Veckans Legendar: Bert Robertsson

Det är kanske en överdrift att kalla Bert Robertsson för en legend – men hans resa från doldisback på bakgården i Södertälje till att få spela forward med Pavel Bure i världens bästa liga är väl värd att berätta. – Jag är en sådan kille som ingen från början trott på, men jag har haft en jäkla vilja och älskat ishockey, berättar Bert.

Det är få som vet vem Bert Robertsson är. Det är kanske inte konstigt – men den karriär han hade är både fantastisk och unik.
    Han har spelat i Elitserien, men framförallt har han spelat i NHL – och han, som egentligen är back, har spelat i samma kedja som Mark Messier och Pavel Bure.
    Det är smått fantastiskt.
    – Det har varit en fantastisk resa. Jag är en sådan kille som ingen från början trott på, men jag har haft en jäkla vilja och älskat ishockey, och det är det som gjort att jag hela tiden kunnat ta steg i karriären och till och med komma in i världens bästa liga. Samtidigt som jag inte haft några förväntningar på mig utifrån, men haft ett stort driv hos mig själv. Samtidigt som resan har varit kämpig har den varit lätt eftersom jag inte haft förväntningarna på mig, berättar Bert.
    – Det har hela tiden varit positiv feedback när jag väl tagit stegen uppåt. När jag väl kommit till en ny nivå är det ingen som förväntat sig att jag ska prestera heller, så allt har varit positivt. Jag har haft en stor glädje till det jag gör och det har sporrat mig att hela tiden få positiv feedback till det jag gör.
    Bert Robertsson är givetvis nöjd med sin karriär.
    – Det har varit både självklart och overkligt. Jag har kämpat så oerhört hårt och det var väl ingen som trodde att jag skulle komma så långt. Det har nästan varit tvärtom, att de tryckt ner mig och undrat varför jag ska kämpa så hårt för något jag aldrig skulle nå. För mig var det självklart att lyckas eftersom jag kämpade så hårt.

Bert Robertsson sågs aldrig som någon stor talang – om man nu kan säga vad talang är för något. Det som drev honom genom karriären var en enorm vilja, inställning och träningsvillighet.
    – Man såg mig som ganska begränsad. Talangmässigt är det inget som höjt på ögonbrynen, utan det är mer min kämparvilja och min fysik som folk uppmärksammat. Det är också det som jag grundat min karriär på. Jag har varit fysiskt beredd och kämpat stenhårt. Talangmässigt har jag blivit utdömd gång på gång, men jag har använt de sakerna som jag har till min fördel och gett mitt yttersta.
    1993 blev Robertsson, till mångas överraskning, listad av Vancouver Canucks i den tionde rundan som den 254:e spelaren totalt.
    – Jag var extremt överraskad. Jag hade inte ens koll vilket datum draften skulle vara. Jag hade haft kontakt med Vancouvers scout Thomas Gradin, och även Islanders visade intresse, men jag trodde aldrig att jag skulle bli listad i slutändan. När Gradin ringde och sade att jag blivit listad så kom det som en chock.
     – Intresset för mig hade kommit ganska plötsligt. Jag hade blivit uttagen i en match där 74-landslaget skulle möta 75-landslaget och där var scouterna och tittade på 75: orna. Men så fick de se en kille som kunde åka skridskor och spela fysiskt, och som överglänste 75: orna som skulle listas det året. Jag blev listad sent så det var ett chanstagande från Vancouvers sida.

Även om Bert Robertsson inte var den mest extrema talangen så hade han kvaliteter som passade i NHL – och det var också det som fick honom listad.
    – De sade att de gillade min spelstil, och det var en spelstil som passade extremt bra i Nordamerika. Jag fick inte så mycket credit för min spelstil i Sverige för jag var väldigt osvensk. Jag hade en fysisk spelstil som jag egentligen tyckte passade i Sverige, men det var ingen som värdesatte det i Sverige då. Idag kanske det har ändrats lite, eftersom Per Ledin och Andreas Jämtin fått beröm för sitt sätt att skapa energi med fysik.
    – I Nordamerika bygger man lag kring sådana spelare för det är ett sådant psykiskt ställningskrig i matcherna där, att man behöver spela fysiskt.

AHL passade Robertsson

Bert Robertsson är född i Södertälje, eller lite utanför rättare sagt, och spelade sin första ishockey i Nykvarn innan han hamnade i SSK. Det blev tre år med a-laget där innan han stack till Nordamerika 1995. 
    – Det som hände där var väl att Södertälje var en klubb som hade det kämpigt då, och det gjorde att man fick chansen, men jag fick inte så mycket ansvar. Jag tjänade inga pengar och kunde inte leva på ishockeyn. När jag fick kontraktsförslag från Vancouver var det så att jag kunde leva på min idrott, inga stora pengar men ändå fantastiskt för mig. 
     – Tyvärr var det så att jag hade blivit stoppad av Södertälje att åka på träningsläger med Vancouver eftersom det var säsongsupptakt i Sverige – så jag kände att det var en chans som aldrig skulle komma tillbaka, så jag var tvungen att bryta med Södertälje. Jag hade inget att förlora.
    – Det var skönt att komma till Vancouver och i deras ögon göra braksuccé på träningslägret, för de hade inga förväntningar på mig alls.

De två första åren i Nordamerika blev det inget spel i NHL, utan uteslutande spel i AHL och Syracuse Crunch – precis som förväntat.
    – Jag var väldigt ung då, och full av energi. Det är en otroligt tuff liga, och det är nog inte många svenska killar som klarar av det. Det är långa bussresor och dåligt förspänt med matchuppläggen, och man spelar många och tuffa matcher på få dagar – och det var intensiva och fysiska matcher. Det passade mig bra.
    – En del säger att man harvar runt i AHL, men det är egentligen ett fantastiskt liv. Man får spela mycket ishockey, och det är det man vill. Att säga att man harvar i AHL tycker jag är fel – för man får spela ishockey nästan till förbannelsen. Visst kan det vara jobbigt ibland, men så är det i livet, man får ta det dåliga med det bra helt enkelt.

Tredje säsongen, 1998/99, kom den chockande, men efterlängtade, NHL-debuten.
    – Det var helt otroligt. Jag hade efter mina två år i AHL en tanke om att mina chanser var brända för det kommer massa unga förmågor, men jag fick ett nytt kontrakt och meningen var väl egentligen att jag skulle vara en farmarlagsspelare. Men det gick så pass bra för mig, och Vancouver gick lite dåligt, och coachen nämnde mig när Vancouver ringde och ville plocka upp en spelare. Jag var en pålitlig spelade som kom till jobbet varje dag och gjorde det jag skulle.
    – Mitt första uppkallande blev bara en match. Man kom äntligen dit och så fick man bara en match att visa upp sig på, det var lite frustrerande. Men det var bara att bita ihop och köra igen, och man fick lite feedback på att man gjorde något bra.
    – Sedan bytte de coach i Vancouver och tog in Mike Keenan som älskar fysiska spelare som gör vad som helst för laget. Han ville ha mig och då fick jag fler chanser. Jag fick ingen permanent plats och jag fick åka en del upp och ner, men jag var den spelare som man kallade in när man behövde hjälp.

Fick spela med Pavel Bure

Men inte nog med att Robertsson fick chansen i NHL – det blev sex poäng (2+4) på 30 matcher första året – han fick också spela som forward, och inte back.
    – Jag var skridskostark och han (Keenan) ville ha en fysisk spelare som kunde forechecka och få loss puckar. Av den anledningen fick jag också spela med killar som Mark Messier och Pavel Bure. De skulle få en lite enklare resa medan jag stod för grovjobbet. Jag fick ta det defensiva ansvaret – men det tog jag med stolthet, man ifrågasätter inget sådant. Det var en roll som jag hade haft i hela karriären.
    – Som back har man ett stort ansvar. Att bli en bra back kräver längre utbildning egentligen, man behöver ett visst lugn och en viss skicklighet för att spela back på den nivån. Jag var en stabil back i AHL, men på NHL-nivå kanske jag behövde utvecklas mer där. Jag utvecklades så småningom, och då spelade jag både back och forward.

Från en liten roll i Södertälje där han spelade back, till forward i världens bästa liga med Pavel Bure och Mark Messier som kedjekamrater – snacka om askungesaga.
     – Vad ska jag säga? Det var mest folk runt omkring som pratade om det, mer än vad jag tänkte på det själv. Jag har alltid haft den filosofin att de jag spelar med och mot är bara hockeyspelare de också, precis som jag. Sedan kanske de har en annan talang som gör dem till stjärnor, men jag har också talang som kanske inte uppmärksammas lika mycket i media. Jag var bra på skridskorna och det visste jag; ingen åker ifrån mig, utan det var snarare så att jag åkte ikapp dem. De gör inte mål när jag är på isen – och den rollen accepterade jag, oavsett vilka jag spelade med eller mot.
    – Hade Pavel Bure eller Mark Messier placerats i fjärdekedjan hade de blivit åskmoln och vägrat spela. Jag tycker det är en styrka att acceptera den roll man får, och det var det som coacherna såg i mig. Jag är säker på att många general managers tycker att jag skulle bort för att jag inte producerade, men tränarna visste vad jag bidrog med. För tränarna var jag guld: jag tjänade inte mycket pengar och de visste vad de fick ut av mig.

Lojaliteten och det jobb som Bert Robertsson alltid lade ner uppskattades – och det var därför han fick chansen. Han har kallats ”en värdefull reservdel”, en kille som man kan slänga in vad som helst och man vet vad han uträttar.
    – Det är det alla coacher letar efter. Det märker jag också i Almtuna där jag tränar nu, att dessa spelare, som kanske media inte skriver så mycket om, de är guld värda för oss som tränare. Sådana spelare är det viktigaste vi har i tighta matcher, för när vi släpper ut dem på isen så vet vi precis vad vi får.
    – Det är otroligt skönt att ha sådana killar i laget, och det var väl lite sådan som jag var. Jag tog inga risker som kanske skickligare spelare gör ibland.

Columbus blev början till slutet

Det blev två säsonger och 69 matcher i Vancouver Canucks innan Bert Robertsson hamnade i Edmonton – och där gjorde han sin bästa NHL-säsong. Det blev fyra assist på 52 matcher, men framförallt en viktigare roll.
    – Jag började i farmarlaget, trots att jag gjorde en riktigt bra camp, men de hade fullt lag. När det var skador så kallade de upp mig. Jag blev så småningom bofast i Edmonton på ett sätt som jag inte var i Vancouver. Jag fick spela mycket och laget litade på mig, och det var helt fantastiskt. Jag växte som spelare. Det var till och med någon som kallade mig den mest underskattade spelaren i NHL. Det var så man såg på mig där; jag var viktig för lagbygget och jag passade in.
    Men det blev bara en säsong i Edmonton. År 2000 steg Columbus Blue Jackets in i NHL, och som nytt lag fick man chansen att plocka spelare från andra lag. Varje lag hade rättigheten att skydda ett antal spelare – men Edmonton skyddade inte Robertsson, och han valdes då av Columbus.
    – Det var väl där min NHL-karriär tog slut. I Edmonton hade jag skapat något som jag inte haft innan, jag hade slitit hårt för att skapa en ordinarie plats. Edmonton tog en chansning för de trodde aldrig att jag skulle bli plockad, och därför skyddade de inte mig. Sedan försökte de byta tillbaka mig, men Columbus begärde ett för högt pris.
    – I Columbus fick jag aldrig riktigt chansen. Det var ett expansionlag som kanske såg mig som en farmarlagsspelare som man kunde plocka upp då och då, och jag tyckte väl att det var en fas som hade arbetat mig förbi. Jag gick ner mig mentalt och mitt självförtroende fick sig en törn.
    – Columbus general manager sade: ”Bert, I’m sorry. You got fucked here”. Han menade att de hade plockat mig från en situation där jag hade det bra till en plats där jag bara sopades undan. Jag hade byggt upp något och sedan kom någon och gjorde ett politiskt beslut och behandlade mig som något man kan kasta bort när man inte behöver det. När jag tittar tillbaka på det så får man acceptera att det är så det fungerar där borta, och klarar man inte av det så går det som det gick för mig de sista åren där borta. Det går bara käpprätt nedåt.

Resterande två år blev ett hoppande mellan massa klubbar i Nordamerika.
    – Sedan hoppade jag från lag till lag med ryktet om att jag var en gedigen spelare som man visste gjorde sitt jobb, men att jag inte hade det där lilla extra som krävdes för att ta klivet upp. För mig blev det en neråtgående spiral där jag blev mer och mer trött, och jag orkade inte behålla min karaktär som gick ut på att gå in i varje situation för att vinna, och tappar man bara lite, lite så är det kört, menar Robertsson som spelade sina två sista NHL-matcher med New York Rangers.
    – Jag spelade två minuter i de två matcherna och jag tyckte väl att jag var värd mer. Jag kände direkt att de ville spela andra spelare före mig, och de ville bara ha mig för att jag var billig och gjorde ett bra jobb för de pengarna. Just då var jag bara trött på att bli behandlad så.
    – Det är kanske skoj att ha ett hockeykort som visat att jag spelat i klassiska New York Rangers och visa för lillgrabben någon gång i framtiden, men det var ändå ett lågvattenmärke i min karriär. Jag kände att jag blev ganska illa behandlad.

Efter att ha flyttat runt mycket de två sista åren i Nordamerika återvände Bert Robertsson till Europa 2002.
    – Jag blev bortbytt till Pittsburgh sista gången, och de hade en option på att skriva nytt kontrakt med mig, men då skulle det vara ett envägskontrakt. Men de valde att inte utnyttja den möjligheten, utan de ville skriva ett tvåvägskontrakt. Just då var jag less, jag ville få credit för allt det arbete jag lade ner, och jag kände att jag ville ha lite mer stabilitet i min karriär. Så här i efterhand så var det kanske ett svagt beslut. Jag skulle ha gnuggat på där för jag kände några av tränarna i Pittsburgh och de ville satsa på mig, det var bara att de inte hade råd just då. Där hade kunnat bli en situation där jag kunde ha återupplivat min NHL-karriär, men jag åkte till Finland istället, berättar Bert som skrev på för Ilves.
    – Jag ville fortfarande ha ett äventyr, men med lite mer stabil grund. Jag ville spela en fartfylld och fysisk ishockey. Jag var inte mogen att flytta hem heller. Det blev bara ett år där, min äldsta son blev född där, och då började jag också få ordentliga problem med ryggen.
    – Det är förslitningsskador. Jag var den typen av spelare som förlitade sig på fysiken, och när det gick dåligt så tränade jag bara ännu hårdare. Till slut gav ryggen upp helt enkelt.

Tränare idag

Trots ryggproblemen valde Bert Robertsson att avsluta karriären hemma i Sverige med hemmaklubben Södertälje. Där blev det två säsonger innan han lade av 2005.
    – Jag kände att när vi hade bildat familj så ville jag ha ännu mer trygghet. Jag tog kontakt med Södertälje och hörde om de var intresserade, och det var de.
    – Men det blev inte som jag förväntat mig, och jag kunde inte spela den ishockey som jag ville. Det berodde mest på att jag var mest skadad. Sedan var det tufft att komma hem till hemstaden, det skrevs mycket i tidningarna och det skapade en press kring mig som jag aldrig tidigare haft. Jag kunde inte hantera det från början, men kom över ett det efter ett tag och spelade bättre. Men då sade ryggen stopp, och jag fick inte ut något av mitt fysiska spel.
    – Karriären stoppade ganska tvärt. Jag kunde inte träna och jag kunde inte åka skridskor ordentligt. För att spela på den nivån måste man vara skärpt hela tiden. Min fördel var min fysik, och när jag inte hade den hade jag inte mycket att falla tillbaka på. Jag hamnade hela tiden efter, och då är inte jag någon bra spelare på den nivån. Jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle spela vidare, för jag gjorde ingen rättvisa. Jag kunde inte motivera min plats i laget.
    – Samtidigt som det var svårt så var det ett lätt beslut. Alla vill göra ett Björn Borg-slut, och sluta på topp, men det fick inte jag göra.

En fantastisk karriär på många sätt fick alltså ett trist slut. Bert Robertsson var backen som kom från ingenstans, och som genom hårt jobb och en gedigen inställning till slut hamnade i en toppkedja med Pavel Bure och Mark Messier i NHL.
    Det är en askungesaga värd namnet.
    Idag är Bert Robertsson tränare i Almtuna i HockeyAllsvenskan – ett erbjudande som han inte kunde tacka nej till i våras.
    – Först tackade jag nej på grund av mina studier till lärare och min familjesituation. Det var Jonas Rönnqvist, som jag lärde känna i Anaheims organisation, som ringde och frågade om jag ville hjälpa honom. Men det gick att lösa till slut. Ishockeyn är en värld som jag vuxit upp i och som jag älskar, speciellt gemenskapen.
    – Jag tror att jag passar som tränare med min bakgrund. Jag kan påvisa vad som krävs för att bli bra och hur man arbetar som lag för att komma någonstans.
    Hur man arbetar sig upp till toppen vet onekligen Bert Robertsson – snacka om att ha arbetat sig in i den främsta världseliten.
    Synd att karriären inte blev längre.
   

1 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-12-27 10:00:00