Veckans Legend: Arto Blomsten

Målet i den tomma kassen mot Finland 1992 är en klassiker – och det var backen Arto Blomsten som skickade in den förlösande pucken som innebar att Tre Kronor vunnit VM-guld. – Jag fick uppleva Elitserien med SM-guld, landslaget med VM-guld och jag fick prova på att spela som proffs. Det är inte så mycket att klaga på, säger Arto nöjt.

Året var 1992 – och ett orutinerat Tre Kronor skulle spela VM i Tjeckoslovakien. En av alla debutanterna i laget var backen Arto Blomsten, då 27 år gammal, som etablerat sig som en toppback i Elitserien med Djurgården.
    – Vi hade 16 debutanter i laget eller något liknande, så förväntningarna var väl nästan lite orimligt höga från medias sida. Vi började ju inte speciellt bra heller, även om vi vann första, så spelade oavgjort mot Italien. Men det blev bättre undan för undan, minns Arto.
    – Det man minns är väl den fantastiska sammanhållningen vi fick i laget efter den tunga starten. Vi fick en riktigt bra sammanhållning på grund av all skit vi fick från media kan man säga.
     – Guldet var en lycklig kombination av den fina sammanhållningen och att vi hade rätt karaktärer i laget. Det var laglojala spelare som var med, och vi fick in rätt folk från NHL. Det blev rätt mix av spelare för att höja laget ytterligare.
    Blomsten hamnade också i centrum då det var han som satte punkt i turneringen. I tom kasse skickade han in 5-2-pucken mot Finland i finalen – vilket förkunnade att Sverige vunnit.

Att avgöra just mot Finland var också speciellt för Blomsten. Backen är född i Vaasa, men flyttade tidigt till Sverige.
    – Det var i slutet av 60-talet och taskigt med jobb i Finland så mina föräldrar valde att flytta hit för att hitta jobb, helt enkelt, berättar Arto som snabbt började spela ishockey.
    – Alla polarna spelade, så då hängde man på.
    Moderklubben är Nacka, men det är som Djurgårdspelare Arto är känd.
    – Jag var väl tio eller elva år när vi var en fem eller sex stycken som gick från Nacka till Djurgården, och på den vägen är det.

Det kom att bli tio säsonger i Djurgården – och det var framgångsrika säsonger. Det var under den här tiden, 80-tal och början av 90-tal, som Stockholmsklubben inledde sin storhetstid.
    – Det var fantastiska år med fem finaler och tre SM-guld. Det var kanon, helt enkelt, minns Arto och berättar om lagets framgångsrecept.
    – Först och främst tror jag, redan innan Lasse Falk och ”Putte” Carlsson hade kommandot, så grundlades en bra träning med Leif Boork vid rodret. Vi tränade mer än de andra lagen gjorde, och sedan tränade vi ännu mer när ”Falken” och ”Putte” tog över.
    – Vi kom med en ny taktik som var svårt för andra att bemästra, och det tog väl ett par år och ett par regeländringar innan de kom på hur de skulle stoppa oss.

Misslyckat NHL-äventyr

Det blev guld tre år på raken: 1989, 1990 och 1991. Värdera gulden vill Arto dock inte göra – alla har sin speciella plats.
    – Nej, de är likvärdiga, även om första guldet alltid är lite speciellt. Men det var för stunden, för när man vann igen så var det samma glädje och lättnad som infann sig, och då likställer man vinsterna.
    – Vi var väldigt många bra spelare, och det var många landslagsmän under de här åren. Vi var talangfulla och jobbade hårt, och hade en taktik som tillät oss att lyckas.
    Sin poängmässigt bästa säsong gjorde Blomsten 1989/90 då det blev 25 poäng (5+20) på 37 matcher.

Under tiden i Djurgården spelade han också med de spelare som han anser sig själv ha fungerat bäst med på isen.
    – Man passar olika bra med olika konstellationer. De två medspelarna som det fungerade bäst med i karriären var Challe Berglund och Kenneth Kennholt. Det fungerade utmärkt mellan oss, sedan säger jag inte att det är de bästa spelarna jag spelat med, men samarbetet var kanon.
    Själv var Arto Blomsten inte svår att spela med – han var en spelare som alltid gjorde sitt jobb, match ut, och match in.
    – Så här i efterhand har man fått bättre perspektiv på sig själv. Jag hade bra spelsinne och ett bra skott, och jag gillade att kämpa. Jag kanske hade mindre begåvad skridskoåkning, säger Arto och skrattar.

Det blev alltså VM-guld i VM-debuten 1992, och året efter blev det ett VM-silver. Därefter öppnades dörren till NHL upp.
    – Tre år tidigare hade jag skrivit på för Winnipeg Jets, men då var det problem mellan NHL och internationella ishockeyförbundet och då vägrade NHL-klubbarna att betala övergångsummor. Då blev det så att jag stannade i Djurgården i tre år till, innan jag fick en ny chans.
    Klassiska Winnipeg hade valt Blomsten i den tolfte rundan, som den 239:e spelaren totalt, i NHL Entry Draft 1986, men det kom bara att bli totalt 19 matcher i klubben under två år. Med sin sejour i Los Angeles Kings inkluderad, blev det blott 25 NHL-matcher på tre säsonger.
    Ingen fast plats i NHL, utan mest spel i AHL.
    – Det lyckades inte fullt ut, men det var ett härligt äventyr att vara med om, och man levde ju drömmen trots allt. Det var en fantastisk upplevelse, även om man gärna hade sett att man blivit bofast i ett NHL-lag och hade kunnat spela några år till där borta.
    – Jag var väl inte tillräckligt bra för att platsa helt enkelt.

Hjärtflimmer

Under andra året i Nordamerika fick Blomsten byta Winnipeg mot Los Angeles.
    – Jag tror väldigt mycket hängde ihop med tränaren i farmarlaget. Det gick bra när jag var med i Winnipegs farmarlag Moncton och vi gick till final, men nästa år försvann tränaren till Los Angeles Kings farmarlag Phoenix. När Phoenix närmade sig slutspel så var det säkert tränaren som snackade till sig mig, och därför byttes jag bort till Los Angeles och fick spela i Phoenix, som då spelade i IHL.
    Tre år i Nordamerika fick dock räcka – sedan flyttade Blomsten hem, och något överraskande till Göteborg och Frölunda, där han kom att stanna i två säsonger.
    – Jag med dåvarande flickvän tyckte att det var ett ypperligt läge att byta stad i Sverige, och få se något nytt. Stockholm fanns ju kvar ändå. Det var ett intressant lag i Frölunda, och så var Lasse Falk tränare där och honom kände jag till väl.

Karriären avrundades med två år i Västerås, där han efter elva matcher 1999/00 tvingades lägga skridskorna på hyllan.
    – Jag fick förmaksflimmer. Det innebär att hjärtat flimrar, och då är det svårt att spela eftersom blodet inte pumpas runt som det ska i kroppen. Det var inget allvarligt och det går att vara elitidrottsman med detta, och man får medicin och då fungerar det. De dagar det flimrar så orkar man dock inte, och då måste man vila.
    – Men det hade ju hänt en del i Västerås vid den här tiden. Bland annat hade en ung kille avlidit på grund av ett hjärtfel, och han skulle bara vara med och leka på isen. Vad som hände vet jag inte riktigt, men han dog i alla fall. Västerås var väldigt skeptiska till att låta mig träna på is efter detta.
    – Jag fixade papper från specialister och allt, men de ville inte att jag skulle spela. Jag kan förstå dem i efterhand, men just då var jag inte så nöjd, berättar Arto som inte heller övervägde någon annan klubb.
     – Det är väldigt svårt att få ett nytt kontrakt med ett sådant fel, plus att jag var 35 år. Det hade nog inte varit många som velat satsa på mig, och jag kände väl att jag var klar med hockeyn också. Jag hade gjort mitt.

Sedan dess har vi bland annat sett Blomsten i TV där han varit expertkommentator.
    – Sedan dess har jag utbildat mig, och kört lastbil bland annat. Jag har också varit tränare för Västerås A-juniorer, Västerås A-lag, Hammarbys A-juniorer och även Värmdö i division två, säger Arto som gärna vill satsa på en tränarkarriär.
    – Absolut, men det är inte så lätt i Stockholmsområdet. Det gäller att hitta lämpliga lag och en lämplig situation för sig själv, man måste ju ha bröd på tallriken varje dag. Men jag är absolut intresserad av en tränarkarriär.
    Och sin karriär som spelare är han också nöjd med – och konstigt vore annat.
    – Jag fick uppleva Elitserien med SM-guld, landslaget med VM-guld och jag fick prova på att spela som proffs. Det är inte så mycket att klaga på, säger Arto och skrattar.

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-09-27 11:30:00