Veckans Legendar: Willy Lindström

Det här är historien om liraren som aldrig vann någonting i Sverige. Det blev två VM-brons med Tre Kronor 1974 och 1975, men de största framgångarna och de roligaste ögonblicken är från tiden i WHA och NHL. – Det var mycket roligare, och större, att gå långt i Nordamerika än att vinna titlar här hemma i Sverige, berättar Willy.

   Willy Lindström är född och uppvuxen i Värmland. Födelseorten är Arvika men flyttlasset mot Grums gick redan då han var 3 år gammal. Ishockeykarriären inleddes i tidig ålder och spel i moderklubben Grums IK.
   – Där stannade jag kvar tills jag flyttade till Göteborg och Frölunda när jag var 19 år gammal. Där blev det fem år mellan 1970 och 1975 innan jag blev proffs i Kanada, berättar Willy.
   Mellan dessa år gjorde han också sina enda framträdanden i den svenska landslagströjan.
   – VM 1973 följde jag med som reserv och det var första gången för mig. Jag och en till blev sist utplockade och var med men vi spelade ingenting. Men året efter var jag däremot med och då gjorde jag mest mål av alla svenskar i laget. Jag har ju aldrig vunnit något stort i Tre Kronor. Det blev ungefär tre VM och inget mer. Senare blev det ju långa säsonger för egen del och jag ville hellre gå långt på andra sidan Atlanten än att vinna något i Tre Kronor. Så är det i dag också, att spelarna hellre vill vinna Stanley Cup. Det är det största man som ishockeyspelare kan vinna, säger Willy Lindström.
   Det blev totalt två VM-brons, 1974 och 1975, för Willy i Tre Kronor.
   Han var även med i Canada Cup 1976 men då åkte han tidigt på en axelskada.
   – Det var i den andra eller tredje matchen mot USA i Toronto.

De fantastiska åren i Winnipeg

   1975 flyttade Willy Lindström över till Kanada och Winnipeg Jets. Det hann bli fyra säsonger i WHA, som sedermera lades ned 1979.
   – Då fanns det WHA och NHL att välja mellan. WHA ville konkurrera med amerikanska NHL och det såg länge ut som att det skulle gå bra, men den överlevde väl bara i ungefär nio år.
   I Winnipeg Jets fanns det många svenskar, däribland Willy Lindström.
   – Jag minns att vi ett år hade åtta svenskar i laget och förutom mig var det Curt Larsson, Thommie Bergman, Lars-Erik Sjöberg, Anders Hedberg, Dan Labraaten, Mats Lindh och Ulf Nilsson. Det var en mycket kul tid i karriären. Vi gick till final varje år när laget spelade i WHA och vi vann tre av dessa.
   Det blev totalt fyra WHA-finaler, varav tre av dessa slutade med segrar tillsammans med Winnipeg innan laget flyttade över till NHL när ligan lades ned 1979.
   Sedan gick det tyngre…
   – Från att ha varit ett givet topplag i WHA till att vara ett bottenlag i NHL var oerhört tungt, förstås. En säsong vann vi inte en enda match på ungefär 30 matcher. Vi kanske lyckades spela oavgjort några matcher, men ändå. Vi fick mycket skäll och fick höra att vi inte var värt ett piss öre. Det vände väl en aning efteråt och till slut blev väl allt halvbra.

De lika fantastiska åren i Edmonton

   I slutet av säsongen 1982/1983 blev han tradad från Winnipeg till Edmonton. Där blev det succé.
   Det är dessutom inte många svenska ishockeyspelare som har fått spela med Wayne Gretzky och Jari Kurri. En tid fick han nämligen lira i samma kedja.
   – En säsong när det var 16 matcher kvar av grundserien fick jag spela med dom och mitt facit blev 26 poäng. Det gör mycket att ha bra spelare omkring sig. En lirare som Jari Kurri gjorde mellan 40-50 mål varenda säsong och det hade jag också kunnat göra om jag fått spela med Gretzky hela tiden. Han var helt outstanding, berättar Willy Lindström.
   De två följande säsongerna slutade i två raka Stanley Cup-segrar och superlativerna och hyllningarna från pressen och fansen gick inte att förbise.
   – Vi var ett ruskigt bra lag med stjärnor på så gott som varje plats. Än i dag säger de som såg oss spela på 80-talet att det aldrig någonsin kommer att finnas ett sådant bra lag i NHL igen. Vi var som en maskin och kunde vinna 20 raka matcher i följd för att sedan koppla av och förlora någon match. Då blev det livat och tränaren frågade vad fan vi höll på med. Och sen vann vi väl 15 raka matcher igen och så höll det på, minns Willy och skrattar.
   Även om han ser tiden i WHA med Winnipeg som en av sina bästa och roligaste höjdpunkter i karriären är det givetvis ingenting som slår Stanley Cup-vinsterna.
   – Nej, det är givetvis större.
   – Kanada och ishockey går hand i hand. Det är nästan som en religion där borta. Du är känd överallt och folk ger dig en klapp på ryggen när allt går bra. Då vi vann Stanley Cup åkte vi runt i staden i flera bilar och det var nästan 250 000 människor ute på gatorna för att hylla oss. Det var jättetrångt på trottoarerna. De tyckte verkligen att vi var superstars och det blev en lång vecka med bara festligheter. Alla ville bjuda oss på någonting. Och känslan direkt efter slutsignalen var givetvis otrolig, något som man aldrig hade förväntat sig innan man kom över till Nordamerika, berättar Willy Lindström.

Den svåra flytten från Edmonton

   Det blev bara tre år i Edmonton Oilers men allt talade för att det skulle bli en fortsättning i klubben.
   – Jag hade precis skrivit på ett nytt tvåårskontrakt men de kunde inte skydda alla spelare i laget. Kontraktet skulle träda i kraft efter försäsongen. Eftersom jag var äldst i laget förstår jag att ledningen inte skyddade mig. Det kändes naturligt. Bossen kom senare fram till mig och sade att han hade hört sig för med alla andra klubbar och berättade att ingen skulle ta mig, att jag inte skulle vara orolig.
   – Jag minns att jag och Wayne Gretzky ändå satt och följde draften vaksamt om hur det skulle bli. Och när klockan var kvart över ett sade Wayne, ”your gone, your history here, Pittsburgh got you!”, säger Willy Lindström och fortsätter:
   – Gretzky ville inte att jag skulle lämna, och jag ville självklart inte heller lämna Edmonton. Jag trivdes något enormt i Kanada. Jag kom slutligen till Pittsburgh och USA, och det var ju en viss skillnad. Framför allt gällande intresset, och det var tråkigt att man kom bort från vännerna i Kanada. Jag hade faktiskt planer på att stanna kvar och bosätta mig där efter karriären.
   Edmonton Oilers insåg ganska snabbt vad som hade hänt och höjde hans kontrakt med 50 000 dollar.
   – Skulle jag ha stannat kvar i Edmonton hade jag tjänat 200 000 dollar, men när övergången var bekräftad höjde klubben mitt kontrakt till 250 000 dollar och ekonomiskt blev det en bonus för mig, säger Willy Lindström.

Uträttat mer än Börje Salming

   Det blev två år i Pittsburgh Penguins där han stiftade bekantskap med Mario Lemieux. Några finaler blev det dock inte i det amerikanska laget.
   Några fler finaler skulle det inte heller komma att bli i hans karriär.
   – Men jag är nöjd med min karriär ändå. Finns nog ingen annan svensk som är i närheten av antalet finaler som jag. Jag hade fyra år i WHA med Winnipeg Jets och där blev det final fyra år, varav tre segrar. I Edmonton Oilers blev det tre år och det slutade med två segrar på tre finaler. Sammanlagt blev det sju finaler och fem vinster på elva år som proffs i Nordamerika.
   – Om man jämför min karriär med exempelvis Börje Salming som nog hade ungefär 16 år i NHL var han var aldrig i närheten. Han blev riktigt stor i Toronto och de hade ett bra lag men fick aldrig riktigt till det. Han hade otur, och jag hade lite mer tur, säger Willy Lindström.
   Det faktum att han dessutom har spelat i samma lag som Bobby Hull, Wayne Gretzky och Mario Lemieux säger en del också…
   – Det är få förunnat att få spela med sådana legendarer, helt klart. Det är något jag är stolt över. Först var det Bobby Hull i Winnipeg, sedan Wayne Gretzky i Edmonton Oilers och slutligen Mario Lemieux i Pittsburgh Penguins.

Avslutade karriären i Brynäs

   Året 1987 gick då flyttlasset hem till Sverige igen. Det blev dock inte spel i Frölunda utan Gävleklubben Brynäs.
   – Frölunda var mest aktuellt till en början men de backade ur. Då hörde Tiger Johansson av sig och de nöp mig på en gång.
   En anledning till att övergången till Brynäs gick så snabbt är att hans fru är från Gävle.
   Det blev dock inga titlar under hans tre sista år som spelare i Brynäs.
   – Nej, men vi var i alla fall bättre än vad de är i dag. Vi tog oss åtminstone till slutspel varje år, säger Willy Lindström och fortsätter:
   – På den tiden var Brynäs ett stabilt lag i ligan, och någon risk för nedflyttning var det aldrig tal om. När jag var i Frölunda, i början på 70-talet, var Brynäs på topp hela tiden och jag tycker att klubben sedan 1990-talet inte har växt något alls. Nu för tiden är de nästan alltid bland de tre sämsta lagen i serien och det verkar även förbli så.
   – Det ser man ju tydligt och även på killarna som de så här långt har tagit in till nästa säsong. Nej, det är inget topplag till nästa säsong.

Var scout en längre tid

   Direkt efter att spelarkarriären avslutades arbetade han som scout, på halvtid, åt klubben Hartford Whalers.
   – Jag var scout åt de under 13 år, och det är ju de som idag heter Carolina Hurricanes, var med ett tag under Carolina-eran också. Jag hade en bilfirma vid sidan om som tog en del tid. Sedan fick jag en förfrågan av min kompis Wayne Gretzky om jag ville vara scout för hans Phoenix Coyotes, och då kunde man inte tacka nej. Genom alla åren i WHA och NHL och alla spelare jag spelat med har jag skapat goda kontakter, och var bland annat över till USA några gånger varje säsong och bodde hos Wayne.
   Det blev bara tre år som scout för Phoenix. Nu arbetar han inte längre som scout.
   – De senaste åren har jag mest varit mig själv och alldeles nyligen har jag byggt ett stort garage på 140 kvadrat, säger han.
   Willy Lindström är inte känd som en av våra större stjärnor i NHL. Men framgångarna han nådde under sina år i Nordamerika är svåra att slå. Med lite tur på vägen lyckas man oftast och har man vänner som Wayne Gretzky, Bobby Hull och Mario Lemieux är man stor.
   Det bara är så. Även om han inte vann några stora titlar på hemmaplan, eller i landslaget.

0 kommentarer

Marcus Simmmarcus.simm@svenskafans.com2009-04-25 13:00:00