenskan, en säsong, och den sista matchen mot Boden. Hade vi inte klarat den matchen så vet man aldrig hur det hade blivit med klubbens existens. Vi behövde vinna med 3-0 och vann med precis de siffrorna inför ett fullsatt Globen, så det var fantastiskt, berättar Rikard.
    – Jag spelade med Rolf Ridderwall då, och han hade vunnit SM-guld. Jag frågade om det var så här det kändes att vinna SM, men då sa han att det här var snäppet värre, för det betydde så mycket. Det är kul att vinna ett SM-guld, men det här handlade om en hel klubbs existens.

Karriären inleddes i Vårby SK, och via spel i Norsborgs IF hamnade Franzén som tolvåring i klassiska Huddinge där han debuterade i A-laget som 17-åring. Det blev två säsonger i klubben.
    – På den tiden, under hela 90-talet, hade Huddinge en riktigt bra verksamhet. Det har man nu också, men den kanske inte är lika vass som den var då. Det är större konkurrens bland klubbarna idag, och Huddinge hade väl den första ishallen i regionen förr, och kunde locka många spelare på grund av det. Men traditionerna sitter kvar i väggarna, och man har en mycket bra verksamhet, berättar Rikard som sedermera alltså hamnade i AIK.
    – Jag fick helt enkelt ett anbud därifrån och tyckte att allt verkade bra där, och det är inget som jag ångrar idag, även om jag aldrig fick vinna något SM-guld. Jag har haft en bra tid i AIK, i sammanlagt 13 säsonger, fortsätter Rikard.
    – Att inte ha vunnit ett SM-guld grämer mig inte, men är det något jag skulle vilja ha gjort så var det att vinna en gång. Vi var väl hyfsat nära någon gång då vi var framme i semifinal, men vi var aldrig i final. Sportsligt har jag har jag haft roligt ändå och skaffat vänner för livet.

Sammanlagt 13 säsonger i AIK alltså, och bästa säsongen var 1999/00 då Franzén vann backarnas poängliga i Elitserien efter att ha noterat 46 poäng (17+29) på 49 matcher. Då blev han också seriens bästa plusminusspelare med +26, och vann Guldhjälmen som Elitseriens mest värdefulla spelare.
    – Det är svårt att säga varför det gick så bra just den säsongen, men jag har alltid gjort ganska mycket poäng och var en offensiv back. Jag fick spela mycket i numerärt överläge, och då är det lätt att det trillar in poäng. Just det året hittade vi bra spel i vår femma med Dick Tärnström, Mats Lindberg, Björn Ahlström och Kristian Gahn. Vi höll ihop den femman under i princip hela säsongen, och det rullade på och vi hjälpte varandra hela tiden, menar Rikard, och den femman är också en av de bästa han spelat i under karriären.
    – Det är en av dem, men jag har haft förmånen att spela med många bra spelare.

Hamnade i rivalen Djurgården

Den säsongen spelade Franzén också karriärens enda VM. Det blev fem matcher och en assist i St Petersburg, där Tre Kronor blev utslagna redan i kvartsfinalen.
    – Jag hade lite otur i och med att jag i den andra eller tredje matchen gick ner för att täcka ett skott, och fick ett skott på skridskon och bröt ett ben i foten. Efter det så blev det inte så mycket spel för min del. Vi åkte ur i kvartsfinalen, så det var ju inte så skoj heller, berättar Rikard.
   – Den största besvikelsen är väl egentligen 1995 när VM gick på hemmaplan, när jag gallrades bort som siste man i truppen. Då hade jag haft en bra säsong och jag fick spela med Leif Rohlin i Sweden Hockey Games och det gick bra, och det gjorde det också i alla landskamper innan VM. Curre Lundmark valde dock att ta in en mer rutinerad spelare än mig, eftersom det var mitt första landslagsår.
    – Han har faktiskt sagt att han ångrar det nu i efterhand, skrattar Rikard som landslagsmässigt också hann med två JVM under karriären.

2001, efter 13 år i AIK (med ett mellanspel i tyska Köln) lämnade Franzén AIK, men det var inget som han själv ville.
    – Det var väldigt tråkigt, för jag hade väl planer på att stanna och spela karriären ut i AIK, och kanske fortsätta jobba i föreningen. Det blev dock ett maktskifte i AIK med krafter som ville något annat just då, så då fick jag lämna. Vi hade väl vissa föraningar om vad som skulle hända, men det är inget man kan göra något åt, berättar Rikard som fick söka sig utomlands.
    – I gengäld hamnade jag i Schweiz och Bern, där vi hade en fantastisk tid hela familjen. Det ena gav det andra, för i besvikelsen över att lämna AIK så blev det bra att komma till Schweiz. Vi fick nya vänner, fick uppleva en ny sorts ishockey och en fin arena med mycket publik.
    Förutom två år i Bern, blev det också ett år i tyska Hannover. Tyskland – där han också spelat för Köln 1997/98 – är också ett land som Franzén trivdes bra i.
    – Tyskland var helt okej också. Jag var i Köln ett år, men jag valde att flytta hem igen eftersom min son var sjuk ganska mycket under det året. Det var rolig ishockey och full fart framåt, och kanske inte lika mycket defensivt tänk, och inte så mycket taktik. Det var bra drag kring matcherna också.
    – Sedan hamnade jag i Hannover sista året utomlands eftersom man bara får ha tre utlänningar i Schweiz, och Bern valde att satsa på tre forwards. Hannover var så där, får man säga.
    Något spel i Nordamerika har det dock aldrig blivit.
    – Nej, jag har inte haft något konkret anbud, men däremot, när jag var runt 30, då de nya klubbarna kom in i NHL så fanns det ett visst intresse. Jag hade familj och två barn, och när jag inte hade något konkret att ta ställning till så rann det ut i sanden. Det hade varit roligt att testa på.

2004 flyttade Franzén hem igen – men inte till AIK, utan rivalen Djurgården. Det var inte alla som tyckte om det beslutet, speciellt inte i AIK-lägret.
    – Bland annat satt det gamla grollet med AIK i lite där. Man hade gett klubben mycket, men kanske inte fått lika mycket tillbaka eftersom man fick lämna. Sedan hade vi inte pratat heller, medan Djurgården låg på ganska hårt. Visst var det konstigt att dra på sig Djurgårdströjan eftersom man har hjärtat i AIK, men vi ville bo i Stockholm med familjen. Jag kände att jag kanske inte skulle spela så många säsonger till, så jag såg min chans att vinna ett SM-guld, säger Rikard som dock inte kom närmare än en semifinalförlust.

Jobbar i AIK:s organisation

Efter blott en säsong i Djurgården valde Franzén att lägga skridskorna på hyllan, 37 år gammal.
    – Jag hade nog tänkt spela längre och hade fysiken för att klara det också, men det kom annat emellan. Min pappa gick bort under hösten, och det gick väldigt snabbt, vilket gjorde att man fick andra värderingar. Säsongen innan var ju ganska underlig med lockouten och allt, så jag tappade helt enkelt motivationen och gnistan. Jag har alltid varit en spelare som spelar med mycket hjärta, och har jag inte passionen ska jag inte vara på isen. Visst kunde jag ha glidit runt och tjänat pengar, men det ville jag inte, utan jag ville känna glöden och passionen, berättar Rikard.
    – Jag spelade med stort hjärta, hade bra spelsinne, ett bra skott, bra rörlighet men hade kanske ett lite för hett temperament. Men det måste man ha när man spelar tycker jag, skrattar Rikard.

Idag arbetar Franzén i AIK:s organisation. Från att ha varit ansvarig för hockeygymnasiet har han tagit klivet ner i båset och blivit assisterande tränare.
    – I och med att det är nya killar som kommit in och börjat bygga upp AIK igen kändes det rätt att återvända. Anders Gozzi ringde och pratade en del, men då handlade det inte om att spela, utan det var för att snacka om ishockey och lite annat allmänt, och helt plötsligt fick jag förfrågan om att ta över ansvaret för hockeygymnasiet och juniorerna. Det var en verksamhet som kanske varit lite avsatt de senaste åren, och juniorhockeyn har väl inte varit strålande de senaste åren heller. Jag kände det som en inspirerande uppgift, och det känns som vi är på gång på juniorsidan i AIK igen, menar Rikard som mitt under den förra säsongen fick ta på sig rollen som assisterande tränare – en roll som han även kommer att ha kommande vinter.
    – Det har väl inte varit min tanke, utan jag vill ge lite mer tid till familjen, eftersom man är borta ganska mycket som tränare. Jag ville dock ställa upp för klubben när tränaren Daniel Broberg inte fick vara kvar. Anders Gozzi steg ner i båset och behövde hjälp, och jag lovade att ställa upp i sju matcher tills vi skaffat en ny tränare. Vid jul hittade vi ingen ny tränare, och det ena gav det andra, så jag stannade kvar i båset säsongen ut.

Under kommande säsong kommer Franzén att assistera Roger Melin.
    – Jag fick väl lite blodad tand vad gällande tränarbiten, men jag tänkte inte så mycket på det. När AIK sedan gjorde den här nysatsningen, eller vad man ska kalla det, där vi plockade in Roger Melin som tränare, så kände jag att det vore kul att fortsätta. Att jobba med en tränare som Roger känner jag också skulle vara en bra utbildning för mig. Vi har ett sikte på att gå tillbaka till Elitserien inom tre år, och den resan vill man gärna vara med på, och bidra till, menar Rikard.
    Franzén har spelat med både Kristan Gahn och nytillkomne Dick Tärnström sedan tidigare, och klubben andas klassisk AIK-luft igen.
    – Ja, det känns så. Även om det inte gick bra alla säsonger under 90-talet, så hade vi alltid ett stort hjärta för AIK, och det tror jag vi kommer att ha nu också.
    Ett AIK-hjärta har han onekligen, Rikard Franzén.
    Det blev inget SM-guld som spelare, men kanske kan det bli som tränare. Men först måste laget upp i Elitserien.
    Ett uppdrag som kanske inte är helt omöjligt.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-08-30 12:10:00