Veckans Legend: Magnus ”Sigge” Svensson

Han var back, men när man tittar i poängprotokollen kan man tro att han var forward. Leksandsikonen Magnus ”Sigge” Svensson var en back som alltid levererade – bland annat var han målkung i VM 1994. – Det var en härlig tid, säger Magnus när han tänker tillbaka på karriären.

Det finns offensiva backar, och det finns offensiva backar. En av de mest offensiva i svensk ishockeyhistoria är Magnus ”Sigge” Svensson – Leksandsikonen som öste in mål från sin backposition, mycket tack vare sitt fantastiska skott.
    Totalt blev det hela 15 säsonger i Leksand, och han spelade inte för någon annan elitserieklubb i Sverige.
    – Jag flyttade upp dit 1982 och det är det enda elitserielaget som jag spelat i, berättar Magnus.
    – Dels var det ett bra lag på den tiden, sedan trivdes familjen också. Dessutom bodde alla kompisar jag hade där, så det var inte så svårt val att stanna i Leksand.
    Hemorten är annars småländska Tranås.
    – Upprinnelsen till att jag flyttade är att jag gick hockeygymnasiet i Leksand, och där var jag fyra år på raken. Det var då de upptäckte att jag hade lite talang, skrattar Magnus som inte saknar Småland nämnvärt.
    – Det har man väl gjort ibland, men inte så det varit aktuellt att flytta tillbaka, berättar Magnus som fick sitt smeknamn ”Sigge” i Tranås.
   – När jag var fyra eller fem år så brukade jag ha en brun basker på mig och då började jag kallas för ”cigarren”, och det förkortades sedan till ”sigge”. Det följde med hela vägen upp till Leksand.

Trots att Leksand varit en anrik och framgångsrik föreningen en längre tid, så har det inte blivit något SM-guld sedan 1975. Under Svenssons tid i klubben kom man inte närmare än en final – men det är ändå inte det starkaste minnet från tiden i klubben.
    – Det finns flera bra minnen som man kommer ihåg, som första SM-finalen som vi spelade 1989. Men det bästa minnet är när Leksand gick upp från HockeyAllsvenskan till Elitserien 2002, för det var så oerhört stort. Det minnet sitter kvar starkt, säger Magnus.
    Leksand trillade ur Elitserien 2001 efter en svag säsong, men det tog bara en säsong för klubben att ta sig tillbaka.
    – Det är en lite annorlunda känsla att gå upp jämfört med att vinna. OS-guldet är väl nummer ett i karriären, men känslomässigt är avancemanget med Leksand nummer ett. Det är svårt att säga varför det är så, men så är det, menar Magnus.

Att Leksand inte kunde vinna något SM-guld var egentligen underligt. Det vimlade av skickliga spelare i laget under 80- och 90-talet, men det ville sig inte.
    – Vi var väldigt nära hela tiden, men vi var tydligen inte de riktiga vinnarna när det väl drog ihop sig. Vi var ändå fem Leksingar som var med och vann OS-guld 1994 så det borde ha funnits vinnarmentalitet, men ändå åkte vi ur slutspelet samma år trots ett bra lag, säger Magnus som alltså spelade final 1989.
    Motståndare var Djurgården. Leksand vann den första matchen med 5-4 på bortaplan, men förlorade sedan tre raka matcher med sammanlagt 15-5. Svensson är ändå ganska positiv när han tänker tillbaka på den finalen, och det placerar sig inte bland de jobbigare minnena.
    – Nej, det kan man väl inte säga. Det mesta var positivt med att spela final och allt. Det tyngsta är när man åker ur Elitserien, det är det ingen tvekan om. Att förlora en final är inte alls samma sak.

Ångrar flytten hem från NHL

Svensson var Leksand trogen innanför Sveriges gränser, men hann också med några utlandssejourer. 1990/91 spelade han en säsong i Schweiz och Lugano, och 1994, 33 år gammal, fick han för första gången chansen att spela i NHL.
    – Tanken var väl ”äntligen”, egentligen. Det var bara att spela på, och jag var i ett stim i min karriär så jag hade inga problem med något just då. Allt var bara positivt och NHL kändes spännande.
    Totalt blev det två säsonger i Florida Panthers med 18 poäng (4+14) på 46 matcher. Trots lite speltid var Svensson aldrig i AHL.
    – Det var en fantastisk tid måste jag säga. Första året åkte jag dit halva säsongen och spelade bara 19 matcher, men den andra säsongen var fantastisk för då gick Florida hela vägen till final i Stanley Cup, menar Magnus.
    – Jag fick inte spela så mycket i slutspelet den sista säsongen, så det var en ganska jobbig period på det sättet. Det var det som gjorde att jag åkte hem – jag hade för stort ego.

Liksom många andra svenskar orkade Svensson inte vänta på att få sin chans i NHL. Ofta tar det tid för européer att övertyga om att de ska, och kan, spela i Nordamerika.
    – Jag ångrar mig idag, och det är väl ett av mina största misstag att åka hem så fort. Jag var för stolt för att stanna kvar. Jag fick ju inte spela något i slutspelet så man var utanför laget i två och en halv månad, så jag var ganska less på Florida just då, säger Magnus.
    – Leksand kom med ett jättebra bud så jag valde att åka hem, men det var ett misstag sett i efterhand. Jag hade ändå ett år kvar på kontraktet med Florida. Men det är som det är.
    Svensson, som innan han kom till Florida hade huserat i schweiziska Davos, satt annars i en position så få spelare får uppleva. Att tjäna stora pengar på ishockeyn, och bo i solparadiset Florida, är något som många önskar sig.
    – Det var inte så tokigt får man säga. Det var en kontrast från Davos som jag kom från. Det var ett vinterparadis med mycket snö och höga berg, så det var helt annorlunda från sommarparadiset Florida. Jag får säga att jag haft tur med mina proffsklubbar, antingen är det vinterparadis eller sommarparadis, skrattar Magnus.

Landslagskarriären är också imponerande. Främsta minnet är givetvis OS-guldet som bärgades 1994 i Lillehammer.
    – Det var stort att uppleva ett OS som var så pass nära som i Norge, och det var en ära att få stå överst på prispallen, berättar Magnus.
    Backen spelade också en central roll i finalen mot Kanada. Han sköt ett av målen i matchen som slutade 2-2, och han lade två straffar i avgörandet. I den ordinarie omgången gjorde han mål, men när det skulle avgöras missade han. Han var ändå ganska lugn.
    – Det var mycket press, men för min egen del så var jag ganska lugn, i alla fall på den första straffen. Jag var så inne i matchen och det hade gått bra för min egen del, så man hade bra självförtroende i allt man gjorde. Jag visste att det skulle bli mål på den första straffen, säger Magnus.
    – Den andra straffen var dock avgörande, så där var jag betydligt mer nervös. Och då missade jag också.

Målkung i VM

Att han missade är dock inget han grämer sig för.
    – Jag är inte så jädra jobbig på det sättet. Det finns många spelare som tar det betydligt hårdare än vad jag gör. Jag tar det ganska lätt, och man kan inte göra mer än att försöka och göra sitt bästa, säger Magnus som var en hyfsat van straffläggare.
    – Ja, det har jag gjort en del. Det är väl inte så att jag var förste straffläggare i mina lag, men jag var ju en offensiv back och gjorde en hel del mål. De såg väl att jag hade egenskaperna för att kunna lägga straffar helt enkelt.
    Trots Svenssons miss så kunde Tre Kronor tack vare Peter Forsberg och Tommy Salo vinna ändå.
    – Peter Forsberg är den bästa jag spelat med. Det är en fantastisk spelare och människa. Han är en otrolig vinnare på isen, säger Magnus.

Svensson har dessutom spelat fyra VM-turneringar. Det blev guld 1987, och sedan även två silver och ett brons.
    För Svenssons del är VM 1994, efter OS-guldet, den mest anmärkningsvärda turneringen. Svensson blev utnämnd till turneringens bäste back, vann backarnas poängliga och kom med i All Star Team. Men inte nog med det – han vann också hela turneringens skyttliga genom att göra åtta mål på åtta matcher. Han var före spelare som Mats Sundin och Paul Kariya i sammandraget.
    – Jag sköt hårdast i världen, skrattar Magnus.
    – Jag hade ett enormt självförtroende i allt jag gjorde. Framförallt vågade jag skjuta hela tiden och jag träffade mål också, och då blev det också en del mål.

2002, efter att Leksand avancerat från HockeyAllsvenskan till Elitserien, valde Svensson att lägga skridskorna på hyllan.
    – Det var klart sedan tidigare. Jag kände en bit in i den sista säsongen att det var dags att lägga skridskorna på hyllan. Det var olika omständigheter som gjorde det. Man hade problem med en del saker, och det var inte samma ”Sigge” som förr i tiden, säger Magnus.
    – Jag började nästan direkt efter den sista säsongen att jobba på Claes Ohlson, och där hade jag jobbat tidigare i karriären. Det var ett bra alternativ för mig. Jag har tränat pojk- och juniorlag och även varit tränare i Schweiz en säsong sedan dess, berättar Magnus som nu ska testa på tränaryrket igen.
    – Nu har jag återupptagit den karriären. Jag börjar lite lätt med ett lag i division två, Fagersta. Vi får se om detta är framtiden. Jag börjar lite lätt och enkelt, och vi får se om jag trivs med det här, då kan man försöka komma uppåt i seriesystemet framöver.
    Ishockey kan han i alla fall – och även om han var back så var han en målskytt av rang.
    I Leksand glömmer man aldrig Magnus ”Sigge” Svensson, smålänningen som ses som en hemmason.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-09-06 11:05:00