StarthockeyzonÖvrigaHockeyzonVeckans Legendar: Magnus Lindquist

Veckans Legendar: Magnus Lindquist

Han är en av de största profilerna i Södertäljes historia: Meste SSK-spelaren och målvakten Magnus Lindquist var inte bara klubben trogen, han var en institution med sitt klassiska skägg. – Mitt stora hjärta var ju i Södertälje, det är ju helt klart, berättar Magnus.

Nyligen hade Södertälje en omröstning på sin hemsida som löd ”Fansens val” där ”grundkriterier för dessa är att de har starka personligheter som präglas av karaktär och lagmoral, sånt som vi värderar oerhört högt inom SSK”.
    Målvakten Magnus Lindquist var en av de fem kandidaterna – Lars Dahlström, Peter Popovic, Peter Larsson och Rolf Wanhainen de övriga – och ”Linkan” vann överlägset.
    Hans popularitet i Södertäljekretsar har alltid varit stor.
    – Det är oerhört hedrande och det är verkligen stort, säger Magnus och pratar varmt om det stöd som han haft under sina år i klubben.
    – Det har betytt mycket genom åren i rinken. Stödet från fansen har betytt oerhört mycket och förhoppningsvis har man betalat tillbaka något genom spelet på isen.

Och visst har han levererat på isen. Sammanlagt blev det 630 matcher (293 i målet och 337 som reserv) i Södertäljetröjan. ”Linkan” är också född i just Södertälje, och att han varit lojal mot laget tycker han inte är konstigt.
    – Jag är uppvuxen här och har hela tiden spelat i laget. Jag var med i 72-laget, och vi var riktigt bra, i de yngre åldrarna så vann vi nästan allt. Då växte det fram ett SSK-hjärta, berättar Magnus.
    Som spelare har Södertäljelegenden alltid berömts för sin träningsvilja.
    – Jag har alltid tyckt det varit roligt att träna, så jag var i princip först in och sist ut på isen. Jag lekte alltid av mig på slutet av träningarna, om man säger så, skrattar Magnus.
    – Jag är envis tror jag. Jag har alltid gillat, som jag sade, att träna och jobba hårt. Jag hade ingen modern målvaktsstil, och även om jag anpassade mig på slutet så var det absolut ingen modern målvaktsstil. Jag har alltid försökt jobba hårt på varje puck.

Totalt blev det 14 säsonger i Södertälje. Men det var inte där som han fick sina första seniorerfarenheter – det var i Huddinge.
    – Det var på grund av en SSK-tränare. Jonny Pettersson, som var a-lagstränare i Södertälje säsongen innan då jag hade tränat lite med a-laget, tog med mig till Huddinge där han skulle vara tränare.
    – Det var en mycket lärorik säsong. Huddinge är en orolig plantskola. Michael Nylander, Nichlas Falk och Lill-Kenta Johansson var några av spelarna som spelade där då, och det var många spelare som sedan gått långt i sina karriärer. Vi gick till allsvenskan och kvalspel den säsongen, och jag fick spela mycket mot slutet av säsongen.
    Det blev en säsong i Huddinge innan han gick tillbaka till Södertälje. Men det var inte helt självklart att återvända.
    – Både ja och nej. Tanken var att inte att jag skulle till Södertälje just då, utan klubben vill ta hem mig för spel i farmarklubben IK Telje, men hellre än det så hade jag velat stanna i Huddinge eftersom jag trivdes så bra där. Men eftersom Reino Sundberg blev skadad så fick jag spela i Södertälje direkt, så det blev bra på en gång kan man säga.

Levande vägg mot Brynäs

Därefter spelade Lindquist sju raka säsonger innan han provade på en utlandssejour i Danmark.
    Och den sejouren föranleddes, liksom Huddingetiden, av Södertäljekontakter.
    – Det var jämngamle Stefan Nyman, som är i Södertälje nu, och den ett år äldre Thomas Carlsson som gick till Vojens i Danmark och de ringde och frågade om jag var intresserad av att spela där. Det passade för mig och det var roligt att återförenas där nere. Jag hade två bra och roliga år där, berättar Magnus som 2001 flyttade tillbaka till Södertälje och spelade ytterligare sex säsonger.
    – Södertälje hade gått upp i Elitserien när jag kom hem och Mats Hallin ringde och frågade om jag var intresserad av att spela i Södertälje igen, och då var det inget snack: Jag ville tillbaka.

Under åren i Södertälje har Lindquist spelat med många toppmålvakter.
    Reino Sundberg, Kay Whitmore, Jonas Forsberg, Rolf Wanhainen, Rastislav Stana och Jhonas Enroth finns bland dem. Flera landslagsmän med fina meriter således.
    Men vem som är bäst är svårt att säga.
    – Det är svårt att ranka så tycker jag. Det har varit många bra målvakter. Reino var skadad mycket och jag kom ju när hans karriär närmade sig slutet. Roffe och jag har alltid varit bra kompisar sedan juniortiden, så vi kom bra överrens. Rastislav Stana var också riktigt bra, han var grym när vi tog oss till semifinal bland annat, minns Magnus.

När Lindquist ska mejsla ut sitt bästa minne från Södertälje tiden tvekar han dock inte.
    – Det finns några, men när vi gick upp till Elitserien 1996 efter matcherna mot Brynäs kan man inte glömma. Då var man högst delaktig och det är nog det största minnet, säger Lindquist som var en levande vägg i matchserien mot Brynäs som SSK vann med 3-1.
    Lindquist har aldrig vunnit något guld med Södertälje, men som varit med och tagit upp klubben till Elitserien två gånger.
    Att gå upp till Elitserien är nästan lika stort som att vinna SM-guld – eller?
    – Om man jämför med att komma tvåa så är det absolut större. Jag har både gått upp, åkt ur och hållit mig kvar. Känslan mellan att hålla sig kvar och gå upp nerifrån går inte att jämföra för när man går upp är det bara glädje. Det är klart man är glad när man håller sig kvar också, men den första känslan man får efter slutsignalen efter den sista matchen är lättnad, och sedan, efter ett tag, så kommer glädjen. Då är man pressad på ett annat sätt.

Det berömda skägget

Faktum är att Lindquist också avslutade karriären genom att avancera till Elitserien. Våren 2007, då han backade upp talangen Jhonas Enroth (Lindquist spelade bara en match i Kvalserien) så avancerade SSK till hockeyns finrum igen.
    Då valde ”Linkan” att lägga skridskorna på hyllan.
    – Det är klart att man hade varit sugen på att vara med i ett slutspel till. Samtidigt så vet man inte vad som händer säsongen efter. Skulle man åka ur året efter och sluta då, så hade det varit lite snöpligt. Jag ville sluta precis när vi gått upp och på något sätt var på toppen. Det näst finaste man kan göra i Sverige är, efter att vinna SM-guld, att vinna och ta sig upp i Elitserien.
    Men det var inte enda anledningen till att han lade av.
    – Det var många olika faktorer. Jag har campingen här där jag jobbar, och det tar mycket tid med att vara här hela sommaren och syssla med ishockeyn hela vintern, så jag var aldrig ledig kändes det som.

Men ishockeyn saknar han, i alla fall ibland.
    – Det är klart att man bitvis saknar publiken, omklädningsrummet och matchadrenalinet, de kickarna är svåra att få annars. Å andra sidan så lägger man ner oerhört mycket tid när man är ishockeyspelare, det är mycket mer tid som blir ledig nu.
    Någon comeback är inte aktuell – inte ens om Södertälje vid en skadekris skulle höra av sig.
     – Jag är nog för otränad just nu tror jag, skrattar Magnus.
     – Jag har faktiskt gjort två ispass i år, och det är första gången jag har på mig grejerna efter att vi gick upp i Elitserien. Det var mest på skoj, det var min sambos son som frågade om jag ville vara med ett par gånger på en istid, och då tänkte jag att det kan jag väl göra. Det dröjde nästan två år innan jag hade grejerna på mig igen alltså.
    – Det gick bättre än jag trodde faktiskt, man kände att plockhandsken var med fortfarande i alla fall, skrattar Magnus.

Sedan var det då det här med det berömda skägget. Magnus Lindquist gick i vissa kretsar under smeknamnet ”skägget” – och med tanke på hans enorma och burriga hårväxt i ansiktet var det inte konstigt.
    – Det är på grund av Mats Hallin egentligen. Det var från säsongen 1996 när vi gick upp i Elitserien. Inför den säsongen så sade Hallin att vårt första playoff var att ta oss till allsvenskan efter jul, och sedan hade vi ett nytt playoff där vi skulle upp i Elitserien. Han sade att allt var ett slutspel, och då samlade jag slutspelsskägg redan från början av säsongen. Sedan gick vi upp och då tänkte jag att det var bäst att fortsätta på den linjen.
    Frågan är då hur skägget fick plats under målvaktshjälmen…
    – Ja, det kan man undra, och det tänkte jag faktiskt på nu när jag var på is i vintras. Jag hade skägget under det första passet, men eftersom jag skulle utomlands senare så hade jag rakat mig till det andra passet och då skramlade det i hjälmen, för den glappade, skrattar Magnus.
    Skägg odlar han fortfarande.
    – Jag har det fortfarande men jag var utomlands för en tid sedan och då rakade jag mig för det är ingen hit att åka till solen med skägg. Annars brukar jag raka mig två eller tre gånger per år, så det brukar bli ganska stort.
    Skägg eller inte – Magnus Lindquist är för alltid en spelare som kommer att vara hyllad i Södertäljekretsar.