Veckans Legendar: Magnus Roupé
Han är ett av våra mest anonyma NHL-proffs, men arbetsvillige forwarden Magnus Roupé har spelat två säsonger i Philadelphia Flyers. Annars är han mest känd för sina insatser i Färjestad. – SM-guldet är helt klart höjdpunkten, säger Magnus.
Det var mycket snack när Fabian Brunnström i höstas sköt ett hattrick i sin NHL-debut – en bedrift som bara två spelare i historien innan honom mäktat med.
Brunnström må vara skåning men han spelade sin senaste säsong i Färjestad.
Rickard Wallin lyckades inte lika väl, men gjorde i alla fall mål i sin NHL-debut. Han kom från, just det, Färjestad.
Faktum är att Magnus Roupé – egentligen smålänning – också lyckades med bedriften, det vill säga att som Färjestadsspelare göra mål i sin första NHL-match. Det skedde med Philadelphia Flyers.
– Det var helt fantastiskt, det är svårt att förklara. Det är klart att man var glad, berättar Magnus och försöker beskriva målet.
– Det här är längesen (haha). Det är 20 år sedan, men jag tror att jag snappade upp en retur framför mål och på vinst eller förlust gick den väl in, och det var en kvitteringspuck på hemmaplan mot Montreal har jag för mig.
För sargspelaren Magnus Roupé kan man säga att det var ett ganska typiskt Roupé-mål.
– Ja, det kan man nog säga, jag var ingen som åkte igenom hela försvaret och sedan målade. Min uppgift var att stå framför kassen och då blev det också en hel del mål där.
– Jag kan väl kalla mig en sargråtta. Jag jobbade längs sargen och i hörnen och försökte vinna mina närkamper och vinna pucken. När jag hade pucken så gav jag den till någon annan och försökte åka in på mål och göra mitt jobb där. Jag försökte vinna min match i matchen helt enkelt.
Men sådana spelare som Magnus Roupé ska inte underskattas. Det är de som gör grovjobbet, skapar ytor, bäddar för stjärnorna att leverera. Att göra skitjobbet vid sargerna, vinna pucken, lämna över den till stjärnorna och sedan gå in på mål för att skymma målvakten tyder på karaktär.
Då köper man sin roll i laget till 100 %.
Fast kanske var det ingen optimal roll för att lyckas i NHL.
– Den spelstilen som jag hade fanns det ju mängder av i NHL. Det var väl ingen spelstil som de saknade, menar Magnus som spelade totalt 40 NHL-matcher under sina knappa två år i Nordamerika.
Men vi backar tillbaka bandet något. Moderklubben är Gislaved i Småland, men det är i värmländska Färjestad som Magnus Roupé gjorde sig ett namn. Dit flyttade han redan som 17-åring.
– På den tiden hade de ett väldigt bra juniorlag och satsade på sina juniorer. De hörde av sig och 1980 flyttade jag dit, och då hade de många bra spelare där. Det var inget naturligt steg, men det kändes rätt att komma dit, berättar Magnus som lagt till sig en värmländsk accent.
– De säger de inte i Värmland, där tycker de jag är smålänning, skrattar Magnus.
Redan andra säsongen blev det elitseriespel, och under sex säsonger etablerade sig vänsterskytten som en habil elitseriespelare. Under dessa år, i början av 80-talet, hann Roupé också vinna SM-guld 1986.
– Givetvis är det höjdpunkten i hela karriären. Vi hade ett riktigt bra lag, säger Magnus.
– Det finns andra grejer som man själv tycker är stort: som den första landskampen till exempel. Men att vara i ett lag och jobba tillsammans under en lång tid och sedan få vinna, det är inte mycket som slår det.
Bästa minnet från guldåret är också lätt att plocka ut:
– Det var när vi var i Södertälje och bodde på hotellet där. De hade dukat upp för guldfest. De hade ställt champagnen på kylning, de hade en liveorkester som ”sound checkade” och förberedde allt medan vi åt lunch. När vi sedan vann den matchen så var det en härlig känsla, och inte minst att vi i matchen efter kunde vinna guldet på hemmaplan.
Nästan lite skadeglädje, alltså.
– Ja, det kan man nästa säga att det är. Vi åkte till Södertälje, där de är svårspelade som attan i Scaniarinken, och vann, snacka om det var roligt.
Det är enda guldet – annars vimlar det av SM-silver, hela fyra stycken, i Magnus Roupés prisskåp.
– Det är de där jäkla djurgårdarna. De fick guld och vi fick silver, så var det, skrattar Magnus.
”Egentligen inga lyckade år”
När Roupé kom till Färjestad fick han också spela dubbla JVM, varav han vann den interna skytteligan, som underårig, i den första turneringen.
– Jag tror att jag gjorde mycket poäng i en eller två matcher och då drog det iväg, säger Magnus och berättar om de förväntningar som fanns på laget 82 och 83 efter att JVM-guldet bärgats 81.
– Vi tänkte nog inte så mycket på det, utan vi hade stora förväntningar på oss själva inom laget. Vi försökte vinna ett guld till men det klarade vi inte av. Vi ville inom gruppen göra en bra turnering helt enkelt, men det räckte inte. Press utifrån kände vi inte.
Magnus Roupé blev i denna veva, med JVM-spelet, också listad av Philadelphia Flyers.
– Listad är en sak, även om det inte var så många som blev det då, men det är en lång väg att gå innan man hamnar i NHL. Men visst fungerade det som en morot när man spelade och tränade, för man visste att de där borta hade fått upp ögonen för mig. Man var med i papperna så att säga, säger Magnus som 1987 skrev på för Flyers.
Efter att ha blivit ratad inför VM i Wien, åkte han över för att delta i NHL-slutspelet.
– Men jag fick inte vara med och spela. Jag var med i VM i Wien men blev bortplockad i sista stund när NHL-proffsen kom. Men då hann jag bara hem innan Flyers ringde och ville att jag skulle vara med i slutspelet. Jag fick inte spela för man kan inte komma in mitt under slutspelet, men jag var med och tränade och reste med dem.
Det var också något han hade nytta av inför den första riktiga NHL-säsongen samma höst.
– När man förberedde sig så hade man lite hum om hur det fungerade. Man kände till hur spelet såg ut, hur det var med arenan, träningsanläggningar, spelarna och även personerna runtomkring. Det var helt klart en fördel. Man behövde inte vara så orolig över hur livet runtomkring var, utan man kunde förbereda sig så bra som möjligt för just hockeyn.
Och det blev alltså två år i Nordamerika. Ingen permanent plats i NHL, men han gjorde ändå skapligt ifrån sig.
– Det var väl inte några helt lyckade år. Jag spelade en del, satt på bänken en del och spelade i farmarlaget en del, berättar Magnus som alltså gjorde mål i sin första NHL-match, men som under första året blev skickad till AHL innan NHL-slutspelet började.
– Det är klart det är en besvikelse, men fick man inte tillräckligt med istid i Philadelphia kunde man lika gärna åka ner dit och spela. Där vann vi Calder Cup och det var inte helt fel heller, vi hade bland annat tolv raka segrar. Det är klart att det är skillnad från NHL, men det är inte bara att ställa ut skridskorna i AHL, det är en riktigt bra liga det också. Man fick ta i där också.
Lagkänslan var också bra i AHL, trots att spelarna mestadels brukar spela för sig själva för att få chansen att komma in i NHL.
– Det märkte inte jag av, där jag var fanns riktigt bra lagkänsla. Men det är klart de tänker på sig själva också, men det gör ju alla.
”Man behövde inte slåss”
Magnus Roupé kände en trygghet i att andra svenskar fanns i Philadelphia, både på och utanför isen, men under den andra säsongen valde han att åka hem till Sverige igen.
– Dels så fick jag en dotter, och dels bodde jag på hotell, och de visste inte var jag skulle spela, om det var i Philadelphia eller Hershey, så det var en del pendlande upp och ner. Jag fick inte spela så mycket i Flyers då heller. Färjestad fick skadeproblem i samma veva och jobbade hårt för att jag skulle komma hem under säsongen, och jag kom hem vid jul någon gång.
Men han blev väl omhändertagen i Flyers. Han kom bland annat året efter Pelle Lindberghs tragiska bortgång, och svenskar brukar få respekt i klubben efter det.
– De tog hand om mig jättebra och det var bra folk runtomkring laget som hjälpte mig, sedan vet jag inte om det var speciellt ovanligt. Alla var schyssta mot mig.
Några problem med Flyers stundtals brutala ishockey hade han inte heller.
– De hade en fysisk spelstil men det tillhör hockeyn. Man måste få tackla och man måste kunna ta en tackling, och det var en spelstil som laget gillade. Slagsmål behövde man inte tänka på. Ville man inte slåss så behövde man inte det. Det var ingen merit för en kanadensare eller amerikan att slå ner en europé. Om de inte bad om det förstås…
Hemma i Sverige igen blev det tre säsonger i Färjestad innan han avslutade karriären i Arvika, Grums, Eisbären Berlin och Ekshärad.
– Färjestad ville inte ha kvar mig helt enkelt. Jag hade en del ryggproblem, men det var väl inte bara det, jag var väl inte tillräckligt bra. På den tiden var man lite förbrukad när man var 30 år också.
Han lämnade Färjestad 1992, men spelade nio säsonger till. I dåvarande division ett sprutade han dessutom in poäng, något han inte gjort tidigare under karriären.
– Jag vet inte varför för jag har aldrig gjort så många poäng. När jag spelade i Färjestad så förväntades att jag skulle vara i sarghörnen och spela och sedan in på mål och dra på mig folk, så blev det inte i Grums. Då hade jag lite mer puck och lät andra gräva i hörnen.
Ett år i Tyskland blev det också.
– Jag var nere och hälsade på några spelare i Tyskland, och då letade Berlin efter spelare. Olle Öst var där nere och sade att jag var vad de behövde, och på den vägen var det. Det blev lite snabba ryck där, och man kan säga att jag var på rätt plats vid rätt tillfälle. Där nere var det kanon, menar Magnus.
Vad som också var kanon var spel i landslaget – Magnus Roupé var med i en VM-turnering och en Canada Cup-turnering.
– Canada Cup är det roligaste. Man var med i någon lineup och stod på samma is som stjärnor man bara läst om tidigare: Gretzky och Lemieux bland annat, det glömmer man inte. Jag tycker att alla landslagsturneringar som jag var med i var roliga, jag har nästan svårt att gradera dem. Det var alltid skoj att spela i landslaget, det var ett jäkla roligt gäng. På den tiden var det också en tydlig stomme som alltid var med, och det var inte så lätt att slå sig in.
Det ger ytterligare en indikation hur bra Magnus Roupé faktiskt var.
Han har haft skapliga kedjekamrater genom åren också.
– Jag spelade faktiskt med Mats Sundin i VM, men under en längre tid så är det nog några spelare i Färjestad som jag måste utmåla som de bästa jag spelat med. I mina unga år spelade jag med Håkan Loob och Thomas Rundqvist i en kedja, och när jag kom hem spelade jag med Bengt-Åke Gustafsson och Loob, och det var också en ganska okej kedja.
Onekligen fin omgivning.
Men nu är karriären över.
– Nu är jag platschef på ett företag, men har också jobbat på hockeygymnasiet i Grums och även varit tränare för Grums.
Någon längre tränarkarriär blir det nog inte.
– Man måste vara beredd på att flytta en hel del, och det vet jag inte om jag är, säger Magnus.
Synd – men Magnus Roupé finns ändå redan med i hockeyhistorieböckerna. Inte minst efter att ha gjort mål i sin första NHL-match.
Namn | Magnus Roupé |
Född | 1963-03-23 |
Position | Forward |
Klubbar | Gislaved, Färjestad, Philadelphia Flyers, Hershey Bears, Arvika, Grums, Eisbären Berlin, Ekshärad |
Meriter | SM-guld 86 |
Statistik | 40 NHL-matcher, 3 mål, 5 assist, 8 poäng |
---
Tidigare legendarer:
Stefan "Skuggan" Nilsson, Jan "X:et" Erixon, Peter Popovic, Tomas Jonsson, Daniel Rydmark, Patrik Carnbäck, Kjell Dahlin, Lars Lindgren, Thomas "Bulan" Berglund, Roger Elvenes, Christer Olsson, Göte Wälitalo, Anders Kallur, Roger Åkerström, Peter Gradin, Mikael Johansson, Pär Djoos, Stefan Persson, Mats Lindgren, Charles "Challe" Berglund, Anders Eldebrink, Tomas Sandström, Magnus Arvedson, Roger Johansson, Mikael Andersson, Peter Sundström, Leif Rohlin, Thomas Rundqvist, Peter Andersson, Stefan Örnskog, Robert Nordmark, Patric Kjellberg, Anders "Masken" Carlsson, Rikard Franzén, Magnus "Sigge" Svensson, Michael Sundlöv, Johan Garpenlöv, Arto Blomsten, Boo Ahl, Tommy Westlund, Dan Labraaten, Bengt-Åke Gustafsson, Fredrik Stillman, Thommie Bergman, Jonas Rönnqvist, Björn Nord, Mats Näslund, Mats Hallin, Göran Högosta, Jan Larsson, Bert Robertsson, Jonas Johnson, Peter Andersson, Patrik Sundström, Magnus Lindquist, Fredrik Olausson, Anders Gozzi, Jens Öhling, Niklas Eriksson, Stefan Bergqvist, Tommy Lehmann