Veckans Legendar: Peter Andersson

1987, precis nyhemkommen från NHL, var den stora säsongen i Peter Anderssons framgångsrika karriär. Då vann den allroundkunnige backen både SM med Björklöven och VM med Tre Kronor. – Det var ett lyckat val att flytta hem precis då, berättar Peter.

1987 var inte bara ett stort år för Tre Kronor – det var då man visade att Sovjet kunde betvingas ett VM-guld – utan det var också ett stort år för Umeå.
    Det var nämligen då som stadens ishockeystolthet, Björklöven, vann sitt första och hitintills enda SM-guld efter en finalvinst mot Färjestad.
    Med i det starka laget fanns bland annat meriterade backen Peter Andersson som precis kommit hem från en tre år lång sejour i NHL. Snacka om rätt tillfälle att komma hem till Umeå och Löven igen.
    – Det blev SM-guld direkt, så det var ett lyckat val. Vi hade ett oerhört bra lag, och jag tror det var fem eller sex spelare från laget som var med i vårens VM-lag. Sedan var det några som var med på lägrena innan, men som inte kom hela vägen till VM. Dessutom hade vi Calle Johansson och Ulf Dahlén som var på väg uppåt i karriären. I princip alla hade landslagsmeriter, så visst var det ett riktigt starkt lag, minns Peter.
    – Det var en underbar tid i Umeå en vecka efteråt. Fans hade gått och väntat ganska länge på att laget skulle vinna. Björklöven hade varit ett topplag sedan början av 80-talet, men det dröjde ända till 1987 innan det blev guld.

Samma vår, efter att guldfirandet i Umeå var över, var Peter Andersson med och vann ett sensationellt VM-guld med Tre Kronor i Wien.
    Ett Sovjet som dominerat landslagsishockeyn fick ge sig, men det var ändå de som räddade det svenska guldet då man i den sista matchen slog dåvarande Tjeckoslovakien med 2-1 efter ett sent mål av Vladimir Krutov, vilket gjorde Tre Kronor till mästare. VM avgjordes då genom ett gruppspel.
    VM-laget bar en stor Björklövenprägel, och kanske var det Umeåguldglansen som smittade av sig på det svenska laget.
    – Det vet jag inte. Vi sex Björklövenspelare bidrog på olika sätt till VM-guldet, men vi kände ju varandra. Landslaget bestod av stommar från olika lag, så visst kan den kemin spela in. Det var så i landslaget då, att det fanns en stomme, så man kände ju varandra väl, menar Peter som inte vill jämföra SM- och VM-guldet.
    – VM är ju lite större. Men samtidigt arbetar man för ett SM-guld under så pass lång tid. När man vinner är det lite olika känslor, och det är svårt att jämföra.

Peter Andersson är intimt förknippat med Björklöven, men det var inte där karriären började.
    – Jag började spela i Södertälje en gång i tiden, men jag var bara där i två år innan jag började spela för Timrå, och det är väl där jag blev en ishockeyspelare kan man säga, berättar Peter.
    1980 värvades han som 18-åring till Björklöven, och efter det har han inte representerat någon annan klubb i Sverige i elitsammanhang.
    – Jag har trivts bra i Umeå från den dag jag flyttade hit, och jag har haft staden som bas sedan dess, även när jag var i NHL. Jag har trivts bra med klubben också, så det har känts naturligt att stanna, säger Peter och berättar om sin utveckling från junior- till seniorspelare i Lövens organisation.
    – Vi var ett gäng yngre spelare när jag kom till Björklöven, och vi drev på varandra bra och fick bra utveckling allihop under några år. Det hjälpte naturligtvis till att vi var flera unga spelare som hade en gemensam drivkraft.

Från offensiv till defensiv

Efter tre år av stadig utveckling i Björklöven, med två spelade JVM och två spelade VM, valde Andersson att 1983 prova lyckan i NHL.
    Washington Capitals hade listat den talangfulle backen i den nionde rundan, som den 173:e spelaren totalt, i NHL Entry Draft 1980.
    – Jag hade möjligheten att åka året före, men jag kände mig mer mogen året efter då jag hade två VM-turneringar i ryggen. Det kändes som rätt läge att ta chansen och prova på, säger Peter som totalt kom att spela tre säsonger i Nordamerika.
    – Det var lite blandat. Jag började med att vara skadad stora delar av första säsongen, och den bästa säsongen jag gjorde var kanske den sista.
    Första säsongen blev det blott 42 matcher på grund av skador. Andra året blev det NHL-spel blandat med AHL-spel, innan han den sista säsongen levererade 22 poäng (6+16) på 61 matcher med Washington innan han blev bortbytt till Quebec Nordiques där han avslutade sin NHL-karriär med nio poäng (1+8) på tolv matcher.
    – Jag vet egentligen inte orsaken till varför jag blev bortbytt, det vet man nästan aldrig. De ville väl ha in andra spelare i Washington och Quebec kanske letade efter min backtyp, funderar Peter.

Konsekvensen av affären som tog honom till Quebec blev i alla fall anledningen till att han valde att åka hem till Sverige igen.
    – Ja, det hade faktiskt betydelse. Jag trivdes inte så jättebra i Quebec. Det var mycket fransktalande, då var det väl 95 % som talade franska, och det var en bidragande orsak till att jag valde att flytta hem. Quebec hade rättigheterna till mig och ville behålla dem, så det var inte aktuellt med spel i någon annan NHL-klubb.
    Sejouren i NHL blev i alla fall en bra erfarenhet, även om den kanske inte blev så framgångsrik som Peter Andersson hoppats.
    – Spelmässigt är det ju intensivare i och med att det är mindre rinkar. Sedan är det intensivare spelschema också, vi hade väl 40 omgångar i Sverige medan de spelade 80 matcher där borta, så visst var det annorlunda, berättar Peter och talar om uppmärksamheten i NHL.
    – I Washington var det inte så mycket uppmärksamhet, där var ishockeyn kanske tredje eller fjärde största sporten. Det var annorlunda i Quebec, för där var ishockeyn nummer ett. Det var stor skillnad vad gällande uppmärksamhet på de olika ställena, och det är roligt att ha fått uppleva att spela ishockey i Kanada.

1987 kom han alltså hem till den framgångsrika säsongen som gav både SM- och VM-guld. Men det var inte helt och hållet samme Peter Andersson som kom hem till Sverige – sejouren i Nordamerika hade delvis ändrat hans spelstil.
    – När jag spelade i Washington, som var ett defensivt lag med många defensiva backar, så blev det som en konsekvens av anpassningen där att jag blev mer av en defensiv back. Det hängde med när jag kom hem sedan också. I början av karriären var jag lite mer allround, och hade kanske lite mer offensiva kvaliteter än vad jag hade senare under karriären. I unga år spelade jag forward, och då hade man väl mer offensiv i sig, även när jag spelade som back.

Landslagsspelare i division ett

Det blev tre säsonger i Björklöven innan Peter Andersson återigen testade lyckan utomlands, den här gången i Schweiz.
    – Jag ville prova på något nytt, och Björklöven hade åkt ur Elitserien och jag var inte så sugen på att spela i allsvenskan. Det kändes som en utmaning och något spännande. Det var en bra tid, det var två matcher i veckan och nästan inga resor, och på så vis var det ett bra år, berättar Peter som inledde säsongen i Zug men avslutade den i Kloten.
    – Man fick bara ha två utlänningar i varje lag och Zug tog in en ny utlänning kring jul, och då skulle de matcher jag fick spela begränsas och det ville inte jag. Då kom alternativet att gå till Kloten, som var ett bättre lag, och då nappade jag på det.
    Men det blev bara ett år i alplandet.
    – Jag hade ett år kvar, men Zug köpte ut mitt andra år. Och det var inte aktuellt att spela vidare i Kloten heller, och några andra anbud från utlandet hade jag väl egentligen inte heller.

Istället blev det resa hem till Umeå igen, där han avslutade karriären med att spela fem säsonger. 1993 gick Björklöven upp i Elitserien, men sejouren där blev bara ettårig.
    – Vi var lite sämre än alla andra helt enkelt, och ekonomin att få ihop ett riktigt bra lag fanns inte. Vi gick inget vidare i allsvenskan efter jul heller, så vi hade inte tillräckligt bra lag för att hålla oss kvar helt enkelt, berättar Peter som inte vill jämföra avancemanget till Elitserien med SM-guldet 1987.
    – Nej, det kan man inte jämföra. Det är en stor händelse att gå upp, men det är faktiskt roligare att vinna SM-guld.
    Innan avancemanget, då Björklöven spelade i division ett, levererade Peter Andersson nära nog en poäng per match.
    – Det blev den del poäng då, och jag hade ju ambitioner kvar. Jag ville vara kvar på toppen och spela i landslaget, och då lyckades jag också göra poäng, berättar Peter som alltså gjorde en Kenny Jönsson – var med i landslaget trots att han inte spelade i högsta divisionen.
    – Jag hade ju alltid spelat i landslaget och man visste ju vad som väntade. Det tog någon träning eller match innan man kom in landslagstempot igen, men sedan var det inga problem.
     Totalt under sin landslagskarriär spelade Peter Andersson två JVM (där han var med i guldlaget 1981), sex VM (där han också vann guld 1991), två OS samt tre Canada Cup.
     En gedigen landslagskarriär alltså.

1995 hamnade skridskorna på hyllan.
    – Jag hade ingen motivation kvar, eller rättare sagt, inte den rätta motivationen att fortsätta. Man skulle spela, arbeta och ta hand om två barn, och då kändes det bättra att sluta än att göra ett halvdant jobb överallt. Jag kände att det fick vara nog, säger Peter som varit involverad i en hel del ishockey sedan dess.
    – Jag spelade i Lidingö en sväng, två år efter jag lagt av, och tog upp dem från division två till division ett. Jag har varit pojklagstränare i Björklöven där jag följde sonens lag tills de var 15 år, sedan var jag juniortränare i två år för SuperElit-laget och i år är jag med i a-laget som assisterande tränare.
    Han gick upp i Elitserien med Björklöven som spelare, och nu ska han försöka upprepa det som tränare. Men när det blir, det vet han inte.
    – Det är svårt att säga. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Man har alltid förhoppningar om att det ska ske så snart som möjligt, och om man ser på Rögle ifjol så var det väl ingen som tippade att de skulle spela i Elitserien i år, så möjligheterna finns. Det gäller att få ihop laget på ett bra sätt, speciellt de tre sista veckorna på säsongerna. Men sedan gäller det att ta sig till Kvalserien också, menar Peter som menar att Rögles avancemang visade att allt är möjligt.
    – Så är det, och det är klart att det gav blodad tand till föreningar som inte kan satsa de pengar som exempelvis Leksand och Malmö kan. Det visar att man kan lyckas också med en lite mindre budget.
    Han har lyckats som spelare, och han kanske är på väg att lyckas som tränare.
    Peter Andersson, en av guldhjältarna från 1987, vill vara med och bygga upp en ny storhetstid för Björklöven.
   

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2009-01-10 10:00:00