Veckans Legendar: Boo Ahl

Jönköpingssonen Boo Ahl är stor hjälte i HV 71 efter att ha fört klubben till SM-guld 1995. Men – han är också stor hjälte i Timrå, då han hjälpte klubben upp i Elitserien 1999. – Det finaste man kan göra inom Sverige har jag egentligen gjort. Jag har vunnit SM-guld två gånger och jag har varit med och tagit upp ett lag från HockeyAllsvenskan till Elitserien, säger en nöjd Ahl.

Man kan vara hjälte på olika sätt – och målvakten Boo Ahl har varit det på två skilda, om än lika bejublade, sätt.
    Han har varit med om att föra en klubb till SM-guld.
    Han har varit med om att hjälpa en klubb upp till Elitserien.
    Dessutom – han har också varit med i landslaget, något som av spelare ofta anses som något av det finaste man kan göra inom ishockeyn.
    – Det finaste man kan göra inom Sverige har jag egentligen gjort. Jag har vunnit SM-guld två gånger och jag har varit med och tagit upp ett lag från HockeyAllsvenskan till Elitserien. Jag har fått vara med i landslaget, och det är jag stolt och glad över, säger Boo.

Han var en speciell målvakt, minst sagt. Ahl, som 188 cm lång och 100 kg tung levde en hel del på sin storlek, spelade på inspiration. Han kommer inte gå till historien som en målvakt som utvecklade målvaktsstilen, eller som beskrevs som tryggheten själv.
    Han var ofta lite överallt, simmade, hoppade – men han gjorde det en målvakt ska göra: Han räddade puckarna.
    – Det var kanske inte den trygga stilen som är idag där man står och motar puckar, utan det var väl mer att man var tvungen att ha en bra dag för att fånga puckarna, säger Boo och skrattar.

Men han hade ganska många bra dagar. Under våren 1995 var de flera, om inte annat. Boo Ahl tog den säsongen över förstaspaden i HV 71 – som också är Ahls moderklubb – från veteranen Peter Åslin och i slutspelet var han omutlig.
    HV 71 kvalificerade sig som åttonde och sista lag till slutspel, och slog ut Djurgården, Malmö och Brynäs mot sin väg mot guldet. Det var stort.
    – Absolut. Innan har dess hade väl klubben egentligen aldrig varit nära ett SM-guld. Kanske 1987 då jag tror man var i semifinal, men inte annars. Det var ingen som trodde på oss 1995 heller, eftersom vi slutade åtta i grundserien.
    – Jag tror att alla spelare kom in i en annan värld på något sätt. Alla kände väl att något var på gång, men vi visste inte hur långt det skulle räcka. Det började mot Djurgården där alla puckar studsade vår väg i tre matcher. Vi hade inte samma flyt i början mot Malmö, men sedan började puckarna studsa vår väg igen, och vi började tro på det igen.

Två VM på meritlistan

Ja, i semifinalen mot Malmö var HV 71 illa ute. Skåningarna ledde med 2-0 i matcher innan HV kunde vända.
    – Då trodde man väl att man skulle få packa ihop grejerna, men sedan vände allt och resten gick väl egentligen av bara farten, minns Boo som sent trodde på guld.
    – Egentligen inte förrän mot Brynäs i finalen. Min personliga känsla var väl att när vi väl kom till den femte och avgörande finalmatchen – då hade vi chansen att vinna. Innan dess vet jag inte.

Men det fantastiska slutade inte där – samma år fick Boo Ahl också chansen i Tre Kronor för första gången.
    – Jag fick beskedet när jag var på väg ut till bussen efter att vi vunnit guldet. Jag fick telefonen av Bengt Halvardsson och snackade med Curre Lundmark som hälsade mig välkommen till landslagslägret helgen efter att vi firat klart guldet, säger Ahl som knappt visste vad som hände.
    – Det var nästan för mycket, man hann inte registrera allt. Nu efteråt kommer man ihåg allt som det vore igår, minns Boo.
    Det blev dock inga matcher i VM för Ahl, som fick följa turneringen från läktarplats i Globen. Året därefter spelade han sitt andra VM – då som förstemålvakt.
    – Det var väl ingen som visste vem som var etta från början, men det blev jag och det var otroligt skoj.
    Speciellt bra gick det dock inte för Tre Kronor, då det blev respass i kvartsfinalen mot USA.
    – Det gick väl relativt hyfsat tycker jag ändå, men vi hade kanske inte ett lag som skulle kunna orka hela vägen fram. Jag kommer inte riktigt ihåg, men jag har för mig att vi var många debutanter, och vi kanske var lite orutinerade. Sedan fick vi in våra NHL-förstärkningar lite väl sent kanske. En del kom matchen innan slutspelet började, så de hann knappt vänja sig vid det europeiska spelet.

Efter ytterligare en säsong i HV 71, väntade proffslivet – och det i Tyskland.
    – Egentligen hade jag en förfrågan från en schweizisk klubb. Min agent sade att jag skulle skriva på för två år där nere och inte ett, för då blir det inget av. Det ville inte de, och när jag försökte komma tillbaka till HV 71 så hade de redan ringt Kari Takko som redan var på gång till Jönköping. Då blev det ett lag som inte var tilltänkt från början, nämligen Nürnberg. Men det var skoj i alla fall, berättar Boo.
    – Jag hade dock ett otursår. Knäet gick sönder, min pappa gick bort och min frus pappa gick bort, så det var inget bra år alls att spela ishockey. Det var många tankar på annat håll.

Hjälte i Timrå

Därför blev det bara ett år utomlands, innan resan gick hem till Sverige igen.
    – Jag försökte komma till en elitserieklubb, men jag hade inte spelat så mycket efter min knäskada i Tyskland så det blev inget. Det kanske var rätt av elitserieklubbarna att inte satsa på mig. Jag hamnade i Timrå istället, och det var inte fel alls.
    Nej, det var varken fel för Timrå eller Ahl.
    – Första året gick vi som tåget i serien, men i Playoff stötte vi på pumpen, tror det var mot Mora. Andra året gick vi rakt igenom och då hade vi en lyckad Kvalserie, och det bidrog att vi kom upp till Elitserien.
    Ahl spelade ett elitserieår i Timrå – men han är ihågkommen för att ha hjälpt klubben upp, och som bekant har laget etablerat sig i Elitserien, och är idag en välmående föreningen i högsta divisionen. Bland annat tack vare Ahl, alltså.

Efter tre år i Medelpad flyttade Ahl hem till HV 71, där han var med och skolade Stefan Liv.
     – Det kändes relativt rätt att flytta hem. Flickan skulle börja skolan och vi ville komma hem och köra den trygga stilen, menar Boo som fick vara backup i HV i fyra år.
    – Det var väl det som sades innan jag kom hem. Stefan Liv skulle vara etta och jag backup, och jag köpte den biten helt ut. Jag ställde inga krav på HV eller någonting, och det fungerade bra, och jag tycker att Liv fick bra backup. Vi hade en bra dialog och försökte peppa varandra, och det fungerade jättebra.
    Liksom Ahl, är – eller i alla fall var – Liv en målvakt som också levde på inspiration.
   – Innan han flyttade till USA var det lite av den stilen som jag hade, spelet var åt det hållet, absolut, medger Boo.

2005 lade Boo Ahl skridskorna på hyllan – något tidigare än planerat.
    – Jag skulle egentligen ha åkt in och opererat knäet eftersom jag haft en korsbandsskada, och det har lossnat lite meniskbitar då och då. Men när doktorn gick in och kollade i knäet så sade han att det var nog dags att börja tänka på refrängen hockeymässigt. Jag hade en yta nästan stor som en femkrona utan brosk, och det låg nästan ben emot ben.
    – Jag hade i alla fall tänkt slutföra den säsongen, men det blev inte så.
    – Sista åren jag höll på med hockeyn så gick jag en ortopedteknisk utbildning, och slutförde den. Men där fick jag inget jobb, så sedan var jag ”coach” kan man säga, och hjälpte arbetslösa att hitta utbildningar, så att de kunde få jobb. Sedan har det varit lite allt möjligt, och nu är jag takläggare, och som hobby är det småmålvakter och U12 i HV 71 som gäller, berättar Ahl.
    Han är målvakten som är hjälte i både HV 71 och Timrå – och som kan se tillbaka på karriären med en stolt blick. Han var en speciell - och framgångsrik - målvakt, Boo Ahl.

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-10-04 10:00:00