Veckans Legendar: Niklas Eriksson

Leksands meste spelare har hela 721 matcher i klubben på sin meritlista. Niklas Eriksson var också Leksand trogen under hela sin karriär. – Klubben har betytt mycket för mig och det fanns faktiskt aldrig några andra alternativ, berättar Niklas.

Niklas Eriksson, som nyligen fyllde 40 år, är en stor legendar i Leksand. Han var inte spelaren som gnistrade mest, men han var spelaren som varje dag kom till sitt jobb – och det var det som gav honom uppskattning under sina 19 säsonger (junioråren inkluderade) i dalaklubben.
   Med 721 matcher i Leksandströjan är centern främst i klubbens historia.
   – Jag hade ett par säsonger där jag snittade en poäng per match, men jag har väl aldrig sett mig som en målskytt. Jag gjorde inte så många mål, men har assisterat till en del och jag jobbade fram många målchanser. Jag hade en ganska bra förmåga att skapa producerande kedjor omkring mig och jag har alltid haft en ganska hög lägstanivå.
    Att just göra sitt jobb varje dag är något som brukar uppskattas av tränare, och det är sådana spelare man måste bygga sina lag kring.
    – Det har man nog blivit uppskattad för, även om det är svårt att svara på. När man bygger ett lag vill man väl ha en hel del spelare med en hög lägstanivå för att sedan krydda det med några spelare som kan göra det där lilla extra.

Det är helt klart att hjärtat finns i Leksand, men det var ändå en liten tillfällighet att Niklas Eriksson hamnade i klubben som junior.
   – Första året som man får välja hockeygymnasium så var jag sugen på HV 71, eftersom jag är smålänning och det ligger nära hemstaden Västervik. Vi var fyra killar som sökte in i Jönköping, men de valde att inte ta in någon av oss. Då stannade jag i Västervik och spelade en säsong i deras a-lag i division tre. Sedan blev jag sugen på Leksand och var där och provtränade, berättar Niklas.
   – För mig var det en dröm att komma dit eftersom jag gillat Leksand sedan jag kunde stå på ett par skridskor. Hela rummet hemma var fyllt med Leksandsvimplar och planscher.
    Född i Västervik alltså, men ändå var det Leksand som var lag nummer ett från början. Det var som ett tecken att han inte fick komma in på hockeygymnasiet i Jönköping. Niklas Eriksson har varit ämnad att spela i Leksand.
   – På den tiden i Sverige, eller så var det i alla fall i vårt lag, var det så att hälften höll på Leksand, och hälften på Brynäs. Så var det på många ställen. Det var naturligt. Det var de två största lagen när jag växte upp. Det var något mystiskt över namnen också: Jax, Brasar och så vidare.

Förutom en ettårig sejour i Finland och två säsonger i Italien som avlutade karriären, var Niklas Eriksson Leksand trogen genom hela karriären.
   – Jag kan inte svara helt rakt på varför jag stannade, utan det blev mitt lag på något sätt. Jag gjorde en säsong i Finland och då hade jag några anbud från andra lag i Sverige, men det kändes som att Leksand var hemma för mig. Klubben har betytt mycket för mig och det fanns faktiskt aldrig några andra alternativ.
    Men visst har det funnits funderingar på vad som kunde ha hänt om han bytt klubb.
    – Det finns en viss stolthet att ha spelat i Leksand hela karriären, men samtidigt undrar man ju ibland vad som hade hänt om jag hade bytt lag, funderar Niklas.
   – Det var några säsonger där när vi dansade på Kvalseriestrecket, och då utvecklades man kanske inte som bäst som spelare. Det är inget jag ångrar, absolut inte, men man kan ju fundera på vad som hänt om jag spelat i ett topplag. Det märkte man under åren som Leksand var ett topplag, att man utvecklades av att spela toppmatcher och slutspel. När man krigar för sin existens, utvecklas man inte lika mycket. Det är i alla fall min uppfattning.
    – Jag ångrar absolut inte att jag stannade i Leksand, det är en speciell kultur där, men vad som hade hänt i en annan klubb är en egen fundering som jag haft.

OS-mästare

Det blev i alla fall ett år i finska IFK Helsingfors i mitten av 90-talet, men den sejouren blev inte som tänkt.
   – De hörde av sig och ville att jag skulle spela där vilket var den största anledningen till att jag valde att flytta, men jag kände också att jag hade svårt att komma in i Tre Kronor eftersom jag hamnade lite i skuggan av givna landslagsspelare som Jonas Bergqvist och Per-Erik Eklund i Leksand, minns Niklas.
    – För mig var det tufft att komma före dem när man spelar i samma lag, så tanken var ju lite att göra en kanonsäsong i Finland och på så sätt kunna kämpa om en plats i Tre Kronor. Jag var 27 eller 28 år och var i mina bästa år. Men hela laget i Finland gick dåligt, så det blev inte alls som jag hade tänkt mig, fortsätter Niklas som efter en säsong valde att återvända till Dalarna.

Landslagsmeriterna som senior begränsar sig – förutom småturneringar – till ett enda mästerskap. Men det var å andra sidan inte vilket mästerskap som helst: OS 1994.
   Niklas Eriksson, som svarade för en assist på åtta matcher, fick vara med om att vinna Sveriges första OS-guld i ishockey.
   – Det är på något sätt en milstolpe i svensk ishockey och det är klart att det är skoj att ha varit med om den. När man tänker tillbaka på turneringen så var det väl inte så att vi bjöd på någon bländande ishockey, utan det gick ganska knackigt stundtals. Men när det går lite halvknackigt i gruppspelet så brukar Sverige hitta en väg att vinna, och vi växte in i turneringen och finalen mot Kanada blev ju en klassiker. Jag var lika nervös som alla hemma i tv-soffan under straffläggningen, berättar Niklas.
    Turneringen kunde ha öppnat upp en chans i NHL om det gått bättre personligen. Niklas Eriksson draftades 1989 av Philadelphia Flyers, men det var aldrig nära att han åkte över.
    – Nej, det var det inte. Hade jag gjort en bra OS-turnering med en hel del poäng så vet man aldrig, men så blev det inte. På den tiden var det i stort sett så att man var tvungen att göra en bra internationell turnering för att få chansen. Det var ju inte så många lag i NHL på den tiden heller. Det närmaste jag kom att åka över var att bli draftad, skrattar Niklas.

Faktum är att OS-guldet är det enda som Niklas Eriksson vunnit.
    – Vi var i SM-final 1989 med Leksand, det var det närmaste på klubblagsnivå. Vi hade väl under fem eller sex år på de här 17 säsongerna lag som hade potentialen att gå hela vägen, och det hade verkligen varit roligt att få vara med och vinna någon gång. Det hade nog varit lika stort som att vinna OS-guld.
   Niklas Eriksson fick uppleva på topp och botten under sin tid i Leksand, minst sagt. Slutspel blandades med kvalspel.
   – När jag kom till Leksand var vi ett topplag på väg uppåt med många hungriga spelare, och mitt andra år i Elitserien gick vi till final. Det började jättebra för mig i Leksand, med ett bra lag. Året efter finalåret tappade vi sju spelare och sedan var det varit bergochdalbana i klubben resultatmässigt under min tid.
    Varför det blivit så är svårt att svara på.
    – Det har nog en rad faktorer. Det som gjorde att vi var ett topplag när jag kom till klubben, och även stundtals senare, var att vi hade en bra kärntrupp av svenska spelare. I slutet av 80-talet, och i början av 90-talet, då vi tillhörde toppen i Sverige, så gjorde kärntruppen att vi kunde hålla oss i toppen. Då var det inte så stor spelaromsättning, utan man bytte kanske ut fyra eller fem spelare per säsong.

Numera juniortränare i Leksand

Än idag är Leksand ett lag som har svårt att hitta stabilitet. Niklas Eriksson funderar på vad det beror på.
    – Kärntruppen har inte ersatts på ett tillfredsställande sätt och det har varit en hög spelaromsättning. Det är en anledning tycker jag. Det har varit många importer och en hel del av dem har väl inte blivit de viktiga spelare som man hoppats, och det är ju ekonomiskt kostsamt att investera i spelare som inte levererar enligt förväntningarna.
    Niklas Eriksson är idag tränare i Leksands juniorlag, och att slussa in egna juniorer i a-laget är givetvis viktigt.
    – Det är klart att det är jätteviktigt, men man ska också komma ihåg att vi har som mål att gå upp i Elitserien. Även om det är viktigt att fylla på med juniorer så måste de också vara tillräckligt bra och bidra med något, man kan inte spela juniorer för sakens skull. Jag tycker väl att vår juniorverksamhet inte varit tillräckligt bra, men nu har den börjat peka uppåt igen. Inom ett par år tror jag att vi ser fler juniorer i Leksand.
    – Jag hoppas vi får hit fler duktiga juniorer som ser Leksand som en bra plats att utvecklas på. Det var ju så Leksands storhetstid byggdes upp på 70-, 80- och 90-talet: på att utveckla talanger.

Men innan karriären som tränare inleddes, avslutade Niklas Eriksson den aktiva karriären med två år i Italien. 2005, efter att Leksand gått upp i Elitserien efter en sejour i HockeyAllsvenskan, fick han nämligen inget nytt kontrakt med klubben.
    – Då var jag ju besviken, så klart. Vi hade haft en säsong där vi gick upp i Elitserien, och det var en säsong där det fungerade bra. Jag ledde väl den mesta poängstatistiken kring jul. men blev skadad i magmuskeln och hann tillbaka lagom till Kvalserien, men kunde inte göra mig själv rättvisa eftersom jag inte hann ikapp träningsmässigt, säger Niklas om sitt sista år.
   – Det kändes inte bättre av att laget rasade ur Elitserien med bred marginal året efter, och man kände att man kunde ha bidragit med något bra.
   Men han är inte bitter på klubben.
   – Det är många som frågar om det där, men det är inget jag är bitter över nu, utan nu vill jag bara hjälpa klubben. Det finns inga ”hard feelings”, det är så branschen fungerar.
   – Istället blev det så att jag spelade två år i Italien och det var jättebra, så det kom något gott ur det också. Jag funderade på två länder, och då utgick jag från det sociala: Italien eller Frankrike. Det blev Italien och det har jag inte ångrat en sekund. Jag hade familjen med mig ner dit och vi fick vänner för livet där.
   – Även om nivån är sämre än i Elitserien och HockeyAllsvenskan så tycker jag ändå att det var okej i Italien. Jag hade tankar på att kanske sluta efter tiden i Leksand, men jag ångrar verkligen inte att jag drog till Italien och det var skoj att få lite mer perspektiv på saker och ting.

Sedan blev han alltså juniortränare i Leksand, där han är nu, och de tankarna hade funnits där ett tag.
    – På något sätt har jag alltid haft tränartankar. Jag har alltid tränat mig själv ganska hårt och funderat på hur man kan bli som bäst tränad. Även om jag tränar och varit del i ett lag, så har jag letat efter egna vägar. Sedan har juniorhockey har alltid legat mig varmt om hjärtat. Den är viktig för att Leksand ska kunna bli en storklubb igen. Här i orten finns det enkla livet som gör att man kan satsa 100 % på ishockeyn.
    En tränarkarriär på a-lagsnivå är han inte heller främmande för.
    – Det skulle vara jätteskoj i framtiden, men jag känner mig inte slagfärdig för det än. Att testa sina idéer på juniorer känns riktigt bra nu, men vad som händer i framtiden vet man inte.
   En smålänning som blev Leksing alltså – men inte nog med det, brorsan Marcus Eriksson är också dalkarl numera. Han spelar fortfarande i Mora, och är en av klubbens stora spelare de senaste åren. Men det blir inte så mycket gnabb mellan de konkurrerande bröderna för det.
   – Nej, vi försöker hålla det där med ishockeyn borta när vi snackar. Han spelade ju i Leksand innan han försvann till Mora också, menar Niklas.
   – Nu ska vi i Leksand gå upp och Mora ska vara kvar i HockeyAllsvenskan, så enkelt är det, skrattar Niklas Eriksson.
   

2 kommentarer

Jonas Gustavsson2009-02-21 08:30:00