Veckans Legendar: Fredrik Stillman

Han var inte stor till växten, men väl i spelet på isen. Fredrik Stillman är en av alla trotjänare som spelat i HV 71 – och han håller klubbens första SM-guld från 1995 högre än både OS- och VM-guld. – Det är en helt annan känsla, och det betyder mer att vinna med klubblaget än Tre Kronor, säger Fredrik.

Trotjänarna i HV 71 är många.
    Stefan Örnskog, Per Gustafsson och Johan Davidsson finns bland dem – plus den ständigt levererande försvararen Fredrik Stillman. Den lille backen, 172 cm och 77 kg, var ett återkommande inslag i Tre Kronor under första halvan av 90-talet – men trots att han vunnit både VM- och OS-guld värderar han HV 71:s första SM-guld från 1995 som karriärens höjdpunkt.
    – Absolut, i alla fall för mig. Det kan jag helt ärligt säga, att för mig är SM-guld större än både OS- och VM-guld. Det är en helt annan känsla, och det betyder mer att vinna med klubblaget än Tre Kronor, även om man inte ska förringa landslaget.
    – Vinna ger någon slags mersmak som gör att man vill dit igen, och det ger något slags rus. Inte bara att vinna, bara att få spela de här stora matcherna och lyckas med det man gör, det är en fantastisk känsla.

Fredrik Stillman var också med och spelade upp Jönköpingsklubben i Elitserien 1985 – och förutom två ettåriga avstickare till Berlin i Tyskland var han klubben trogen under hela karriären, fram tills han lade av 2001.
   Klubbens elitserieavancemang minns han givetvis.
   – Jag var skadad i sista matchen, men jag var med i laget den säsongen. Det var häftigt givetvis, och det är alltid skoj att vinna och lyckas med det man håller på med. Det finns många som kan vittna om hur stort det är att gå upp i Elitserien, och hur det känns när det blir verklighet. Det är häftigt, säger Fredrik.
    Men avancemanget slår inte SM-guldet från 1995. 
    – Nej, det gör det absolut inte. Det är det största som hänt.

Föreningens första guld är något av en askungesaga. HV 71 gick till slutspel som åttonde och sista lag, och slog på sin väg fram mot guldet ut topplagen Djurgården, Malmö och Brynäs.
    – Det var konstigt, men vi fick ihop det på något sätt. Vi hittade de här småsakerna som gjorde att det blev en fantastisk helhet av det, och det gjorde att laget höjde sig både ett och två pinnhål.
    Laget låg dock under med 0-2 i matcher mot Malmö i semifinalen – men inte ens då darrade skrällgänget.
    – Samtidigt hade vi gjort det bra och vi hade ingen press på oss, så vi bara gick ut och fortsatte gnugga och sedan fick vi lite hugg på dem när vi vann den tredje matchen nere i Malmö. På den vägen var det. Vi hittade det där lilla extra inför och under slutspelet, och vi var uträknade av alla, men tutade och körde ändå och följde den plan vi hade till punkt och pricka.
    Det räckte alltså hela vägen till guld – Stillmans höjdpunkt i karriären.

Lojal mot HV 71

Men Stillman hann med mer än sina bedrifter i Småland.
    Han vann VM-guld med Tre Kronor 1991 och 1992, och dessutom OS-guld i Lillehammer 1994.
    – Det var fantastiskt att spela OS, men samtidigt är det hockeyturnering som hockeyturnering och man befinner sig i sin lilla bubbla där man äter, förbereder sig och tränar som vanligt. Men visst märktes det att det var OS, och främsta minnet är väl helt enkelt att vi lyckades bra och gick hela vägen. Det var lite som hemmaplan också på något sätt, i och med att det var i Lillehammer, menar Fredrik.
    Totalt spelade Stillman fem VM och två OS, och var alltid med i Tre Kronor. Varför vet han inte själv.
    – Ja, jag vet inte. De var väl sjuka de andra, säger Stillman och skrattar.
    – Allvarligt talat så vet jag inte. Det får man fråga förbundskaptenerna om, för jag vet faktiskt inte.

Fredrik Stillman var lojal mot HV 71 i princip hela karriären – ett val som inte var speciellt svårt.
    – Det är viktigt att alltid göra det som känns rätt, och det är det som jag tycker det handlar mycket om. Det måste kännas rätt hela vägen för att det ska bli bra, säger Fredrik som haft en del alternativ till klubbyte.
    – Jo, det har väl funnits lite uppslag, men hela tiden har man kommit tillbaka till det där att det inte har känts helt rätt.
    Många spelare talar om att det är viktigt med miljöombyte i karriären – men det är inget som Stillman egentligen besvärats över. Han gjorde bara två ettårssejourer utomlands, och det räckte.
    – Jag kan förstå den känslan av att behöva ett miljöombyte, och det var väl den känslan som jag fick lite de två gångerna som jag var i Tyskland. Så jag fick den delen också.
    Sejourerna i Tyskland genomfördes 1995/96 och 1999/00, men han kom alltid tillbaka till HV 71.
    – Det var ett ganska enkelt val att komma tillbaka.

Trots sina meriter från Sverige – 305 poäng på 598 elitseriematcher – och sina framträdanden i Tre Kronor, blev det aldrig aktuellt med spel i NHL. Stillman hörde aldrig något från andra sidan Atlanten.
    – Nej, det gjorde jag inte.
    Kanske var det hans storlek som skrämde bort NHL-klubbarna som då förespråkade fysiskt stora spelare.
    – Ja, det är möjligt, det kan mycket väl vara så. Eller så var det för att jag inte räckte till helt enkelt, det där kan man bara spekulera i. Det är i alla fall en sak som man väldigt, väldigt gärna hade testat, det kan jag säga. Det kan kännas lite surt att man aldrig fick chansen, men räcker man inte till så gör man inte, och då är det inte mycket att göra något åt.

Vunnit SM som spelare, tränare och sportchef

Stillman hade inte fysiken – utan levde på andra attribut.
    – Jag levde ganska mycket på spelsinnet och var hyfsad på skridskorna, men sedan fanns det mycket mer att önska tycker jag själv, men man hankade sig fram på något sätt, berättar Fredrik.
    Den ödmjuke backen talar helst inte om sig själv – men hans meriter talar för sig självt.
    Den vajande tröjan med Fredrik Stillmans nummer 14 i taket på Kinnarps Arena är inte minst ett bevis för klubbens uppskattning.

2001 hamnade skridskorna på hyllan, och då var Stillman 35 år gammal.
    – Det var mycket krångel med skador det sista året. Bland annat fick jag en klubba i ögat och höll på att mista synen, och jag hade ont i de flesta delarna av kroppen. Jag hade problem med en axel också, och jag kände att det var dags att lägga av.
    Men karriären i HV 71 har fortsatt; först som assisterande tränare, och nu som sportchef.
    – Det var ett uppehåll på ett eller två år. När jag slutade med ishockeyn var jag ganska trött på den, det ska jag villigt erkänna. Det var inte roligt alls med ishockey då. Första året gjorde jag allt annat än att syssla med ishockeyn, men suget kom tillbaka så småningom.
    – Det är härligt att det är ishockey som man får hålla på med, och det är stimulerande att vara sportchef. Det är tufft, men samtidigt så lär man sig väldigt mycket. Kärleken till ishockeyn kommer alltid att finnas där, så är det bara, säger Fredrik som inte funderat över framtiden – men ishockeyn blir svår att släppa.
    – Så länge man brinner för ishockeyn lär den finnas kvar på något sätt.

Stillman är på sitt sätt unik. Efter HV 71:s SM-guld de senaste åren, har han vunnit SM-guld som spelare, som tränare och som sportchef.
    Känslan av att vinna som aktör vid sidan av isen kan också delvis jämföras med känslan av att vinna som spelare.
    – Ja, det finns ju paralleller att dra. Sedan är det inte samma känsla. Man utför ett annat arbete, och känslan som vinnande spelare tror jag inte att man kan slå. Det är en tillfredställelse på något sätt. Men visst är det roligt att vinna som ledare också, självklart.
    Det rycker i hockeynerverna ibland också när det spelas avgörande matcher.
    – Ja, absolut. Man känner sig fortfarande som en spelare och skulle gärna vilja spela igen, men då får man dra sig i kragen och fundera lite på vad som krävs i form av träning och allt annat för att kunna stå på isen. Då blir man ganska nöjd med sin nuvarande situation, skrattar Fredrik.

1 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-11-01 10:00:00