Veckans Legendar: Jens Öhling

Jens Öhling är en av de stora i Djurgården. Den fyrfaldige svenske mästaren är klubbens bäste målskytt i elitseriesammanhang – och tröja nummer elva vajar i taket i Globen. – Det var ett stort ögonblick att få se den bli upphissad bland de gamla storspelarna, berättar Jens.

Det vajar sex tröjor i Globens tak.
    Rolle Stoltz, Lasse Björn, Sven Tumba, Håkan Södergren och Thomas Erikssons namn och nummer bemöter publiken inför varje elitseriematch. Plus Jens Öhlings tröja nummer elva då naturligtvis – den som hissades upp 2002.
    – Det var ett stort ögonblick att få se den bli upphissad bland de gamla storspelarna. Det är man helt klart stolt över, berättar Jens.
    Han har tidigare haft rekordet för mest antal spelade elitseriematcher i klubben – där är han dock passerad av Nichlas Falk och Fredrik Bremberg – men är fortfarande klubbens bästa målskytt med 192 mål i Elitseriens grundserie. Totalt blev det 592 matcher i grundserien.
    Totalt blev det 18 säsonger i Djurgården (totalt 19 säsonger i Elitserien då han avslutade med en säsong i Södertälje) och det var aldrig aktuellt att flytta.
    – Det fungerade bra för mig. Jag bodde i Stockholm och det fanns egentligen ingen anledning att byta klubb, och föreningen var ju framgångsrik under i princip hela min period. Då var det inte heller lika stor rörlighet bland spelare i svensk ishockey som det är idag, där spelare byter klubb vartannat år. Var man stockholmskille och tog plats i Djurgården, då spelade man i Djurgården.

Tiden i Djurgården var fylld av framgångar.
    – Det var några år där när vi tog tre raka guld, det var den bästa tiden, minns Jens Öhling och syftar på Djurgårdens tre raka guld 1989 till 1991.
    Att vinna tre år i rad är svårt – inte minst i ishockey.
    – Nej, precis, det är sällan man klarar det. Men det var nog enklare då än det var nu. Då kunde man behålla laget på ett helt annat sätt, vinner du SM-guld idag försvinner halva truppen som köps upp av andra klubbar eller blir proffs. Det är stor omsättning på spelare idag. På den tiden hade Djurgården en kärntrupp som var kvar väldigt länge, och det är en stor skillnad jämfört med idag.
    Just kontinuiteten var nyckeln.
    – Jag tror att det är mycket lättare att driva ett lag på samma sätt år ut och år in. Tränarna har lättare att ha samma driv, taktik och spelsystem när de flesta spelarna stannar kvar, och när det bara kommer in några få nya killar så blir det lättare att skola in dem när majoriteten av spelarna vet vad som gäller. Om man varje år ska bygga ett nytt lag så är det inte lika lätt.

Tre raka guld där alltså, men Öhling var också med och vann guld redan 1983, och det var någonstans här, enligt Öhling, som Djurgårdens storhetstid började. Guldet 1983 var överraskande, men början på något stort.
    – Ja, det var faktiskt överraskande med det guldet. Det var Leif Boork som var tränare då, och året innan höll vi på att åka ur serien och spelade i Kvalserien, så det var lite upp och ner. Man kan säga att det här var början till att Djurgården kom tillbaka som en storklubb och maktfaktor i svensk ishockey.
    – Leif Boork var ju känd för att riva runt lite grand, och det gjorde han även i Djurgården. Han började med sina idéer och de lyckades, och på den vägen det är det.
    Att värdera gulden är inte lätt.
    – Det är svårt. Det första guldet var fantastiskt, inte minst för att det var oväntat. Men att kunna ligga på topp flera år och vinna tre raka guld, var också stort.

Var med och vann JVM-guld

Djurgården har en kärntrupp som man byggde laget kring – och i den ingick utan tvekan skicklige Jens Öhling. Under karriären hann han också med två OS och två VM i landslaget.
    – Jag var en lagspelare som var bra både framåt och bakåt, och jag kunde användas på olika sätt. Jag var ingen utpräglad målskytt eller utpräglad defensiv kille, utan var allround, säger Jens när han ska filosofera kring varför han var en man för landslaget.
    – Jag var en spelande spelare. Jag var ganska snabb på skridskorna, det var mitt adelsmärke kan man säga, och det var liret som var nummer ett.

Poängproduktionerna varierade under säsongerna – mellan tio och 35 poäng per säsong.
    Utom ett år då. 1987/88 svarade Jens Öhling för 27 mål och 46 poäng på 38 matcher – en notering han inte var i närheten varken före eller efter det året.
– Då var jag skyttekung, det var inte meningen, skrattar Jens.
    – Ibland blir det ett sådant flyt som man inte kan förklara, precis som det kan gå åt helvete och man inte kan förklara det heller, trots att man tycker att man arbetar på samma sätt. Ibland är det stolpe in, och ibland stolpe ut. Det är väldigt små marginaler, menar Jens när han ska förklara toppnoteringen.
    – Det har lite att göra med vilka man spelar med också. Ibland har man en offensiv roll, ibland får man en defensiv. Börjar det väl rulla på så får man mer förtroende, vilket gör att man får spela mer i numerärt överläge, och då är det också lättare att fortsätta producera.
    En kolumn som saknade stora siffror var utvisningskolumnen. På 592 elitseriematcher blev det blott 111 utvisningsminuter.
    – Jag var väldigt sällan utvisad, jag åkte slalom istället, skrattar Jens.

Jens Öhling var också en del i det landslag som 1981 bärgade Sveriges enda guld i JVM-sammanhang. Ytterforwarden svarade där för fem poäng på fem matcher.
    – Att det är så stort har man egentligen inte förstått förrän nu. Då var det skoj att besegra Sovjet, men att det var stort som det blivit, det kunde man inte tänka sig, berättar Jens och försöker förklara varför det är så svårt att vinna JVM.
    – Då, när vi spelade, så skickade Kanada sitt bästa klubblag med lite spets, det gör de inte längre, de skickar sitt bästa lag. Å andra sidan var Sovjet ordentligt drillade och vältränade på den här tiden, så det kanske tar ut varandra.
    – Vi var i alla fall ett jäkligt bra lag och samtidigt hade vi en del tur. Vi hade jäkligt skön stämning i truppen också. Vi hade väl ingen superstjärna som laget skulle hänga på heller, utan det var laget som vann turneringen.

Avslutade i Södertälje

Sommaren innan, 1980, blev han listad av Boston Bruins i den tionde rundan som den 207:e spelaren totalt, men någon sejour i Nordamerika blev det aldrig. Fast han hade inte tackat nej om det blivit så.
    – Det hade varit skoj, men det blev aldrig någonting av det, tyvärr. Jag fick inget konkret bud, det var något kontrakt som det talades om men det var mer något statistiskt som de gjorde för att behålla mina rättigheter, så det var inget allvarligt.
    Istället blev han Djurgården trogen genom åren – ända fram till 1997 då han avslutade karriären med en säsong i Södertälje.
    – Jag fick inte vara kvar i Djurgården och då var alternativet att lägga av eller harva i någon annan klubb, och det var inte så lockande. Jag började min civila bana som fastighetsmäklare, men då kom Södertälje med ett bud, och det var på lagom avstånd. Dessutom var det för roligt med ishockey för att lägga av.
    Men det blev bara en säsong i SSK.
    – Ja, tyvärr så åkte vi ju ur. Det var en annorlunda säsong, och det var lite som Södertälje i år. Det var ett riktigt bra lag men jag tror inte vi vann en enda sistaperiod, och då vinner man heller inte några matcher, säger Jens som lade av frivilligt efter det, och inte på grund av några efterhängsna skador.
    – Nej, jag har klarat mig bra från det.

Idag är Jens Öhling fastighetsmäklare och följer Djurgården i Elitserien.
    – Så gott jag kan i alla fall. Det blir inte varje match, det är med en skräckblandad förtjusning som man tittar, det har ju inte gått så bra i år.
    Djurgården satsar nu i princip enbart på stockholmare i truppen, och försöker på så vis skapa en kärntrupp likt den som fanns på Jens Öhlings tid.
    – Det tycker jag är rätt, men samtidigt är det mycket snack om ekonomin och det är väl Djurgårdens sätt att få fram spelare eftersom man inte kan handla spelare som andra klubbar. Stockholmstrakten producerar massor av spelare varje år, och det vore roligt om de bästa valde Djurgården. Men det är svårt, duktiga juniorer får erbjudande från andra klubbar i andra städer där de kan spela, plugga och få pröjs som Djurgården inte kan matcha, menar Jens och tycker till om hockeyintresset i huvudstaden.
    – Jag har sett någon statistik från när Globen invigdes då det var fullsatt där när Djurgården spelade, men det händer ju inte idag och det hänger bland annat ihop med att AIK inte spelar i Elitserien längre. Det vore fantastiskt om Djurgården kunde hålla sig kvar och AIK gå upp, för då tror jag det blir en hockeyboom i Stockholm.

Något jobb inom ishockeyn har Jens Öhling inte tänkt på inför framtiden.
    – Jag har en son som spelat ishockey, och jag har varit lite pojktränare, så jag har haft en fot kvar i hockeyn. Men alltså inte i Djurgården, utan på lokal gräsrotsnivå. Det har inte legat för mig att bli tränare på riktigt, säger Jens som saknar pulsen ibland.
    – Framförallt är det så jäkla skoj att spela. Men till slut tar kroppen slut, det är inte som golf som man kan spela hur länge som helst. Det har blivit lite veteranhockey, men det är mest på skoj.
    En framtid inom hockeyn eller ej – Jens Öhling är redan en legend.
   

4 kommentarer

Jonas Gustavsson2009-02-14 10:00:00